Helt symptomatiskt väntar jag in tolvslaget i mysbyxor

Det är dags att göra bokslut för den här gången. I eftertankens kranka blekhet.
   För egen del har jag hunnit vara alldeles för mycket i kontakt med vården 2013, så mina nyårsambitioner (löften är ingen idé, men en ambition kan man ju alltid ha) nästa år blir följande:

   Att jobba lagom mycket
   Att trivas bättre med mig själv som människa
   Att inte behöva lika mycket vård

Jag tror de tre hänger tätt ihop alla dygnets timmar. Lyckas man med de två första, har man större chans att lyckas med det sista.

Jag är trött efter att ha spänt mig inför kvällen och funderar helt ärligt på att gå och lägga mig. Men det är väl ingen idé då det börjar väsnas och smälla lagom till att jag skulle hamnat i djupsömn.
   Maken är kvar på fest och jag tog giget att gå hem och ta hand om kidsen. Som introvert är inte det en så dålig deal som det kan verka. Helt ärligt. Tvärtom, ett riktigt klipp.
  Jag har gjort bort mig tillräckligt för i år och snart börjar ett nytt; jag behöver inte klämma in mer dumheter att säga/göra de sista brinnande minuterna.

Vi ses nästa år. Med hopp om ett gott nytt sådant.    

Nyårsafton och INTJ gör sig redo att känna sig som den mentala elefanten i rummet

Jodå, om någon missat det kan jag säga att det är nyårsafton. Sista rycket för 2013. 

   Igår kväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade över ett läsvärt och kvalitativt inlägg om 2013, en krönika om ni så vill. Och jag hade lite grejer på gång, lite schyssta reflektioner över världen vi lever i och året som snart gått. 

   Men se, så blev det nyårsafton och vi är bortbjudna på middag. Och INTJ Strängs hjärna går då fullständigt i baklås. 

   Det är flera år sen sist jag skulle bort och träffa nya människor i ett socialt sammanhang utanför arbetet. 

   Och det är inte mammas gata. Jag är inte fisken i vattnet, utan ligger och tjippar efter luft på bryggan. Som introvert är detta svåra saker, mentala berg att bestiga.

   Jag tillbringade en dryg timmes promenad med att fundera över vilken ögonskugga jag ska använda. Som om någon skulle se det. Eller bry sig. Jag vet.

Om två timmar ska vi vara där. Det är dags att skrapa ihop smulorna, ta en dusch och välja. Ljusare grå eller mörkare grå ögonskugga. Svåra saker. 

Jag är min egen mentala elefant i rummet dagar som denna. Och det finns inget att säga om det, för det är bara jag som ser den. Det känns ensamt.

Skål och gott nytt år alla. Jag får skriva den där viktiga och tänkvärda krönikan en annan gång. 

Pussel och pussel

En kompis till mig la igår upp en bild på fejsbukk. Varje jul pusslar han helt traditionsenligt ett pussel och igår var han klar med 2013 års prestation. Jag tror de brukar vara i storleksordningen 1000-2000 bitar. Perfekt lagom. När jag såg bilden knöt det sig i halsen. Ni förstår, jag är också en pusslare. Jag älskar att pussla. Ovanstående vän hjälpte mig med en programvara en gång och gav mig inloggningen Pusselknarkare. Det ligger väl något i det.

När jag väntade andra barnet pusslade jag mig igenom sista 2-3 veckorna. Härligt.
   När jag väntade tredje barnet pusslade jag också. Då syntes andra barnets lilla hand likt ett periskop sökande över bordskanten för att komma åt de åtråvärda bitarna. Men det gick bra.
   När jag väntade fjärde barnet fanns det alldeles för många små hjälpsamma händer här för att det skulle vara genomförbart.
   Pussla. Tid för kontemplation. För mig ett meditativt tillstånd. En bra kaffe, lite bra musik, förlora kontakten med tid och rum. Andas in, svettas ut.
  Jag undrar, när kan jag få tillfälle nästa gång? Att korka upp ett riktigt bra pussel? Jag har några på lut i förrådet. Bland annat ett 3000-bitars med motivet Seattle skyline by night. Det innebär att ca 2500 av de 3000 bitarna är i olika nyanser av mörkblått och därför har jag dragit mig lite för att ta mig an det. Men jag hoppas kunna pussla det innan synen blir för dålig på gamla dar...
   Och jag är alltid på jakt efter nya, schyssta pussel. Star Wars-motiv, Pink Floyd, Beatles och Bob Marley pryder väggarna här hemma. Och även Escher-motiv. Nej, jag pusslar inte gulliga kattungar eller slott i Österrikiska alperna.

På senare tid är det enda pusslet jag hinner ägna mig åt det här:

(Lägg gärna extra märke till kolumnen längst ut till höger: "Matsedel". Eller hur.)
Livspusslet (för övrigt ett ord jag avskyr, hur beskrivande det än är. Jag avskyr det på samma sätt som jag avskyr vinnarskalle, fullständigt vedervärdigt. Jag avskyr också ordet tänk som ett substantiv, som ersättning för sätt att tänka. Och är vi ändå på avdelningen usch, har på senare tid cementera dykt upp och hamnat på modet för än det ena, än det andra).
   Och livspusslet är inte tid för kontemplation och definitivt inte något meditativt tillstånd. Det är en cirkus i sprakande färger, ett ständigt larm som borde få myndigheter att reagera. Ett konstant plingande, plongande och blinkande flipperspel där hela familjen är en uppsättning kulor som studsar fram och tillbaka. Och sen råkade vi lägga i några femkronor för mycket också, så det är många kulor som studsar samtidigt. Och jag tror, trots alla mörkblå nyanser... Seattle skyline by night... Kom tillbaka, allt är förlåtet.

INTJ, nattvak och helamning i 9 månader

Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig. 
   Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred. 
   Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.    

Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över. 

Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
   Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.   

Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk. 
   Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog. 
   Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick. 

Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra? 
   Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple? 

Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna. 

Vems är presenten?

Funderar idag över begreppet rättvisa. Finns det egentligen? På riktigt? En universell sanning som säger exakt vad rättvisa är? Öga för öga, tand för tand. Inte vet jag. Till den som har, skall vara givet. Det är en fråga som kräva rödvin. I mängder som är direkt olämpligt för mig att konsumera, såsom varandes en ammande kvinna.

Jag tänker också på det filosofiska spörsmålet kring den berömda presenten... Om någon ger dig en present du inte vill ha, vems är presenten då? Man måste inte ta emot en present som man inte vill ha.

Och det är lite där vi landar en mellandagskväll som denna. Med ett konstaterande att det inte finns någon rättvisa, annat än som en mer filosofisk debatt med föga koppling till verkligheten. Och att folk slänger in oönskade presenter i ens liv för jämnan. Oftast hinner man inte ens reagera eller se att det var en present innan man redan har den i knät och den har blivit en del av ens liv.

Kvar är besvikelse och en utmaning för en själv som människa att förhålla sig till livet och sina egna värderingar. En fråga om när det är dags att ta strid, att avgöra vad man har att vinna eller förlora och om det är värt det. En fråga om vem är jag, vad står jag för och hur långt är jag beredd att gå för det jag tror på. Och om jag får frågan från mina barn en gång i världen, om de undrar vad meningen med livet är, ska jag svara dem just det. Att lista ut vem man är, sin plats i tingens ordning. Att ta sig en rejäl titt i spegeln. Attse alla sina sidor, bra som dåliga. Acceptera detta hos dig själv.
   Om  man sen tycker det är värt att leva ett liv för att ta reda på det... det är en annan sak. Och det tar vi en annan gång.
   God fortsättning.

All I want for christmas is Kåvepenin

Julen är över. Tiden går fort när man har roligt. Och så roligt som vi har. Herrenadå.
   Vi började egentligen ha riktigt kul redan på onsdagen före jul med att snart 3-åringen från sekund till annan gick från att vara lite febrig och hängig till att skrika ut sin ångest i högan sky och ta sig för örat. Maken satte henne i bilen och åkte till akuten, kom hem nån timme senare med konstaterad dubbelsidig öroninflammation. Stackars lilla barn. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   Dagen efter vissnade 4-åringen fram vid lunch, febern sköt i höjden och hon deppade till rejält. Men eftersom hon inte hade ont någonstans lät vi henne vara. Ungen är väl förkyld, liksom... Ingen bättring syntes till och helgen passerade i revy. På måndag eftermiddag, dagen före julafton, var hon knappt kontaktbar och hostade som en uteliggare. Maken satte henne i bilen och ilade till akuten.
   Diagnosen ställdes till dubbelsidig öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Inga halvmesyrer här inte. Ska det vara, ska det vara. Vi går all in. Som alltid. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   När läkaren i fallet ovan fick nys om att vi dessutom hade ytterligare ett litet barn (9-månadersbebisen) som var lite febrigt och hängigt, föreslog han att vi skulle komma in med henna dagen efter också så att han fick kolla upp henne. Eftersom det brukar vara lugnt på akutmottagningen på julafton, som han sa. Sagt och gjort, strax efter kl 8 på julaftons morgon stämplade fru Sträng in på närakuten med lilla utslagna bebisen på armen. Strax därpå ställdes diagnos innefattande dubbelsidig öroninflammation. I detta fall hade dessutom trumhinnorna redan hunnit spricka. Jag frågade om det lilla barnet vidare kunde tänkas ha lunginflammation och läkaren svarade att det inte var någon större poäng att reda i det ytterligare, men eftersom hon hostade så var det väl inte omöjligt. Men det är samma penicillin med samma dos och lika länge, så det blir samma behandling i vilket fall. Så, för tredje gången på mindre än en vecka, i med Kåvepenin efter visst motstånd och sen i säng.

Där har ni det. Tre dubbelsidiga öroninflammationer och minst en lunginflammation. Man kan säga att vi hade triss med option på en kåk i sjukdomar, än är inte helgerna slut, så det kan hända att vi får tur. Det familjen Sträng tydligen mest önskade sig denna jul var Kåvepenin. Otippat.
   Såhär kul har vi faktiskt inte haft sen vi draggade efter mormor i fel sjö.

Jo alltså det här med depression

På senare tid har flera av mina vänner (och alla ni andra) haft vänligheten att posta diverse tydliga bilder om hur det är att ha en depression. Ni har kanske sett bildspelet med den stora svarta hunden.

Svarta hunden

Och lite annat. Det är så lätt för er därute som inte vet riktigt hur det känns när man är där i botten av brunnen att klämma ur sig ett: Äsch, i-landsproblem eller kanske ett Ja, men du har ju haft mycket omkring dig nu ett tag. Men så enkelt är det inte.
   Du frågar Hur är läget?
   Jag vill svara Det är nattsvart och tungrott. Jag mår skit och ifrågasätter starkt poängen med en fortsatt existens. Jag vill gråta varenda vaken timme och det är ett lika stort problem att välja strumpor på morgonen som att det finns barnprostitution. För att min hjärna funkar nämligen inte längre normalt och kan inte sålla prioriteringsriktigt bland alla impulser. Jag kan inte sova eftersom jag inte finner min plats i tingens ordning. Har du funnit din? Men annars är det bra. Själv då? Bilen går bra?
   Inför ett sådant svar står du tyst. Och det blir knepigt för alla. Så i alla fall jag tenderar att fokusera mitt gnäll på handfasta, konkreta saker. Som att barnen är sjuka, att det är knepigt att fylla i ansökan om föräldrapenningen på Försäkringskassan, att familjelogistiken är svår. Jodå, det lunkar på. Det har varit lite mycket på jobbet det sista. Nattvak med barnen. Och så är det ju julstök, du vet hur det är. Man är trött. Ska bli skönt med lite ledigt. 
   På det kan du bekvämt svara Var nu rädd om dig så du inte tar ut dig för mycket, det gynnar ingen. Hoppas du får tagit igen dig över helgerna. 

Sanningen är att bilden nedan beskriver hur vi mår, vi som periodvis släpar på den stora svart hunden. Och nej, det handlar inte om morgontrötthet. Det handlar om hur hela livet känns. Allt ifrån att välja strumpor till stora, viktiga beslut för familjen eller på jobbet. Bilden illustrerar matchen hjärnan måste gå tusentals gånger varje dag.

För så här är det. Jag är inte dum i huvudet, Jag är inte inkapabel att se lösning på konkreta problem. Det är inte så att jag inte klarar av att fylla i dagisschemat. Det är inte heller så att jag tycker synd om mig själv för den situation jag satt mig i. Jag är väl medveten om att de problem jag har är att betrakta som i-landsproblem. Avfärda mig inte så enkelt; det visar mer ditt tillkortakommande än mitt.
   Jag pratar om mina konkreta problem, för de abstrakta förstår du inte om du inte varit där själv.

Det är juletid. En stor påfrestning för oss klensinnade. Och det är här du hittar oss lättast.

 

Jag kanske är mer ball än ballerina. Hoppas jag.

Hittade följande bild på internet, denna ständiga källa till nya uppslag. Det är en vacker bild, fullständigt häpnadsväckande och fantastisk.

   Vackra kvinna. Vackra mage. Och nej, jag kan inte alls identifiera mig med det. Så såg det inte ut när jag var i välsignat tillstånd. Ingen av gångerna. Alls. Jag må vara många saker, men graciös är inte en av dem.
   Men så är jag ingen ballerina heller. Jag får nöja mig med att vara ball. Där tar det stopp. Om ens det.

Doris och jag

Idag är första dagen på julledigheten för i år. Jul. Det är inte bara fest alla gånger. Sånt här är slitsamt för en INTJ.
   Vi kryddar det hela med sjuka barn. Dubbelsidig öroninflammation på den ena och de två andra griniga och under isen med feber. Det känns som att jag kommer få amma det minsta barnet tills hon flyttar hemifrån.

Men man har inte så mycket annat val än att lyssna till kloka Doris i Hitta Nemo. I såna här lägen. Är det. Bara. Att:
   Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma.

Koppla på autopiloten. Det är dags för nästa hållplats. Klä granen.

Fotomodell på gamla dar

Torsdag morgon. Den gråa västkustdimman ligger som en blöt filt över tillvaron. Jag har dragit mig undan för en lugn stunds egentid på toaletten. Eftersom vi har två barn som plötsligt kan få för sig att låsa dörren inifrån och sen drabbas av panik när de inte kommer ut, har vi inget lås. Jag hade tänkt tillämpa bajsregeln (den om att det är den möjlighet man har till egentid i ett hem med 4 barn när den andra föräldern också är hemma; då är toaletten en fristad) istället.
   Plötsligt, lika oväntat som oönskat, öppnas plötsligt dörren av en glad 4-åring. Inte bara står hon där med sitt solstråleleende, utan hon är dessutom utrustad med en iPhone (av äldre modell där de kan spela Dora-spel så skjortan står rakt ut). Glatt håller hon upp den och innan jag hinner reagera säger hon: "Jag ska bara ta kort på dig mamma!" I nästa sekund blixtrar det till och där är jag fångad som ett rådjur i strålkastarljuset där jag sitter i all min bleka härlighet. När jag är som allra mest till min fördel.

Egentid, bajsregel, my ass. Bokstavligt talat. Här finns ju bilder att ta, ögonblick att föreviga. Tänk att jag skulle gå och bli fotomodell såhär på gamla dar.

Om det varken är kul eller särskilt sevärt då?

Ok. Så livet är en bussresa.
Den startar på hållplats A.
Sen går den till B och så vidare, en i taget. Vilken bokstav som blir den sista vet man sällan innan. Som tur är.
Men, vissa dagar känns det som att man lika gärna hade kunnat bestämma att sista hållplatsen var där man själv vill istället.
De där hållplatserna... har inte varit mycket att ha. Någon här och där har varit trevlig. Skapligt väder och vacker utsikt.
Men över lag har det inte varit mycket att hänga i granen.
Jag är en sån som har svårt att supa in omgivningen. Det är få saker som biter sig fast i minnet, som berör och berikar. Finns det något större, högre, kollektivt medvetande som har nytta av det jag själv inte är förmögen att värdesätta? Om inte, vad gör det då för nytta? De unga gör ändå de gamlas alla misstag, så är nu livet en gång beskaffat, så vem tjänar på det?
Livet blir mest som en resa från A till Ö (kanske stannar min resa på T eller så hinner jag med de små bokstäverna också, det vet man inte) där varje hållplats är något som bockas av på en lista snarare än något som upplevs.
Jag kommer inte för att se; jag kommer för att ha sett, som någon sa.

Om en vecka är det julafton. Vilken fest.

Ibland är det mörkt

Jag mår illa ibland. På riktigt, som vi så modernt uttrycker det. Like a boss. Like nobody's business. Jag blir paralyserad. Systemen kopplar ner, det känns som att benen inte kommer bära. Jag ser ingen väg ur någonting, det blir knepigt att ens vika ihop tvätt - vilka kläder hör till vem?

Ibland, om det går, dvs att jag har maken hemma som kan ta alla kidsen, får jag gå och lägga mig. Jag är dålig på att må illa. Jag får ångest och gråter. Tycker manligt synd om mig själv. Jag hade vilken dag som helst hellre lidit mig igenom samma mängd timmar med förlossningsvärkar. Skojar inte, är helt allvarlig. Jag har fött 4 barn, jag vet vad jag pratar om.
   Jag tänker att jag kanske är sjuk på riktigt. Att jag är sjuk i någon av de där sjukdomarna som innebär att man får rensa upp bland sina papper och allt gammalt julpynt man lämnar efter till de sina.
   Jag tänker, är det nu det händer? Är illamåendet och olustkänslan förvarningen? När som helst brister ett blodkärl i huvudet och så är det tack och adjö. En gång för alla.
   Kroppspulsådern? Då går det på ett kick, har jag förstått. Lika bra det. Ska det vara över, kan det lika gärna vara över utan att jag hinner fatta.
   Eller, om man inte vill vara så dramatiskt, är detta förstadiet till en psykos? För där jag ligger och kallsvettas, är jag beredd att göra vad som helst för att det ska sluta. Jag kan göra precis allt som den lilla rösten i huvudet, den lilla gubben med hornen och treudden på axeln säger. Ta av mig kläderna och springa naken skrikande könsord runt kvarteret? Slita av mig håret? Ta en promenad i svarta kläder på motorvägen en mörk decemberkväll? Helt apatiskt och robotlikt, samla ihop plånbok och bilnyckel, lämna hemmet utan att tilltala någon? Lämna och aldrig komma tillbaka, aldrig se bakåt? Uppåt framåt, göra något nytt, något annat, ctrl+alt+del?
   Men något, vad som helst. Jag kan tänka mig att vara ganska radikal. Skaffa ny identitet, bli en kuf (som om jag inte redan är det), flytta till en stuga på landet utan el eller vatten. Bort.
   Men faktum kvarstår. Jag kan göra precis vad jag vill - och inte vill - av ovanstående. Jag misstänker att jag får bära med mig mitt illamående ändå, vart än jag hamnar.
   Jag har filosoferat kring bukmigrän, utbrändhet, magkatarr och annat för att förstå vad det är och varför det slår. Idag öppnade sig en ny teori då jag plötsligt kunde känna igen hur det känns efteråt. Det kändes plötsligt bekant. Det kändes som förr. Som en gammal trogen kompanjon från förr i tiden. En bekantskap jag trodde jag hade sagt upp till förmån för de dåliga kort livet spelar en utan att man söker problem. Panikångest. Han är snäll och han har varit en riktig vän, får man ta panikångesten med sig in i himlen? Det är som en dålig relation. Jag upplevde att jag hade gjort slut, skiljt mig och tackat för kaffet, för jag har inte sett till hans fula tryne på så länge att jag inte längre minns hur han ser ut.
   Jag får avvakta och se nästa gång han kommer på besök, om det är min gamle lagspelare eller om det bara var någon som klätt ut sig och satt på mask för att likna. Det kändes bekant.

Jag ber att få återkomma i ämnet.

Och just det. Min mormor har gått ur tiden. Sen några år tillbaka en bitter, förgrämd och missunnsam kvinna på 92 år som uttryckligren velat dö i 5 år. Hon befolkade världen med 5 barn, 11 barnbarn och 23 barnbarnsbarn, men fann aldrig glädje och lycka.
   8 av dessa 11 barnbarn är aktiva på facebook. Ingen av oss har skrivit en rad om mormors bortgång. Vad säger det?
   Att det är värt att tänka på det som kallas livet.

Glömde säga. Jag hade råd.

Angående mitt föregående inlägg... där jag beklagar mig (?) över min torsdagsmorgon där jag tappar ut smink för 500 spänn och dricker ett glas rent härligt Hallandsvatten innan jag spiller ut slatten i väskan...  det är idel i-landsproblem. Som jag ser det. Ville bara förtydliga det. Så ni förstår.
   För sen, när jag kom till jobbet, satte jag in en hög av kronans riksdaler till Musikhjälpen. För har jag råd att tappa ut 500 kronor smink, innebär det också att jag trots allt haft råd att köpa det från början och kommer sannolikt ha råd att köpa igen.
   Och har jag råd med det, har jag också råd att ge något litet. Så det gjorde jag. Kanske var det därför ödet kom av sig så dagen efter, på fredagen den 13:e.
   I så fall kan jag bara vara glad för att jag kunde förstå det dolda budskapet världen skickade mig den dagen.
   Det var det hela.

Fredag den 13:e fast på torsdag den 12:e

Sen stormen Sven svepte in över landet har de dåliga människorna på Bredbandsbolaget varit i topp på min shit list. Det är 2013, mina vänner. Varför ska det ta 9 dagar att få igång ett bredband. Minst. För än är det inte löst. Vi har fått trixa fram en annan lösning.
   Bredbandsbolaget, jag vill göra slut. Och nej, jag vill inte prova igen.

I torsdags morse hade jag en sådan morgon som man liksom bara har ibland. Som tur är. Låt mig berätta.
   Jag är tjej. Det har hänt att jag sminkar mig. Detta för att det inte ska synas hur illa det är egentligen. Och jag gör det bra, för oftast möts jag av komplimanger som: Vad pigg du ser ut! Jag har de fina människorna på Bare Minerals att tacka för detta. Jag vet, det är dyrt smink. Men det är min enda last. Ta den inte ifrån mig.
  Den insatte vet att Bare Minerals är smink i puderform. Och det är där denna historia om torsdag morgon tar sin början.
   Efter att ha tagit tjuren vid hornen med ett lite knöligt kundsamtal, var det dags att göra morgontoalett helt sedvanligt. Fram med puderfoundation och borste, Så långt, allt väl. När det var dags att sätta tillbaka locket, tappade jag såklart hela kalaset på golvet.
   Poff.
   Botten gick ur burken och ca 300 kronor foundation låg snabbt och enkelt utspritt över badrumsgolvet. Vilken fest. Ut med badrumsmattan, av med mina byxor och in i tvättmaskinen, fram med rengöring. Lite stressad för att jag skulle iväg till jobbet. Men det gick bra ändå, hann få upp det innan det lämnade färg nånstans. Ok, vad skönt. Carry on.
   Ta nu ett glas vatten, fru Sträng, tänkte jag. Andas in, svettas ut. Nu är du onödigt stressad när du fumlar så.
   Ut i köket, hällde upp ett manligt glas vatten, lugnade ner mina upprörda nerver en sekund och drack för fulla drag. Puh. När det var någon halv deciliter kvar i glaset och jag inte var törstig längre... tappade jag självklart taget om glaset varpå resterande innehåll hamnade i... min väska som jag påpassligt ställt på köksbordet för att kolla så jag fått med allt.
   Eller hur.
   Min älskade make påpekar ibland att jag borde dra igen dragkedjorna på mina väskor lite oftare än jag gör. I torsdags morse förstod jag varför.
   Ok, så det blev till att torka ur ett saligt kladd av halvt upplösta huvudvärkstabletter och annat smått och gott. Liksom.
   Sen, som kronan på verket, var det dags att få tillbaka färgen på kinderna. Bokstavligt talat.
   Tillbaka in i badrummet med darrande händer. Började känna mig aningens stressad till jobbet också. Fram med puderrouget. Får till det skapligt. Ser inte längre helt och hållet ut som någon av statisterna i Walking Dead, utan skulle nu kunna lura de flesta. Tills jag, självklart, tappade även burken med rouge. Ett lite större problem. Erfarenheten har lärt mig att detta rouge är synnerligen pigmentstarkt och jag ville undvika en rosa nyans på dörr och dörrfoder, fram med städgrejer i överljudshastighet. Lyckades torka upp ca 200 kronor rouge utan större skador på inredningen. Bra där, fru Sträng.

Klockan var knappt 9 på morgonen. Jag vände blicken mot skyn och viskade: Kom ner och slåss som en man istället.  Inget att spara på, kom igen dagen, give me all you've got. Jag ska nog stå pall.

Vi spolar fram ett dygn till fredag den 13:e istället. Man undrade ju stilla hur en sådan dag skulle börja om torsdagen var upptakt, om man tänker så. Men se ödet tog ut allt dagen innan, kanske tog fel på dag. På fredags morgon tappade jag bara rouget. Igen. Men ingen så stor skada skedd, eftersom det mesta av innehållet gick till spillo dagen innan. På fredagen var det på sin höjd lite damm som skingrades på ett par sekunder.
   Ha. Där fick du. Up yours. Skrattar bäst som skrattar sist.

Fru Sträng självdiagnostiserar med allt från grodherpes till bukmigrän

Som den drottning av illamående jag ändå är, söker jag med ljus och lykta efter en diagnos. För har man en diagnos, så har man kanske också ett förhållningssätt. Och kanske, i bästa fall, en typ av botemedel. Eller lindring.
   Så jag gick till farbror doktorn som tömde av halva blodmängden och skickade på analys. En vecka senare fick jag ett trevligt brev i lådan med 4 sidor provsvar (som att läsa klingon för egen del, som har noll koll på sjukhusterminologi) och ett meddelande från läkaren att "alla värden är normala". Jag antar att det är doktorska för "du är kärnfrisk".
   Tack för det, Televerket. Kanon. Jag är naturligtvis glad över att alla Erytrocyter och Tyreotropiner är precis så många som de ska vara. Men jag är fortfarande precis lika illamående. Så det där löste ju ingenting.
   Och då. I mörkret. Famlande i blindo. Vem är din vän? (Och värste fiende kanske också, fast det skiter vi i för nu...) Google såklart. Wikipedia. De står där, tar dig när du faller.
   När jag var hos läkaren och berättade om hur jag mår fick jag veta att jag utöver illamåendet lider av något som heter ögonmigrän. När han sa det brast jag i skratt. Okunnig som jag är visste jag inte att det är en vedertagen term, en diagnos helt enkelt. Jag trodde han skämtade. Ungefär som det där med grodherpes. Låt mig lägga ut texten.

En gång i tiden jobbade jag på ett företag som hade sina lokaler ute på landet i en lada. Vi hade egen brunn. Kommunen hade varit där och testat kvalitén på vattnet som var alldeles utmärkt, men då och då kunde det finnas små... organismer i det. Som t ex grodyngel.
   En vän till företaget, en erkänd hypokondriker, var där på besök vid ett tillfälle och en av de anställda kunde inte motstå frestelsen att lura i honom att vattnet ju gick och dricka och allt var bra, men att det fanns risk för att man kunde bli smittad av grodherpes. En speciell typ av herpes som bara finns hos grodor, men som smittar till människor. Vännen sökte kallsvettig och ångestfylld vårdcentral strax därefter. Slå-sig-på-knäna-ball, tycker jag.

Ungefär på samma sätt reagerade jag på sjukdomen ögonmigrän. Så då var jag såklart tvungen att googla eländet när jag kom hem. Och det slutade inte vid ögonmigrän. Det finns bl a migrän med aura (pårökt), migrän utan aura, bukmigrän och tyst migrän. Det sistnämna känns lika logiskt och mytomspunnet som uttrycket diskret matematik.
   Om jag läser om symptomen på de olika, sätter jag mina pengar på att jag har en kombo av bukmigrän och tyst migrän.
   Det ni. Det är nåt att skrävla med på sammankomster när släkten kommer över och det blir lite segt.
   Det kan låta som att jag gör mig lustig över sjukdomen migrän, men tro mig, det är det sista jag menar. Såsom sannolikt varandes migräniker (också nytt ord för mig) själv, kan jag säga att det må vara många saker under anfallen, men det är fanimig inte lustigt.

Så nu har Dr Google ställt en diagnos. Det ska bli intressant att se om även Dr Doktor på vårdcentralen säger samma.