Endast tomten är vaken

Maken sover. Sonen sover. 2-åringen sover (efter att mamman väntat ut henne sittande en timme på golvet vid hennes säng).
   Men mamman, som kanske är den i hushållet som hade behövt sin skönhetssömn (låt mig få leva i tron om att det fortfarande finns hopp) mest, är vaken. Sitter framför bloggen, funderar på att flytta till soffan när jag skrivit klart... Några omgångar sura uppstötningar (livet som höggravid är... awesome! Det finns inte ens ord på svenska, så härligt är det) som smakade ostbågar picanto i kombination med en förkylning som påpassligt satt sig i övre luftvägarna, gör horisontalläge till en mindre lockande position. Maten kommer upp, men luften kommer inte ner, någon har missuppfattat.

Märkligt. Så trött som jag var sista timmen av Coens senaste A Serious Man... Hade kunnat somna gående. Men nu sitter man här. Blek, stingslig och luggsliten som Al Pacino i Insomnia.

På dagis snurrar vattkoppor. Så nu inväntar vi smitta hos de två små trollen. Lika bra att få det överstökat, tänker jag. Baksidan på det är väl att sonen, 10 år, inte haft det. Och inte maken, snart 40, heller. Det är bara jag som been there, done that och just därför enligt läkarvetenskapen not doing it again. I värsta fall slutar det kanske med att jag får hålla ställningarna för hela familjen.
   Livet är som en chokladask - man vet aldrig vad man får. Fast de flesta askar har någon slags förteckning i locket över vad de olika bitarna innehåller, så det är inte helt sant... Men man kan ju ändå låta sig bli förvånad över att det ibland verkar som att någon elak människa har bytt ut nötterna i trillingnöt och nougaten i gräddnougat till körsbär i likör och romrussin. Och då hade man ändå en plan när man sparade de bästa till sist...

Sensmoralen i denna historia är att fru Sträng är trött, bitter och uppgiven och att hon sannolikt ätit alldeles för mycket choklad sista tiden.
  Jag utmanar ödet. Sängen, här kommer jag. Låt oss chilla.  

Det här med frikort...

Frikort. Ni som vet vad det är, carry on, ni andra? Vad ska man säga? Obildat.

Då och då hamnar jag i sammanhang där det här med frikort diskuteras. I sin oskyldighet brukar jag hänga på i resonemanget. Liksom. Hur skadligt kan det vara? Då radar man upp dem, de där 3-5 namnen på folk, generellt kändisar då så att de ska vara otillgängliga (annars blir det en helt annan typ av lista kan jag känna), som man skulle få lov att... umgås intimt med om tillfälle skulle ges. Och det kommer att sammanfalla med att grisar flyger. Så glöm det. I praktiken.

Så, häromdagen, efter ett samtal med kolleger på jobbet, slog det mig... Jag radade upp de frikort som ligger på näthinnan just nu. Och så är jag mycket specifik och petig. Brad Pitt. Som han ser ut i Kalifornia. Inget annat är aktuellt.
Inte någon tvålfager nedbantad variant här inte.

Likaså gäller Anson Mount. I Hell on Wheels. Sen har jag sett andra bilder på honom, där han är känns som att han luktar babytvål och flashar ett smörigt million dollar smile. Nej tack.

    Men i Hell on Wheels. mmm. Mums för mamma.

Och sen, såklart, storfavoriten, Opie i Sons of Anarchy. Stickern "Riktiga män luktar diesel" känns som skapad med honom i åtanke. Det var nära att jag utlyste landsorg när han togs av daga i senaste säsongen. Ah, well. Vad göra... Sen kan man undra varför han ska vara smutsig på bilden här, men... konstnärlig frihet antar jag.


Där har ni dem. Frikorten, de aktuella. Jag har inte haft så många genom åren. Kräsen figur.

Och då slog det mig när jag funderade över saken. För er därute som känner till hushållet Sträng, kan ni se att det finns klara gemensamma nämnare mellan frikorten här ovan och självaste maken Sträng. Visst finns det också avvikelser, såklart, men det är också tydligt att se en del som går igien. Ett genomgående tema, helt enkelt. Skägg, långt hår. Inte tvålfagert, inte välpolerat. All man. Liksom lite bösigt. Skitet. Allt annat än finlemmat och... sjåpigt. Mmmm. Jag har alltså, till skillnad från de flesta andra, gift mig med ett hopkok av mina frikort. Eller ja, den imaginära bilden av dem. Gör det inte krångligare än det är.

Men, så slog mig nästa tanke... Hur var det då med makens frikort? Inte för att han regelbundet påminner mig om dem, snarare jag som påminner honom och frågar ibland om listan uppdaterats... Han vet för det mesta inte vilka han vill ha med där. Men ett av de namn som kommer upp med viss frekvens är Beyonce.



Vi känner på det ett ögonblick. En vacker, kurvig, glamorös negress av kroppsformen inte så mycket upptill, men desto mer nertill. En annan kvinna som dyker upp i sammanhanget, är Shakira. För 10 år sen. Innan hon bantade bort allt det fina.



Vi känner även på detta ett litet ögonblick. En exotisk colombianska av kroppstypen inte så mycket upptill, men desto mer nertill. Ytterligare ett namn som dykt upp till och från är en ung Salma Hayek.

Otroligt vacker kvinna. Nästan så hon får vara på min frikortslista också... Nåja. En mexikanska av kroppstypen mycket överallt. Slutligen har Scarlett Johansen smugit sig in på listan på senare tid. Bild på henne känns snarast överflödigt.

Men. Det är ju så. Att den som känner till hushållet Sträng. Snart ser att maken Sträng inte alls gift sig med något hopkok av sina frikort. Vare sig imagemässigt eller ur någon som helst annan kreativ synvinkel. Inte ens på långt håll, med god vilja och dålig syn.
   Det är mycket, mycket långt ifrån. Inte en enda gemensam nämnare, inte ens allra längst ner på sista raden... Hur ska detta tolkas?
   Kan det kännas lite orättvist, månne? Ja, för en hormonstinn, höggravid snart 40-årig kvinna. Så känns det inte helt... schysst.

Så jag förde saken till ytan häromdagen. Liksom resonemangsmässigt. Med lätt stressad blick och synnerligen kvickktänkt, svarade maken: "Ja, men det var ju innan jag visste att du fanns." Jag ger honom det. Han är bra. Han vet när han behöver komma ur krångliga lägen snabbt och effektivt. Och mer fanns ju inte att säga efter det svaret.

Ja. Well. Frikort i all ära. Men nu ska fru Sträng ta med sin tunga, höggravida mage in i sängen och tillbringa natten bredvid en superförkyld liten tvååring. Så är det nu i den verkliga världen. Långt ifrån alla fantasier. God natt.

Moby Dick den vita valen eller ett konstverk?

Jodå, så atteeee....
   Med myrsteg klev jag här om dagen in i vecka 30 på denna fjärde graviditet. Jag vägde in mig i morse på kreativa 87,6 kilo, vilket innebär upp ca 13 sen start. Frågan är om jag hinner klå mitt förra rekord som ligger på 18 kilo.
   Vad hände med den där lilla 9-kilosmagen som jag tänkte att jag skulle ha denna gång? Den där som några av kompisarna haft? De som är så duktiga med vad de äter... Och som jag också skulle vara denna gång. Jag hade tänkt mig en LCHF-aktig kost, med komplement av långsamma, ordentliga kolhydrater. Rågbröd. Liksom.
   Men jag vet var den där 9-kilosmagen tog vägen. Den åkte med ner i kartonginsamlingen tillsammans med de tomma förpackningarna lakritspipor och Toblerone. Och i glasinsamlingen med de tomma Nutella-burkarna. Och så var det med det.
   Toblerone verkar vara denna graviditets stora ledstjärna. Toblerone gör mig snäll.

Och så är det ju mitt i vintern. Så man är sådär skönt genomskinlig, närmast att jämföra med en fönsterbräda i marmor. Lila-grå, silvrig liksom.
   Moby Dick, den vita valen.




   Och lika mycket Nemesis. Tydligen.

Häromnatten tillbringade jag ett par timmar inne på golvet bredvid lilla 2-åringen (den uppdaterade vet varför) tills hon äntligen kom till ro och somnade om. Detta är något som börjar bli en frekvent återkommande ritual, ca 5 nätter i veckan just nu. Dålig sömn och ont i kroppen som följd. Men vad gör man inte...
  Knappt hade jag lyckats rull-välta omkull mig själv på sidan och makat mig upp från golvet - en övning på ett par minuter - och haltat in till min egen säng när så 3-åringen vaknade.
   Åter en rullvältning, något enklare denna gång eftersom jag befann mig lite högre upp, och så in i tjejrummet. Här gällde det att få den stora att bli tyst innan hon väckte den lilla. Moby Dick, den tålmodiga modern, satte sig på sängkanten. "Sshhh, gumman, vad är det?"
   "Jag har ont i benet!" Sannolikt hade det lilla barnet legat konstigt. Sorgen var oändlig, smärtan förmodligen djup som marinergraven. Barnet grät stora tårar.
   "Sshhhh", sa mamman. "Väck inte lilla syster. Det går över i benet, nu får du försöka vara tyst".
   Såsom bara en 3-åring kan vara bestämd: "Jag VILL inte vara tyst! Jag VILL gråta!"
   Så det blev till att lyfta upp barnet på armen och pila ut i vardagsrummet för att isolera decibelattacken en smula.
   Fortfarande, med ett lugn och ett tålamod som inte kommer från moderns goda hjärta så mycket som från moderns totala resignation inför det faktum att jag aldrig mer någonsin i hela mitt liv kommer att få sova en hel natt eller någonsin känna mig ens i närheten av utvilad, inte sprunget ur ett balanserat föräldraskap utan total uppgivenhet.... "Lilla gumman, nu får du lugna ner dig."
   En trumpen underläpp åkte ut på det lilla barnet. En blick svart av förakt mötte min. 3-åringen drog efter andan och sen kom det. Svaret på mitt, mot all odds, milda och kärleksfulla bemötande: "Jag vill ha PAPPA. PAPPA är snäll."
  Tack. Tack för den. En höggravid, medelålders kvinna, med urinvägsinfektion och en snittsömn på ca 5 timmar per natt, som ändå i stort lyckas hantera det mesta med balanserat humör... Men nej. Det är PAPPA som är snäll. Att jag är den som är där just då, som klappar och kramar och tröstar? Nej. Inget värde. Pappa. Pappa räknas.
   Mamma. Mamma kan lika gärna gå och dränka sig. Men eftersom jag är Moby Dick går inte det heller.

Moby Dick, den vita valen. Så känner jag mig. Stor och tjock och otymålig och då är det 10 veckor kvar. Hinner väl bli en vit blåval innan det är över.

Höggravida kvinnor. Känner sig som valar och troll. Men samtidigt... Det vackraste som finns? Om man ser det från ett annat håll? Som den Waclaw Wantuch, konstnär. Se själva.

 

 

Det är svårslaget. Inte en val så långt ögat når. Som vanligt antar jag att skönheten ligger i betraktarens öga.

 

Så gör vi. Det blir bra.

Jodå, så atteeee...
   Har känt mig konstig i hela kroppen sen i lördags kväll. Liksom uppblåst, matt. Jobbig bara. Illamående. Igår tog jag mig tom en Postafen för att festa till det. Trött som ett ägg hela dagen på jobbet. Inte heller en så lyckad lösning, men av två onda ting...
   Så igår kväll satt jag bort en hel kväll på aktuten på lokala orten i tron om att jag fått urinvägsinfektion. Och jajamen. Så var det. Lite urinvägsinfektion blir bra. Så gör vi.
   Jag fick då veta av läkaren att en urinvägsinfektion i värsta läget, om än sällsynt, kan dra igång en förlossning.
   Det är jag inte sugen på. Inte såhär när jag knappt är i vecka 30. 2 månader på neonatalen, nej tack. Ligg du kvar där inne, lilla vän. Några veckor till skulle jag trots allt föredra.
   Så idag är jag hemma. Sjuk. Inte något jag är direkt van vid. Hur gör man?

Stressande också. Har så mycket att göra på jobbet så jag knappt vet i vilken ände jag ska börja. Och så är jag liksom bara ganska sjuk.Inte jättesjuk. Jag har svårt att motivera läget.

Återigen. Kom ner och slåss som en man istället. Låt mig få sköta min business ifred och sluta peta med ditt osynliga vapen. Öga mot öga, annars kan vi lika gärna skita i det. Ge mig en vettig chans att försvara mig.

Kanske inte Gangnam, men absolut Sällskapsresan-style

Den värsta tiden på veckan är söndag eftermiddag. Då vet man att helgen är slut, det finns ingen återvändo.
   Som de sjunger Jävlaranamma, "8 sega timmar och jag kanske dör av leda... på väg till jobbet igen..."
  Men såhär, när man varit ledig några veckor, sätter ångesten in redan fram på lördag eftermiddag. Det är ett elände. När minsta barnet väckte mig halv åtta i morse, söndag, blev jag inte ens irriterad. Jag gav upp redan någon gång under dagen igår. Det finns inget hopp.
   Jag har 8 veckor heltid kvar innan jag tänker börja ta ut min mammaledighet, denna sista gången ut. För första gången, fjärde barnet, tänker jag börja utnyttja ledigheten innan födelsen. Jag är så trött så trött. Och stora delar av denna julledigheten har gått åt till att vänja av minsta barnet från att sova hos oss. Jag tror jag fått 3-4 ok nätter på 16 dagar. Vad fan hjälpte det att vara långledig...

Så idag, hela morgonen, har jag suttit bredvid lilla barnet i soffan med min almanacka och mediterat, målat upp positiva målbilder. Eftersom jag inte vet vad Gangnam-style innebär exakt, får jag snarare säga Sällskapsresan-style:
   Jag KAN jobba, jag ÄR inte rädd.
   Jag kommer att överleva detta. Den här gången också. Att enträget, som sköldpaddan i fabeln, sakta lunka i mål.

Jag försöker förlika mig med insikten att en arbetsdag är 8 timmar och att jag hinner det jag hinner, varken mer eller mindre. En sak i taget. Man får ta elefanten i bitar. Och den som inte har lust att acceptera det, ska kanske få smaka på the wrath of a pregnant woman... Och det kanske Gangnam style, vad vet jag? Jag har hittills aldrig spelat det kortet, den jokern, men kanske har jag sparat ihop till den nu, snart 40 år gammal.
   Men, andas in, svettas ut. Det ska gå vuxet till. Jag predikar måttfullhet - i alla lägen. Självklart.

Och så sägs det att vi kvinnor är känslomässigt labila

De senaste dagarna har vi kunnat läsa olika artiklar om dödade kvinnor i Sverige under 2000-talet. Det har handlat om dessa kvinnors öden, men också inte minst ödet för de barn som lämnas kvar och som i många fall varit vittne till mordet på sina mödrar. Kanske har de till och med försökt gå emellan och rädda, men misslyckats.
   Det är ju så hemskt alltihop att man inte vet i vilken ände man ska börja ens.
   Stackars barn och stackars kvinnor och stackars alla de andra runt omkring som förlorat en viktig person.
   Det är för jävligt.
   Än mer jävligt blir det när man läser den här artikeln.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Här är de uppradade, det ena ödet efter det andra. Klickar man på dem, en och en, får man upp en text att läsa om varje fall.
   I så gott som samtliga har kvinnan larmat tidigare, ibland under flera års tid. Ibland har mannen gått igenom utredningar, medicinerats och... ignorerats. Släppts ut utan uppföljning.
   Resultatet är en hel rad fruktansvärda öden. I de flesta fall har mannen valt att ta livet av sig själv också i direkt anslutning till mordet på kvinnan.

Det sägs i samhället att det är vi kvinnor som är känslomässigt trasiga, labila och på gränsen till nervsammanbrott.
   Men om inte detsamma går att säga om alla dessa män, så vet jag inte vad. Och det här är ju bara en liten liten procent av alla som mår dåligt. Som låter det gå så långt, som har det i sig att låta det ta uttryck på det här sättet. Så, vad är mörkertalet?
   Vi mår väl i stort sett lika dåligt allihop. Kom inte och skyll på att vi kvinnor är snurriga bara för att vi har hormoner som spelar oss spratt hela tiden. Män är lika knepiga.

Hur vore det om samhället istället tog hand om denna masspsykos som råder? Kom till rätta med problemet i grunden? Hjälp och stöd för trasiga människor med bakgrund som behövs bearbetas? Kanske ett samhälle med mindre press? Kanske ett samhälle med ett lugnare tempo, med mer möjlighet att känna sig hel? Vård, omsorg, uppmärksamhet? I alla åldrar...

Så tänker jag. Är det inte våldtäkter i Indien så är det hundratals mördade kvinnor i Sverige. Kan vi inte bara få vara ifred till slut, allihop. Det är allt. Vad är grejen med denna häxjakt? På vilket sätt förtjänar vi det?
   Så längde denna märkliga kvinnosyn råder, skjuter vi oss själva i knät. Den som inte fattat det, är det bara att beklaga.

Vänder mig mot himlen med knutna nävar: "Kom ner och slåss som en man!"

Ni vet hur det är. När man har ont någonstans. Och måste ligga, låt oss säga på höger sida, och sova. Ni vet då. Att ni ALDRIG sover så gott som när ni ligger på vänster sida. Hela kroppen vet det och därför kan ni inte somna alls. Känns det igen?

Natten till igår höll uppstötningar och andnöd pga bebis i magen mig vaken till ca kl 2. Efter att ha försökt sova sittandes i soffan några tappra timmar, kunde jag äntligen somna i sängen.

Så inatt strejkade minsta barnet igen. Än en gång tillbringade jag nära 3 timmar på golvet framför hennes säng. Med så fruktansvärt ont i vänster arm/axel (något jag lagt mig till med sen någon månad tillbaka - party party) att jag bara kunde ligga på höger sida. Och reta mig på att jag sover sååååå mycket bättre på vänster sida. Eller hur.

Så vid 3-tiden kunde jag lägga mig i sängen och faktiskt somna riktigt gott. Bara två gånger till fick jag gå upp och återbörda nappen i den lilla barnmunnen. Annars fick jag sova till kl 8. Det är inte illa.

Så var det dags att jobba idag också. Några timmar liksom, stöka undan lite inför nästa vecka då det blir 130 knyck rätt in i kaklet. Ca kvarten innan jag skulle plocka ihop och åka, slog jag foten i den ena barnstolen. Så där skitbra. Så det ekade mellan väggarna. Så att det kändes som om lilltån flyttas bak till hälen.
   En stund kallsvettande inne på sängen med en 3,5-åring och en 2-åring som klappar på mig medan det tjuter i öronen.
   Gjorde mig klar snabbt som satan och klämde ner foten i skon innan den svullnade och det inte går. För det är bara en sak som är värre än att ha ont i foten i det läget: att ha ont i foten och dessutom vara stressad över allt jag skulle fått gjort idag.

Haltade ut i bilen, vek ihop min ömma lekamen och klämde in den i förarsätet, stängde dörren med högerarmen eftersom vänsterarmen inte funkar.
   Hamnade bakom en Rolls från 70-talet vars avgassystem inte fått kärlek sen den byggdes, lätt yrsel som resultat. Spelade Rammstein och System of a Down obscent högt. Hela tiden helt övertygad om att Till Lindeman (sångaren i Rammstein) trots allt ändå aldrig varit på så dåligt humör som jag är idag. Pull the other one.

Här sitter jag nu och letar desperat efter ork och inspiration till att få något gjort. Inte ens kaffe kan hjälpa mig - ger halsbränna. Jag hör ända hit hur min säng ropar mitt namn. Med lock och pock viskar den: "Det var längesen vi hängde, du och jag, sådär gott du vet, så som bara vi kan... Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?"
 
Så jag knyter nävarna, vänder mig mot himlen och säger: "Kom ner och slåss som en man istället. Så ska vi nog se vem av oss som är hårdast. Men det vågar du inte, fegråtta. Håll du dig till dina långdistansvapen. Öga mog öga vinner jag."

Inlägg nr 300

Jadå, så är det. Tydligen har jag lyckats skrapa ihop 299 inlägg sen jag startade denna märkliga bloggresa för ca 1,5 år sen. Så varför inte ringa in det nya året med ett inspirerat och uppiggande inlägg nummer 300. Det liksom stämmer. Tjolahoppsansa.

Idag är det första dagen på 2013. Jag följer bl a Ricky Gervais på twitter och han låter meddela att det nya året så långt känns ungefär som det gamla. Jag håller med. Inget revolutionerande har hänt än så länge.
   Jag inledde året på golvet bredvid minsta trollets säng. Åter en 3-timmarskamp för att få henne att inse att sötebrödsdagarna är förbi. Från och med nu sover alla invånare i detta hemman i sina respektive sängar. Gilla läget. På så sätt börjar det nya året ungefär som det gamla slutade. Med en trött och förvirrad mamma med värk lite överallt.

Jag har tillåtit mig själv att börja nedräkningen på riktigt. Enligt spec ska nästa barn anlända den 29:e mars. Det är ca 12 veckor dit. En evighet. Oceaner av tid. Jag är tjock. Och tung. Otymplig. Har ont. Och då har jag nöjet att veta att det värsta är kvar. Slutklämmen. Och då pratar jag inte förlossningen - den är det den är. Slutet graviditeten. Sista trimestern, som det så fint heter.
   12 veckor. Jag skulle ge rätt mycket för att bara kunna trycka på en knapp poch säga "killevippen". Men istället för att jag blir lika liten som Nils Karlsson Pyssling, förflyttas jag plötsligt till 1:e april. Svisch, liksom.
   12 veckor. Oöverstigligt. Segt.
   Jobbångest. Dessutom. Jag har så mycket att göra på jobbet dessa 12 veckor att jag tappar modet fullständigt när jag tänker på det. Jag hade behövt ha en dag i veckan ledigt från och med nu. Men det är bara att glömma.

Bit ihop och gilla läget, heter det. Nu får jag äntligen chansen att visa vad jag kan, kan man också säga om man envist håller fast vid att glaset är halvfullt.

Men då, lilla lilla älskade barn, hade jag uppskattat om du anammade husets nya regler. Alla sover i sin säng från och med nu. Utan undantag. Mamma vill inte sitta uppe med dig halva nätterna längre. Jag blir så konstig i huvudet då. Så, vad säger du? Let's make a deal. Om du sover, så får du en glad mamma. Vad tycker du? Schysst va?