Pojkarna

Då och då händer det att fru Sträng läser en bok. Periodvis läser Sträng massvis, periodvis inget alls. Jag har haft ett år då det varit väldigt segt, men kommit loss lite det sista. Till och med så att jag inte hunnit skriva några rader om de sista böckerna jag läst...
   Detta är väl ingen blogg om litteratur i den meningen, men det är ju ett av mina intressen, så... då var det med det.

För ett par veckor sen läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Upplägget var onekligen lockande: Tre illa tilltufsade tonårsflickor kommer över ett elixir som förvandlar dem till pojkar. Dörren låg öppen för ett intressant och utmanande förlopp.
   Men det blir inte så. Det blir en kärlekshistoria, om än med katastrofalt slut.
   Som kärlekshistoria är boken... intressant, skruvar till det alldeles finfint. Men som filosofisk utmaning tappar den bort sig helt och hållet. Jämställdhetsfrågor och andra saker som hämnd och att utforska världen iklädd en annans kropp på riktigt... Det var det som hade smakat fågel, men det blev inte mycket med det alls.
   Därför vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Som tonårsberättelse om identitetssökande får den höga poäng. Som vuxenhistoria med samhällskritisk och filosofiska inslag får den inte så mycket. Det var det.

Men, hör och häpna, jag har hunnit med en bok till sen sist. För drygt ett år sen plöjde jag snabbt och effektivt igenom Charlaine Harris' serie om Sookie Stackhouse, som också filmats som serien True Blood. Fart och fläkt, lättsmält språk med glimten i ögat. Underhållning och äventyr rakt av i rasande fart, inga döda punkter. Jag gillade den.
   Så har då Charlaine Harris släppt en ny serie, med en ny hjältinna. Första delen heter Grave Sight. Alltid lurigt. Klarar hon av att skapa en ny karaktär, så det inte bara är Sookie fast i en ny miljö med nya förutsättningar?
   Charlaine får bra betyg från mig. Harper är inte alls Sookie, upplägget är annorlunda, stämningen är dyster och ansträngd, mer puttrar under ytan än man får grepp om. Kanske är den inte lika exotisk som vampyrhistorierna i True Blood, men den har onekligen sin charm - på ett helt annat sätt.
   Läs den om du gillar lite övernaturligt, jag rekommenderar den. Jag ska absolut skaffa fler i serien.

Det var väl det för nu. Jag har idag precis tagit mig an Boktjuven, som ska vara ett storverk enligt kritikerna. Jag återkommer när jag vet om håller med om detta.
 

Som Kelly Bundy, en enda sak till, så trillar någon annan ut

Det är morgon. Mamman är ensam med de tre barnen och alla ska komma iväg och låta dagen komma igång.
   Det har redan varit sedvanligt tjafs om frukost som inte äts upp och sonen som släpar benen efter sig och allt det där vanliga.
   Men så kommer slutklämmen; ytterkläderna ska på så att vi kan komma hemifrån. Två små tjejer sitter tillfälligtvis lydigt på skohyllan i hallen och låter sig iklädas strumpor och skor. För att få plats i hallen släpper mamman ut de tre små och hoppas tyst för sig själv att den minsta åtminstone inte lägger sig i närmsta vattenpöl medan mamman rafsar ihop det sista.
   Mamman behöver tid för sig själv för att lyckas med detta.
  Ty, listan är lång.

Mormor ska hämta barnen, så jag får inte glömma vagnen. Och blöjor. Och gröt till den minsta. Och nappar till den minsta.
   Och extra trosor, 3-4 par, till den stora. Och extra byxor ifall de leker ute och blir blöta. Och extra byxor till den mindre också.
   Och den store, det är gympapåse (kolla en extra gång så att allt är med), frukt till fruktstunden på förmiddagen och sen skulle de på utflykt i skogen, så det ska vara kexchoklad, festis och kakor med.       Och eftersom han ska till pappa en vecka efter det får vi inte glömma hans jacka och regnbyxorna. Och golfprylarna, eftersom det är träning ikväll. Får inte glömma lämna dem hos hans pappa efter jag släppt av honom i skolan...
   Och just det, det skulle eventuellt regna i eftermiddag, så jag får inte glömma regnskyddet till vagnen.
   Och sen var det grejerna till mamman själv. Utöver väskan (dubbelkolla glasögon, solglasögon, plånbok, lypsyl, nycklar, mellanmål, telefon, iPod...) ska det vara lunchpåsen med, datorn (glöm inte nätdel och mus) och tre olika bankdosor. Och regnjacka. Och en kofta, för ingen människa orkar ha mer än något lätt på sig efter alla turer fram o tillbaka till bilen om alla dessa saker ska med. Och allt ska delas upp, lite ska hit, lite ska dit, resten ska dit. Går liksom inte att göra annat än packa det på 8 olika ställen.
   Sen får jag inte glömma inköpslistan - och påsarna att lägga maten i - eftersom jag ska storhandla på vägen hem efter jobbet.
  Såja, nu är vi skapligt med, är det något jag glömt? Bilnyckeln. Och så måste jag tanka på vägen in, var är Statoil-kortet? Vilken jacka hade jag igår?
  När morgonens bestyr är avklarade, barnen lämnade och man sitter i sin totala bliss, ensam i bilen på väg till jobbet (med tur kanske lite bilkö), slutkörd, genomsvettig, törstig och trött... Då är klockan kvart över 8. Och bakom ratten sitter en spillra.

Vän av ordning därute säger kanske nu redigt: skyll dig själv, du hade kunnat packa allt dagen innan, så slapp du allt det här.
   Kanske är du så duktig. Men jag är... låt oss kalla det... lite mer bohemisk? än så. På kvällarna sitter jag mest och undrar hur mycket större man måste gäspa innan käken går ur led och somnar framför TV:n kvart över nio. Jag orkar inte vara proaktiv inför morgonen efter redan innan jag äter middag dagen innan.
   Jag är inte kvinna nog.

Så, ibland om morgnarna, känner jag mig som Kelly Bundy. En enda sak till att hålla reda på, så är hjärnan full och så trillar något annat ut. Kanske talförmågan? Eller all min kunskap om tempus på franska? Receptet på pannkakor? Förmågan att räkna? Eller kanske bara helt enkelt, förnuftet i sin helhet?
   Vi får väl se. Om jag fortfarande kan formulera mig i skrift ska jag meddela vilken förmåga som strök med när systemet kollapsar.  

Det här med image och stil och så

Jag är splittrad. Huvudbry. Känner ångest. Kan man sitta på två hästar? På två hötappar? Kan man tycka både rätt och fel samtidigt? Spela i båda lagen, liksom? Är det ok att döma andra där man själv vill slippa undan? Fast inte riktigt. Fast nästan.

Vad pratar hon om? undrar vän av ordning. Jisses, vad svamlig hon är idag, värre än vanligt. Hur svårt kan det vara att få ur sig vad det är som klämmer?  

Jo. Ja. Liksom. Änna. Det gäller det här med att man ska få vara som man är, att man inte ska döma efter utseendet och att det är de inre kvalitéerna som räknas och allt det där. Att vad som är sexigt och attraktivt finns i ögonen och i själen, inte i de yttre attributen.
   Ja visst är det så. Det måste vara så. Annars kan vi lika gärna packa ihop och åka hem lite till mans, generellt sett.
   Men så... då och då... Jag vetefan... Jag är min själ inte bättre. Jag dömer efter utseendet. Låt mig visa ett exempel.
   Det finns en skådespelare som heter Ryan Hurst. Den påläste vet att han spela Opie i Sons of Anarchy och jisses... Alla de dryga 190 centimetrarna är karl så det räcker för resten av serien också. Och eftersom jag ibland låter den lilla fnissande 12-åringen i mig komma fram, ungefär som när jag i flickrummet fnissande tittade på bilder på David Lee Roth och Vince Neil i tidningen Okej, lät jag Google hjälpa mig fram med lite heta bilder på Ryan Hurst... Denna man, myt, legend. Minsann, nu händer det grejer...

Jag väntade mig bli överöst av bilder av typen:

Jag gjorde mig beredd, lite svettig och generad, precis som 1986. -Får jag chans på dig? Rodnande fniss fniss fniss... -Ja tack... hihihihiiii, jag svimmar... Eller varför inte en bild av typen:

Fast med en mer vuxen, lite mer rakt på sak, infallsvinkel: -Ligga? -Ja tack, absolut.

Jag var beredd på detta, tog ett rejält tag om bordet och tänkte, jajamen, nu blir det åka av. Men... så möttes jag av lika många bilder av typen:

Här är vi definitivt mer får jag chans på dig-upplägget. Eller som denna bild:

                                                         -Ligga? -Nej tack, inte alls. 

Skenet kan bedra. Det är ju samma snubbe. Men det står klart att image är rätt viktigt, den som säger nåt annat ljuger som en häst travar. Och då gäller det ju mig också. Det är ju där det blir komplext.

Nåja, nu är jag för trött för att bestämma mig för vad som är rätt och fel. Jag nöjer mig just nu med att tacka den i Ryan Hursts närhet (agent, stylist?) som sa: Nej Ryan, det här duger inte. Vi får hitta på något annat.

Not a nice day for it

Så här är det, alla läsare som hittar tillbaka hit efter en minst sagt seg uppdatering av denna blogg, precis just så här är det:
   Jag har inget intressant att skriva om alls för ögonblicket. Det händer precis ingenting spännande alls. Semestern är slut och hela familjen försöker hitta tillbaka till rutiner. De små börjar på dagis... eh förlåt, förskola, den store börjar trean och själv börjar man jobba igen. Om nu någon någonsin minns hur det var man gjorde...

Så vad pratar man om när man inte har något att prata om, tänker jag?
   Vädret, så klart. Finns det något annat?

Dock finns det inte så mycket att säga om vädret heller. Annat än att det väl kunde varit såhär fint en månad tidigare när man var ledig och kunde ha någon nytta av värmen. Nu blir den bara ytterligare en ångest att lägga på allt det andra.
   Jag tycker illa om augusti. I synnerhet en varm augusti. För augusti kan inte vara varm på ett najs sätt, den kan bara vara varm på det här äckliga, ångestframkallande, tryckande, oförlösande, klibbiga, vidriga, krypa-ur-skinnet, har-ingenstans-att-ta-vägen-sättet.
   Jag gillar värme (eftersom jag avskyr att frysa), missförstå mig rätt. Men då är det finfint om värmen är torr och full av syre och inte sån här trycka-på-illamående-och-ångest-nerven-värme.

Så, där har ni det. Liksom. Det ska väl förhoppningsvis ge sig om ett par veckor och ersättas av de, i mitt tycke, finaste veckorna på året: september. En vacker september, och även oktober för den delen, med hög, sval luft, fina dagar och vackra färger. Det är då det händer. Livet vänder åter till Serengeti. Fru Sträng andas igen, känner ryggen räta ut sig, syret når ut i blodet, hela vägen. Hjärnan slutar vara sådär grumlig, vässar till sig en aning (låt mig få tro att det är så).

Så, enligt mitt sätt att se saken, oavsett vad man vill göra, så är det just nu not a nice day for it. Jag hoppas ni har kvar intresset för fru Strängs vedermödor när jag återkommer med lite mer tryck (lågtryck då, får man förmoda) när vädret låter mig andas igen. Till dess. Simma lugnt. Den som gillar sånt har möjligen lite nytta av den här värmen.

Om att pussas

Igår kväll när det var dags att lägga de små tjejerna, såg pappan till att de hamnade i säng. Mamman skulle dock sitta kvar och invänta själva insomningsfasen och kom därför för att lösa av efter en stund. Mamman och pappan pussades en stund innan pappan lämnade rummet.
   Stora dottern (nyss fyllda tre) viskade då, liksom lite hemligt:
   "Vad gjorde du mamma? Pussade du pappa?"
   Mamman viskade tillbaka, liksom också lite hemligt, som om det handlade om bus:
   "Ja, det gjorde jag. Jag gillar att pussa pappa."
   Dottern la händerna över munnen, fnissade lite och fortsatte, liksom fortfarande lite hemligt:
   "Det gör jag också. Jag gillar också att pussa pappa."

Så har vi det. Här i vår pussfamilj.

Shorter of breath and one day closer to death

Det är sista dagen på semestern. Imorgon börjar dagisinskolning och inom kort ska alltså både mamman och pappan jobba heltid. Det är första gången på 3,5 år. Skräckblandad förtjusning. Skräckblandad skräck.
   Men det ska bli skönt. Också. Jätteskönt. Lite rutiner.
   Ni därute som nu skrattar hånfullt åt min uppmålade bild, kan jag ta ur er det direkt. Jag har haft barn på dagis förr. Jag vet att rutinerna är imaginära. I bästa fall. Nån gång i oktober drar dagissjukorna igång och möjligen får man till någon vecka här och där av heltidsarbete.
   Men låt mig få tro på dem för nu, såhär de sista brännande timmarna innan semestern 2012 är ett minne blott. Låt mig få ha det.

Dessutom ska maken börja på nytt jobb. Inte vara bortrest så mycket längre, vilket vi tackar särskilt för, vi som varit kvar på hemmaplan annars. Och själv håller fru Sträng för fullt på att få igång sitt eget.
  Så det är nytt överallt. För stor som liten. Nystart. Ny storlek på alla barnkläder (hur mycket kan de växa på 5-6 veckor egentligen?), utveckling, framåtanda och ny, klar, hög höstluft under vingarna. Nya träskor och ny skolväska (ja jag är ett barn av 70-talet).


Och det är då som det stora vemodet rullar in hos fru Sträng. Självklart. Vad annars. Var ska sleven vara om inte i grytan?
   Så den text som bitit sig fast på näthinnan denna vecka är Pink Floyds Time. Se nedan. För den som tycker att det är på tok för mycket text, fetmarkerar jag det som rullat som ett mantra denna vecka när jag borde blicka uppåt framåt, men istället mest ser djupt ner i myllan och hälsar trött på daggmaskarna.

Ticking away the moments that make up a dull day
You fritter and waste the hours in an offhand way.
Kicking around on a piece of ground in your home town
Waiting for someone or something to show you the way.

Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain.
You are young and life is long and there is time to kill today. 
And then one day you find ten years have got behind you.
No one told you when to run, you missed the starting gun.

So you run and you run to catch up with the sun but it's sinking
Racing around to come up behind you again.
The sun is the same in a relative way but you're older,
Shorter of breath and one day closer to death. 

Every year is getting shorter never seem to find the time.
Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines
Hanging on in quiet desperation is the English way
The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say.

Lite där hittar ni fru Sträng för ögonblicket. Vad hände? Ena dagen hade man all tid i världen, undrade hur sjutton vuxna inte kunde komma ihåg vilka filmer de sett eller inte? Jag menar ärligt, hur svårt kan det vara att ha lite koll? När vuxna tyckte de hade mycket att göra, tänkte man: hur svårt kan det vara då? Hur mycket kan man egentligen ha att göra? Äh, de är bara trötta och griniga.
   Man hade all tid i världen och framtiden och framgångarna låg bara där utanför och väntade. Minsann, vänta bara, ni ska få se vad jag kan när jag väl får upp ångan... Ni kommer att undra vad som hände... Här kommer bli åka av.
   Nu är det knappt två år kvar till 40. Och det börjar gå upp för en hur många tåg som gått, som bara dundrat förbi medan man satt och tog en kaffe på perrongen, så övertygad att det alltid skulle komma nya, ännu häftigare tåg till ställen som skulle slå en med häpnad.
   Men hur blev det då? Kroppen bjuder på kronisk värk, hjärnan börjar ledsna på att ta in nytt och allt som oftast märker man hur lätt det är att helt enkelt... inte tycka något. Välja 0-lösningen liksom. Man väljer sina strider och de blir allt färre.
   Vad hände? Man hamnade i medelåldern på nåt sätt.
   Tiden går fortare och de drömmar man skapar åt sig själv är inte längre spännande och häftiga, höljda i romantiskt dunkel, utan bara imaginära skäl till att gå upp en morgon till, att starta en trött kropp och ett trött huvud och slå sig igenom ett år till. De är inte längre nervkittlande, självutmanande fantasier utan praktiska planer för att ha något alls att tro på, något att hänga upp dagarna, veckorna och åren på.
   De är desperata försök att hinna ikapp i ett race som startade för så länge sen att man blivit varvad flera gånger om utan att ha fattat att det ens börjat. Nu springer man och springer och springer lite till, tungan hängande som en röd slips med en kropp som skriker av ångest och trötthet. För, om jag inte springer, vad finns då? Lite som en haj. De ska tydligen dö om de inte simmar.

Snart är även denna dagen slut. Till vilken nytta, undrar man. På många sätt har den inte lett till något mer än att man är shorter of breath and one day closer to death, precis som alla andra dagar. 


Där har ni det. Njut av den semester som är kvar och alla de tåg som fortfarande lämnar perrongen i en strid ström. Själv kommer jag aldrig sluta vara övertygad om att de flesta av de bästa tågen redan gått. Och jag såg dem inte ens. 

Ett mål avklarat

Jodå, så atteeee...

Det är bara en dag kvar på semestern. En semester som jag på eget bevåg förlängde en vecka mer än jag tänkt. Kroppen - och huvudet - skrek åt mig att bara göra det. Och för en gångs skull lyssnade jag. Och se, det gick bra... Vad jag vet har det inte vållat jordbävningar i Kina som lett till att 2 miljoner behövts evakueras. Inga stora passagerarplan har störtat. Möjligtvis har det påskyndat nersmältningen av polarisen, men det är svårt att säga i vilket utsträckning... Typ. På det stora hela har det nog gått bra.

Och dessutom gjorde denna sista vecka det möjligt att läsa ut min bok som jag harvat med sista två månaderna: Alla själars natt av Deborah Harkness. Det har väl varit lättillgängligt fart och fläkt som passerar in genom ena örat och ut genom andra. Allt som allt kan det ju sammanfattas som en Romeo och Julia-historia.
   Så idag, när jag började närma mig de sista sidorna uppstod svår förvirring. Häxan Diana och vampyren Matthew står mitt i ett begynnande krig mellan alla möjliga väsen och Diana behöver åka tillbaka i tiden för att lära sig massa häxkonster av häxor från 1500-talet. Sen kunde man ju anta att de måste tillbaka till nutid för att att kunna kämpa i striden.... Så långt kunde till och med jag se in i framtiden.
   Men... Hur skulle allt detta kunna hinnas med när det bara var drygt 15 sidor kvar?
   Så jag ögnade igenom texten på baksidan en gång till. För den läskunnige finns där informationen om att boken är den första i en trilogi.
   Doh.

Frågan är nu om jag orkar läsa resterande två delar. Första får 3 av 5 möjliga av mig och då är det knivigt... Egentligen har jag alldeles för lite tid och ork att läsa något alls som får mindre än 4. Varför ödsla tid på smått ointressanta böcker när man vet att det finns så många som är så fantastiskt bra?
   Men den har ju inte varit dålig heller liksom. Inte alls.
   Damn.

Nåja, i väntan på att jag ska få en uppenbarelse och veta vilken väg jag ska gå i denna svåra korsning, har jag valt svenskt, ett augustpris dessutom. Inte för att jag brukar ha nån större koll på det. Men ändå. Jag gillade idén, får väl se om historien lever upp till det. Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag ligger alltid lite efter på litteraturfronten - skyller på de stackars barnen för det.
   Jag tänkte ge mig i kast med Pojkarna direkt. Nalle Puhs film om Heffaklumpen har jag sett såpass många gånger att jag inte känner behov av att se den igen och det är den film som visas på Bio Sträng nu fram till läggdags.

Trevlig kväll.