Det blev inget 2013 för Damini

Oftast orkar jag inte uppbåda kraft att engagera mig. Jag är med andra ord oftast en dålig människa. Det finns så mycket elände i världen och jag blir så förtvivlad när jag läser och hör om det. Förtvtvlad pga maktlösheten. Och för att jag känner mig så bortskämd, vilket jag nästan sköms för då... Det är en för komplex känslobild helt enkelt.
   Men Damini har jag läst om. Damini... För er som missat var Damini en 23-årig indisk tjej som hamnade ensam på en buss tillsammans med en grupp män som våldtog henne i omgångar. I vissa texter står att läsa att de avslutningsvis valde att köra upp någon typ av rör/stav ordentligt långt in i underlivet på henne innan de slängde av henne från bussen och fortsatte sin turné genom Delhis fina områden.
   Hon blev liggande en timme, naken och blödande, innan polisen kom och tog hand om henne.
   12 dagar senare dog hon på sjukhuset. Inre blödningar och hjärnskador.
   Damini... Det var inte hennes riktiga namn, utan ett namn som hon symboliskt tilldelats efter en film där Damini är en tjej som kämpar för våldtagna kvinnors rättigheter till upprättelse i någon form.

Usch. Jag kan gråta. För Damini finns överallt. Det händer överallt. Att män tar sig friheten att skada en kvinna, just bara för att hon är kvinna. För att hon har en kvinnas kropp. För att hon är född med vagina och bröst istället för penis.
   Och det verkar vara enda skälet. Jag har aldrig förstått varför. Jag kan inte förstå varför. Jag vill inte förstå varför. Jag ska inte behöva förstå varför.
   Som om vi gick där, men våra vaginor fladdrande i vinden och provocerande tryckte dem i ansiktet på dessa män: "Nananananaaaa, du har ingen vagina... Nananananaaa, du kan inte ta mig..." Tills männen blir så ilskna och frustrerade att de tänker: "Du ska fanimig få för att du har en sån...!!!"
   Så är det ju inte. Vi har inte valt. Den är bara där. Liksom. Vi kan det ni inte kan: bära och föda barn. I det avseendet är ni beroende av oss. Helt och fullständigt. En by behöver hundra kvinnor för att överleva. En by behöver bara en fertil man för att överleva. Är det denna inneboende känsla av mannens tillkortakommande som tar sig uttryck på detta fruktansvärda sätt, världen över?  Som om vi kvinnor är glada, malliga och stolta för att det är så? Tro mig, den kvinna som någon gång varit gravid, skulle gladeligen låta mannen sköta varannan graviditet om det var möjligt.
   Men nu är det så här. Gilla läget. Och låt oss bara vara. Låt oss ha denna förmåga utan att kränka oss för det. Det är fel. Vi har inte valt, inte bett. Det var det kortet vi tilldelades när det var vår tur. Kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Och då hade ni blivit varse.

När sånt här händer, blir det fel i ett led till. Det är lätt att skrika "MÄN ÄR SVIN!" Men det är ju också fel. Alla män har det inte i sig. Det finns miljontals som aldrig ens skulle kunna tänka tanken att skada en kvinna på det sättet. Det finns miljontals som skulle längta efter att plåga, tortera ihjäl de män som ägnar sig åt detta. Det finns män som älskar kvinnor, på det rätta sättet. Respektfullt och omtänksamt. Som är rädda om sina tjejer, fruar, döttrar, systrar, mödrar, som tar strid för att allt ska gå rätt till. För att alla ska kunna slappna av.

Idag, så här sista skälvande timmarna på 2012 med huvudet fullt av tankar på Damini, är jag tacksam för att jag har en sådan make. Han står där, i vått och torrt, stöttar och tar om hand. Han är varm och snäll och rättvis. Igår kväll somnade jag, liggandes sked, men hans varma bröstkorg mot min rygg. Trygg och lugn. Jag vet att här är jag säker. Våra döttrar är säkra. Vi kan andas ut här. Damini hade sällskap av en manlig vän, minuterna innan det hemska hände. Hade hon blivit kvar i hans sällskap, hade det säkert sett annorlunda ut. Hon hade kanske också kunnat somna den dagen, lugn och varm. Istället för alldeles trasig inuti på ett sjukhus.
   Jag är också glad att jag har en son. En son som jag kan uppfostra till den rätta synen på tjejer. Att tjejer är cool. Att tjejer är som killar, att killar är som tjejer, men att vi fick lite olika kort när de delades ut. Det i sig, gör ingen skillnad mellan hur livet ska se ut för oss. Via min son har jag chansen, även om den är liten, att förändra saken. Om han står för en annan syn, kanske han kan påverka dem runt omkring att ta efter.
   Men jag är också orolig för de två döttrar jag har. Att en dag få uppleva att någon av dem är Damini. Den dagen skulle jag inte kunna inte fungera längre.

Men idag kan jag skydda dem ifrån det. De är små, vi har dem hemma hela tiden och kan styra över allt som händer. Så idag ska vi vänta in ett 2013, pilla med leklera och se på Lilla Spöket Laban. Men Damini finns där. Alla Damini världen över. Jag hoppas att det finns en alldeles speciell plats i himlen för er. Och de som skickade er dit, för dem hoppas jag att det finns en alldeles speciell plats i helvetet. Där de varje dag genomlever era sista timmar, för evigt satt på repeat. Inget annat är rättvist.

Gott nytt år alla. Må det bli ett bättre.

Julledigt för världens bästa mamma

Jajamen. Halva julledigheten passerad. Fast jag tycker jag gjort det rätt bra den här gången. En och annan match med barnen, men sen har jag haft många dagar då jag inte gjort någonting. Alls. Slappat. Ätit gott. Kramats med barnen. Inte jobbat. Sovit middag flera gånger. Antagligen välbehövligt.
   Jag är nöjd så långt.

Och i förrgår fick jag nöjet att spendera en dag på stan med sonen, snart 10 år. Underbart. Det är det allt handlar om.
   Sista tiden har jag haft lite huvudbry kring mitt föräldraskap. Men efter att ha varit på stan med sonen, har huvudbryt skingrats en smula.
   Trots att en del av det vi skulle göra på stan handlade om sonen; han skulle få nytt spel till sitt ds och simkort så han får igång sin nya telefon han fick i julklapp (och, ärligt talat, när man är 9 år, hur mycket tålamod har man då med allt annat när man har sånt som väntar?), gick han tålmodigt med mig i affärerna, letade efter rätt storlek på kläder till systern. Vi tog en fika, satt och pratade om ditten och datten. Han var med och storhandlade, höll ordning på inköpslistan, strök det vi plockat åt oss, körde vagnen, hjälpte till att lägga upp på bandet och plocka ner i påsar. Utan en enda tråkig min, pustande och stön eller himlande med ögonen.
   Liksom sina systrar är han också en ängel. En av de riktiga. En som kommit oss till låns från himlen.
   Och när vi stod där i kön på Ica och chit-chattade om allt möjligt slog det mig. Om jag lyckats vara högst delaktig i att skapa denna varelse, detta fantastiska barn, med sitt lugna humör, tålamod och sin värme... Med sin sociala kompetens, sin enorma snällhet... Då kan jag inte vara så kass på detta ändå.
   Trots att han är skilsmässobarn dessutom. Så har jag lyckats bra. Vi har lyckats bra. Riktigt bra. Hans pappa, hans nya extrapappa och jag. Och alla andra runt omkring också, såklart. Men jag tar åt mig en del av äran. En rätt så stor del.

Det är lätt att det känns hopplöst halv 3 på natten med en trotsig 2-åring, då man bara är trött och helst hade önskat att jag själv - eller allt runt omkring - bara stannade till. Lite som i Matrix. Världen slutade snurra och jag för ett litet ögonblick bara kunde lägga mig ner, alldeles stilla, och vila. Andas. Låta axlarna sjunka ner till nedanför örsnibbarna. För en stund.
   Men när man står där i köket och förbereder tapas och sonen glider fram och hjälper till att mosa, pressa, hacka, skala, bära ut skräp. Helt utan att man bett honom.
   Då känns det inte lika jobbigt.

Bra jobbat, Sträng. Fortsätt njuta av julledigheten. När den är slut har du 11 tajta veckor kvar innan touchdown för nästa lilla ängel du får låna från himlen. Och erkänn, visst längtar du redan nu?

Den fjärde magen...

...var det så genomtänkt egentligen?

Den uppdaterade vet att det i hushållet Sträng för närvarande huserar tre barn. En på snart 10 år. Han brukar inte räknas med i såna här sammanhang eftersom han nästan alltid sköter sig själv. Hämta och lämna, visst, men aldrig gnällig med mat, sover bra och är allmänt kompetent. Dessutom bra på att plocka upp efter sig (vi är bortskämda, jag vet, men jag väljer att se det som resultatet av näst intill militärisk drillning från mamman).
   Sen har vi en som snart är 3,5. Lilla A. Hon är nästan en ängel. Visst, hon har sina dagar, men oftast är hon ganska medgörlig. Eller så är det bara så det känns eftersom hon har den lilla gangstern...
    ...Lillasyster, som om två veckor fyller 2 år, att jämföras med. Under senaste veckan har lillasyster glidit in i en trotsperiod. Aldrig förr har ett "NÄÄE!" varit så bestämt och innehållsrikt. Nog för att hon är intensiv normalt sett också, men tvåårstrots med den intensiteten... är karaktärsdanande för vårdnadshavarna. För föräldrar vet jag inte om vi vill kännas vid att vi är. Om ni hajjar.
  Som joker i leken har vi då slutligen ett fjärde barn i antågande. Typ mars. Kanske april. Men av magen att döma hade man kunnat gissa januari. Och det är såna dagar som den här som man undrar om det var så klokt att skaffa oss den där magen egentligen.

Igår var det sedvanligt sängdags för systrarna vid 19-tiden. Äldre systern köpte det rätt snart och slocknade. Lillasyster? Inte så alls. En dryg timme tog den matchen. Och den slutade med något mamman inte är helt förtjust i, nämligen en mild fasthållning av barn i säng. När hon tappar relationen så fullständigt, är det det enda som får henne att lugna ner sig. Men mamman känner sig ändå som en skurk och bandit. Medan hon håller det lilla barnet i ett vänligt men bestämt grepp tills ögonlocken till slut sakta fladdrar igen och täcker över de vackraste ögon som finns. Efter en timmes hård kamp innefattande allt från mild övertalning till, som sagt, ett visst mått av kärleksfull brottning. Allt under mammans förtvivlan och ilska.

Så sov hon till slut. Och det dåliga samvetet sköljde över mamman när hon tittade på det sovande lilla barnet. Hur går det till? Hur kan jag någonsin vara trött och arg på denna mest underbara av varelser? Ett avslappnat litet ansikte med en napp hängande i ena mungipan, en svag tillstymmelse till snarkning. Inte en djävul, en ängel. En av de riktiga änglarna. En av dem som vi har fått till låns från himlen.

Mamman gick trött och uppgiven till pappan och satte sig att titta på några avsnitt Sons of Anarchy. 
   Så när vi skulle lägga oss att sova, vid halv ett, vaknade hon igen.
   Hon har lagt sig till med olaten att ställa till med ett rent h-e om hon inte får sova mellan mamma och pappa när hon vaknar på natten.
   Men nu hade mamman - helt plötsligt - fått nog av det. Foglossningar, värk i armar och axlar, ichias. Inte blir det bättre av att man ska behövas slåss om nätterna om möjligheten att vända sig om. Att ha armar och ben i de vinklar man sover gott med. Och dessutom börjar magen blir för stor för att befinna sig i höjd med storasysters små sparkande, tryckande fötter.
   Hon fick därför INTE, under NÅGRA omständigheter, komma till mamma och pappa denna natt. Jag orkar inte mer. Nätterna måste få bli frizon. Vila för min trötta kropp.
   Om det så skulle vara det sista jag gjorde.

Ja. Jo. Skam den som ger sig. Jag vet inte mycket om barnuppfostran, men hittills har jag lärt mig en av få regler: Ta inte en kamp om du inte är beredd att fullfölja den tills du vet att du vunnit. Oavsett vad. På riktigt.
   Så jag satte mig tillrätta på golvet. Viskande. "Lägg dig ner. Du får inte komma upp. Du får inte sova hos oss. Lägg dig ner nu. Nu ska du sova." Som ett mantra som jag till slut nästan själv somnade av.
   Lillasyster lyckades såklart väcka storasyster då de delar rum. Men den stora ängeln fattade läget, mumlade något om att "Jag bråkar inte, jag är en ordentlig tjej" och somnade snart om.
  Det tog väl en halvtimme innan hon slutade skrika. Den lilla odågan.
  Men somna? Nejdå, neeejdå, inte alls. I tre timmar satt, halvlåg, låg jag på golvet bredvid snart 2-åringen. Du må vara envis, älskade barn, men du ska veta att du ärvt det av någon. Så don't bullshit a bullshitter; jag tar dig direkt. Eller ja. Jag tar dig på tre timmar.

Nu vet jag dock inte hur bitterljuv den segern var. Att höggravid ligga på ett kallt golv utan kudde men med ichias, foglossningar och lite annat smått och gott. Det smakade inte fågel. Halt och lytt, utan känsel i större delen av vänster ben, släpade jag mig till slut till sängs vid halv fyra.
   Halv sju vaknade det lilla barnet igen. Reptilhjärnan gjorde en snabb uträkning - ta henne till sängen och du får sova lite till, eller gå upp med henne. Nu. Efter knappa tre timmars sömn.
   Mamman är bara så hård. Det lilla barnet lyftes över till föräldrarnas säng trots att varningsklockorna ringde i kör i huvudet - vilket budskap ska lilla barnet snappa upp nu? Ja eller nej? Rund eller fyrkantig? Svart eller vitt? Rätt eller fel? Eller allt på en gång?

Jag vet inte. Jag är inte lämpad till barnuppfostran. Det är för komplext. Jag älskar mina barn, tänker på dem tusen gånger om dagen, kramas med dem tills de knuffar bort mig, är konstant på tå, försöker tolka alla signaler: mår de bra, såväl fysiskt som psykiskt? Är de ok?
  Men ibland är jag för trött, står inte pall hela vägen. Ibland blir saker väldigt viktiga som annars inte alls spelar någon roll. Ibland... är jag inte så klok, så vuxen, så konsekvensmedveten, så påkopplad. Så bra. Som jag borde vara. Som de hade förtjänat.
   Tröttare än tröttast, helt blank i huvudet, har jag idag varit ute med dem på lekplatsen, pusslat golvpussel och bakat kakor i leklera. Ovanligt mycket lekstimulans för att vara jag. Jag försöker. Ungefär som en elefant i en porslinsaffär.
  
   Så, till den stackare som nu ligger i den här enorma magen... Älskade barn. Förlåt mig. Redan nu. För allt. Det var inte meningen. Jag menade väl.  

3-åringens syn på det här med balans

3-åringen vinglandes på ett ben: "Jag balanserar!"
3-åringen liggandes i en stor hög på golvet sekunden senare: "Jag ramlade ur balanseret."

Så enkelt kan det vara.

Bieffekter graviditet

Bieffekterna på enn graviditet är fler än man kan räkna. Det är jobbigt nog att jag vid flertalet tillfällen fått lämna mindre butiker och andra mindre lokaler om där kommit in en karl med en illaluktande after shave.
   Eller att vatten smakar väldigt illa, liksom järn.
   Och allt det andra. Hinner inte gå in på några detaljer här. Ointressant dessutom.
   Men när tandkräm börjar smaka dill... då vet jag inte. Dilltandkräm i tre månader till. Jag vet inte riktigt om jag orkar.

Sånt man är bra på

Man ska göra sånt man är bra på, tänker jag. Och undvika sånt man kanske inte gör så bra.
   Jag tänker att jag är skapligt bra på att vara gravid. Fjärde gångn ut och genrellt ganska små problem. Bra blodvärden, inte särskilt mycket värk och ingen extrem viktuppgång. Och sen är jag rätt bra på att föda barn också. Känns väl kanske inte så när man är mitt uppe i det, men resultatet har blivit bra de tre gånger jag gjort det hittills.
   Sen är jag mycket bra på att amma. Har funkat klockrent alla gånger i många månader. En talang så god som någon. Det är inte alla som har sådan tur.
   Jag är skaplig på att byta blöja.
   Men sen, där någon gång, slutar jag att vara bra. Jag tappar humöret. Enligt vad 3-åringen berättat för sin farmor skäller jag ofta på henne. Det är inte bra.
   Jag tycker det är tråkigt att läsa sagor. Ja, jag är stor nog att erkänna. Jag tycker det är skittråkigt, rent ut sagt. Jag gör det, märk väl, vid behov, men det är inte min starka sida.
   Pyssla? Nej. Inte direkt. Jag gör det också, vid behov, men har svårt att hålla humöret uppe under tiden.
   Jag tänker kanske att det bästa för alla inblandade vore att jag inte längre "har hand om 'et" från det att barnet är... sisådär en 8-9 månader och amningstiden är över.
   Efter det är jag bara bra på att kramas och mysa. Stimulans för barnets bästa? Nej. Fel mamma.

En annan sak som jag vet att jag är bra på, men som jag lite grann glömt av att jag faktiskt kan så bra, det är att gråta så fort jag är ensam i bilen. Jag har inte haft tillfälle att träna på det på länge med den intensitet som jag har nu.
   Periodvis har jag haft möjlighet och tillfälle att förfina detta till något av en konstform. Stänga dörren, starta motorn, få igång en bra spellista på poden och ge det runt 5 minuter, så är vi igång serni. Jajamen. Nemas problemas. Jag gråter för att 2000 barn om dagen dör pga brist på rent vatten (Musikhjälpen, tack). Jag gråter för att alla människor jag ser i bilarna bredvid också har sin historia som de bär på, sina gråskalor av helvete och även om jag inte känner till dem, vet jag att de finns där... och det gör mig sorgsen. Jag kan också gråta för att vi som människor är så dåliga på att förstå att alla de vi möter har just sin gråskala av helvete, att vi inte kan ge varandra lite mer slack, lite mer utrymme, lite mer omtanke. Alla försöker vi mest att få dagarna att gå, att få livet att fungera, vad nu livet består av för en och en.
   Jag gråter för att jag fräste åt barnen i morse när de inte tog på sig sina kläder när jag bad dem. Jag gråter för att jag förra året inte fick ordnat ett födelsedagskalas åt sonen - jag minns inte idag varför, men jag vet att det inte blev av.
   Jag gråter för att det överhuvudtaget finns något sådant som prostitution.
   Jag gråter för att det finns så många runt omkring, i ett sånt land som Sverige som ska föreställa fritt och fullt av möjligheter, som inte ser en morgondag med hopp.
   Jag gråter för att jag snart är 40. Medelålders. För att min kropp känns förbrukad. Kronisk värk, rynkor och allt annat som hör medelåldern till. Jag gråter av bitterhet över att jag inte hade vett på att uppskatta den när jag hade chansen.
   Jag gråter för alla de tåg jag missat längs vägen.
   Ibland gråter jag bara för att jag gråter liksom. Frö att jag behöver släppa på trycket, för att jag är trött, för att jag är förvirrad, för att hjärnan funderar över universums krökning och makroekeonomi som är alldeles för komplext för mitt simpla sinne att förstå sig på... För att det är så mycket på en gång längs vägen på såväl den inre som den yttre resan.
   Jag gråter för... fyll i själv. Det finns hur mycket som helst. Allt och inget. Och både och.

Jag är bra på att gråta så fort jag hamnar ensam i bilen. En udda talang kanske, men få klår mig på området.
   Så, när man kommer fram till nästa destination, får man stänga av motorn, dra några djupa andetag, rota fram en näsduk i väskan och rädda vad som räddas kan. Och det är då jag märker att jag måhända är duktig på att gråta ensam i bilen, men jag gör det inte snyggt. Och ni vet alla: det viktiga är inte att vinna utan att se bra ut.
   Snyggt... Ni vet som Demi Moore i filmen Ghost (ca 1,40 in på länken nedan). Värdigt rullar tårarna ner för kinderna och under tiden är hon vacker som en dag. Badda lite med näsduken bara, så är du back on track.

                                                                    Demi Moore

Nejdå. Sträng gråter mera som Helena Bergström i Black Jack (och nästan alla andra filmer hon är med i). Ansiktet helt förvridet, snoret rinner, liksom dreglet, näsan är knallröd, det svider på kinderna och mascaran hänger nere vid knäna innan saken är löst. Om jag så hade haft med hela min beauty box (som jag inte har någon IRL, utan mest fiktivt i detta inlägg), hade det inte gått att få ordning på det fullt ut. Det är mer såhär:

Fördelen är att det blir mindre att tvätta bort på kvällen. Glaset är så jävla halvfullt ibland att man kan bli förbannad, eller hur.

God kväll.

När infinner den sig? Känslan av att vara stor?

Jag är snart 40 år. Snart 4-barnsmor. Egen företagare i olika former och konstellationer sedan jag var 24 år och har nu alldeles eget med ett par anställda. Hus.
   Men jag väntar dagligen på den, på känslan. Känslan av att uppfyllas av vetskapen om att jag nu är vuxen. Att jag inte längre går trakt fram till T-shirtavdelningen när jag ska köpa kläder. När jag själv ser mig i spegeln och känner, inifrån och ut, att en business controller av högre skolan kanske inte alltid åker ut på sina uppdrag iklädd converse och en T-shirt med Bobba Fett på.

När blir man vuxen? När man flyttar hemifrån? När man reser på första resan utomlands utan föräldrarna? När man får sitt första jobb? När man förlorar jobbet första gången? Klarar av att laga mat själv, mer än makaroner och korv? När man förlovar sig? När man skaffar sin första bil (hur risig den än må vara)? Första gången man lite ångestladdat undrar om man är med barn? Pensionsspar, ICA-kort, rabattkuponger, storhandlingar? När man, om man nu gillar sånt, investerar stora pengar i ett boende, hus eller insatslägenhet? Blandar tvätten fel så att allt kommer ut efteråt är svagt rosa? När man börjar lyssna på P4? När man lyssnar på den nya musiken som ett sgtort frågetecken - vad är detta för skräp, kan de inte ens göra musik rätt nuförtiden?
   Eller är det en blandning av allt ovanstående?
   Jag har gjort dem alla. Några av dem flera gånger (borträknat P4 och jag hoppas det dröjer). Och nej, det har inte funkat. Jag är ju fortfarande 17 liksom. Måhända med en stundtals mer stabil ekonomi (låt mig leva i den tron) och framför allt med mycket mer att ha ansvar för. Fruktansvärt mycket mer. Idiotiskt mycket mer, faktiskt. Ogenomtänkt mycket. Och att allt detta hamnat i händerna på en 17-åring, verkar ju inte riktigt klokt.

Jag vet att jag är en del av den s k Peter Pan-generationen, men ändå. Det får finnas gränser. Någon gång förväntar jag mig ändå att den ska infinna sig, känslan av att man nu är en av de som räknas, en av de som ska kunna och veta saker om livet. En av de som varit med förr, så att säga. När slutar man, så fort det blir jobbigt, utgå från att den sista lösningen alltid är att sätta sig ner och gråta uppgivet, så får mamma komma och ta hand om alltihop, hon som världsvant vet och kan allt?

Undrar om mina barn tror att jag vet och kan allt.
Det är illavarslande i så fall.
För min del hann jag bli rätt många år innan jag förstod att mamma och pappa faktiskt allt som oftast hade lite fel, om lite av varje... Mina barn lär genomskåda mig någonstans i mellanstadiet, om det ens håller så länge, stackars små liv. Jag förlitar mig på maken. De får också förlita sig på honom. Att han är vuxen, att han är världsvan, att han kan och vet saker om världen. Stabil och lugn, med lösningar i rockärmen gällande det minsta.

Så kan jag i lugn och ro vara mamman som gick ut i snön och inte kom tillbaka.
Kanske redan idag.