... blödde näsblod.
En första gång för allt. Idag var det dags för näsblod. Aldrig förr har jag haft det.
Jag vet att det är ofarligt. Jag vet att det är vanligt. I synnerhet under graviditet. Och vintertid. Men ändå. Jag hade kunnat tycka att det var roligare utan. Liksom. Känner mig inte direkt "en erfarenhet rikare", så att säga. Tror livet hade varit ungefär samma utan.
Idag är det bara 4 veckor kvar till utsatt datum. 4 veckor. En kort månad. Om vi har tur. Nedräkningen har börjat på riktigt.
God kväll.
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Trött på
Såhär sista dallrande dagarna i februari kan jag låta meddela att jag är trött på...
att bli stucken i armveck och fingrar av sjukvården för jämnan
att må illa mer eller mindre konstant
bokslut och skattedeklarationer
att behöva gå upp på toaletten 2-4 ggr/natt för att bebisen drar en välriktad bok rakt i blåsan
att skrapa rutorna på bilen
att inte kunna ta på mig skorna utan att nästan kräkas
att inte kunna knäppa jackan i 8 minusgrader
att jobba för mycket
att man hittar nya bakterier i min lekamen hela tiden
en ekonomi som fuckat ur
att vara tjock och otymplig
foglossningar
vissa människor i min omgivning
allt
mig själv i stort
Listan kan göras hur lång som helst. Visst, I-landsproblem mycket av det, men för mycket sånt är också trist.
Och framför allt är jag...
... trött på att vara trött. På riktigt. Jag vill hellre gå hem, slappa i soffan och gå igenom alla bebiskläder, skruva ihop spjälsäng och sånt. Släppa all stress och allt som måste göras. Gå in i glaskupan. Lite isolerad och skyddad sådär.
Men idag är världen vacker. Naturen ser ut att vara doppad i spunnet socker och himlen är blå.
Och det lokala originalet (byfånen, ni vet han med för korta byxor som alla vet vem det är, men ingen vet något om ändå på nåt sätt) piggade upp lite i morse. Jag mötte honom på 70-vägen där han tog sin traditionella morgonjoggingtur. Han kan i 6 minusgrader springa i bara t-shirt. Så även idag. Och det var rena finkostymen för att passa in i det vackra landskapet: en Spice Girls t-shirt minsann. Sånt som gläder en en trist onsdagmorgon.
att bli stucken i armveck och fingrar av sjukvården för jämnan
att må illa mer eller mindre konstant
bokslut och skattedeklarationer
att behöva gå upp på toaletten 2-4 ggr/natt för att bebisen drar en välriktad bok rakt i blåsan
att skrapa rutorna på bilen
att inte kunna ta på mig skorna utan att nästan kräkas
att inte kunna knäppa jackan i 8 minusgrader
att jobba för mycket
att man hittar nya bakterier i min lekamen hela tiden
en ekonomi som fuckat ur
att vara tjock och otymplig
foglossningar
vissa människor i min omgivning
allt
mig själv i stort
Listan kan göras hur lång som helst. Visst, I-landsproblem mycket av det, men för mycket sånt är också trist.
Och framför allt är jag...
... trött på att vara trött. På riktigt. Jag vill hellre gå hem, slappa i soffan och gå igenom alla bebiskläder, skruva ihop spjälsäng och sånt. Släppa all stress och allt som måste göras. Gå in i glaskupan. Lite isolerad och skyddad sådär.
Men idag är världen vacker. Naturen ser ut att vara doppad i spunnet socker och himlen är blå.
Och det lokala originalet (byfånen, ni vet han med för korta byxor som alla vet vem det är, men ingen vet något om ändå på nåt sätt) piggade upp lite i morse. Jag mötte honom på 70-vägen där han tog sin traditionella morgonjoggingtur. Han kan i 6 minusgrader springa i bara t-shirt. Så även idag. Och det var rena finkostymen för att passa in i det vackra landskapet: en Spice Girls t-shirt minsann. Sånt som gläder en en trist onsdagmorgon.
måndag 25 februari 2013
5 veckor. Och därför 3 veckor.
I fredags passerade vi 5 veckor kvar till touchdown. Enligt dem som jobbar med att beräkna sånt, vill säga. Sen vet man ju aldrig.
Det innebär i vilket fall 3 veckors arbete kvar. Efter det sen är det lurigt.
Men det är ändå ett slit att få ihop de positiva målbilderna kring dessa tre veckor. Jag hade gett rätt mycket för att det skulle vara färdigjobbat. Men den lyxen har jag ju inte.
Men, 3 veckor. 15 dagar. Idag är det måndag, jag är redan uppe och har påbörjat den här. När jag kommer hem ikväll är det 14 kvar. Jag kan flyga; jag är inte rädd. Skam den som ger sig. Och allt det där.
Det innebär i vilket fall 3 veckors arbete kvar. Efter det sen är det lurigt.
Men det är ändå ett slit att få ihop de positiva målbilderna kring dessa tre veckor. Jag hade gett rätt mycket för att det skulle vara färdigjobbat. Men den lyxen har jag ju inte.
Men, 3 veckor. 15 dagar. Idag är det måndag, jag är redan uppe och har påbörjat den här. När jag kommer hem ikväll är det 14 kvar. Jag kan flyga; jag är inte rädd. Skam den som ger sig. Och allt det där.
fredag 22 februari 2013
Hjälp. Det är fredag.
Så är den här, fredagen, som man har längtat.
Men. Det är inte bara en dans på rosor. Vår kajplats i etern, På Spåret, visade final förra veckan och därmed var den kvalitativa underhållningen om fredagkvällarna slut.
Så jag undrar. Vad gör människor i yngre medelåldern på fredagarna klockan 20 när På Spåret inte visas?
Men. Det är inte bara en dans på rosor. Vår kajplats i etern, På Spåret, visade final förra veckan och därmed var den kvalitativa underhållningen om fredagkvällarna slut.
Så jag undrar. Vad gör människor i yngre medelåldern på fredagarna klockan 20 när På Spåret inte visas?
söndag 17 februari 2013
Omläxa. Igen. Att det ska vara så svårt.
Jaha, så var det där med att lära sig av sina misstag. Igen. Neverending story.
För snart ett halvår sen fick jag förfrågan om ett nytt uppdrag på företaget. Verkade intressanta arbetsuppgifter och det låg rätt i tiden på många sätt, men det var mycket med det som... liksom inte rimmade riktigt. Möten blev inställda, dagar och tider rördes ihop, de jag skulle ha möte med åkte plötsligt på semester osv osv. Det var med andra ord riktigt trögt i uppstarten. Ingen tog något beslut riktigt och det stod och stampade i över två månader.
Jag tänkte hela tiden: känns inte rätt. Inte rätt vibb. Dålig feeling, bara rent allmänt. Ska jag verkligen ta det?
Magen varnade.
Som den alltid gör.
Och egentligen är det det enklaste som finns: att lyssna på den. Följer man bara magen hamnar man aldrig på en dålig plats.
Men se, jag gjorde inte det. Inte den här gången heller.
Och nu sitter jag här, med mer vatten över huvudet än jag ens kan mäta. Och ångrar mig bittert. Och mår riktigt dåligt, utöver lunginflammation och allt det andra. Hur lösa allt detta?
Nåja. Urnästla. Med skammen blinkande röd på kinderna. Och till nästa gång: lyssna på magen. Den vet när det är ok och inte. Låt inte hjärnan och logik och sånt där trams ta överhanden. Magen kan sina saker. Håll dig till det, fru Sträng.
För snart ett halvår sen fick jag förfrågan om ett nytt uppdrag på företaget. Verkade intressanta arbetsuppgifter och det låg rätt i tiden på många sätt, men det var mycket med det som... liksom inte rimmade riktigt. Möten blev inställda, dagar och tider rördes ihop, de jag skulle ha möte med åkte plötsligt på semester osv osv. Det var med andra ord riktigt trögt i uppstarten. Ingen tog något beslut riktigt och det stod och stampade i över två månader.
Jag tänkte hela tiden: känns inte rätt. Inte rätt vibb. Dålig feeling, bara rent allmänt. Ska jag verkligen ta det?
Magen varnade.
Som den alltid gör.
Och egentligen är det det enklaste som finns: att lyssna på den. Följer man bara magen hamnar man aldrig på en dålig plats.
Men se, jag gjorde inte det. Inte den här gången heller.
Och nu sitter jag här, med mer vatten över huvudet än jag ens kan mäta. Och ångrar mig bittert. Och mår riktigt dåligt, utöver lunginflammation och allt det andra. Hur lösa allt detta?
Nåja. Urnästla. Med skammen blinkande röd på kinderna. Och till nästa gång: lyssna på magen. Den vet när det är ok och inte. Låt inte hjärnan och logik och sånt där trams ta överhanden. Magen kan sina saker. Håll dig till det, fru Sträng.
lördag 16 februari 2013
The Cable Guy
Vi har haft trassel medmottagningen på vår parabol ett längre tag. Och det är märkligt va, hur vissa saker kan ta sån tid att få ändan ur att lösa. Man undrar ju ibland vad man sitter fast i för gegga.
Men så i torsdags, ringde maken till en sådan parabolkill och bad honom komma hit och fixa. Rätta till. Skruva till. Fånga in signal. Eller vad det nu är såna människor gör. Eftersom vi varit utan bra mottagning sen i typ oktober eller ännu tidigare, blev ärendet både akut och inte på samma gång. Nu när vi äntligen fått ändan ur, ville vi ha det löst på stuts, samtidigt som vad gör det om det får vänta ett par veckor till när det redan gått så lång tid?
Cable guy: "Jaaa... okeeej... jag hinner nog inte idag...." Släpigt. Knöigt. Svårt.
Maken: "Ok. När kan du komma då?"
Cable Guy: "Jaaa...." bläddrar i serviceboken, det verkar tjockt och fullt överallt, svårt att window it in. "Var bor ni?" Ni vet, det tar en stund att runda hornet på vägen i segelbåten till er, eller vaddå...? Vi ringer väl inte en Cable Guy i Norrlands inland om vi bor på västkusten?
Maken: "Där och där, bredvid där."
Cable Cuy:"Jaha. Men då hinner jag nog på vägen till nästa jobb. Ses om tjugo minuter."
Efter en dryg halvtimme kunde det konstateras att husets förre ägare satt en vanlig inomhuskontakt på taket till parabolen. Jag vet inte riktigt. Mina kunskaper i ämnet är begränsade. Men nog är det bra att ha en mer väderbeständig kontakt på ett sånt ställe.
Vi har nu, sen i torsdags eftermiddag, haft bild. Bra mottagning. På alla kanaler. 2013. Fantastiskt. Vilken fest. Vi kunde tom se finalen i På Spåret igår. Vi är ju i yngre medelåldern och gillar sånt.
Ikväll kan vi inte skylla på mottagningen vad gäller Melodifestivalen - som annars varit tacksamt hittills. Vi får ta plats som riddare i moralens högborg istället. Strida för det faktum att Melodifestivalen gestaltar samhällets moraliska förfall vilket vi då sannerligen inte tänker ställa upp på.
Men först, frukost. Delikatesslimpa, det onyttigaste som finns. Men dubbelmoral is the new black.
Men så i torsdags, ringde maken till en sådan parabolkill och bad honom komma hit och fixa. Rätta till. Skruva till. Fånga in signal. Eller vad det nu är såna människor gör. Eftersom vi varit utan bra mottagning sen i typ oktober eller ännu tidigare, blev ärendet både akut och inte på samma gång. Nu när vi äntligen fått ändan ur, ville vi ha det löst på stuts, samtidigt som vad gör det om det får vänta ett par veckor till när det redan gått så lång tid?
Cable guy: "Jaaa... okeeej... jag hinner nog inte idag...." Släpigt. Knöigt. Svårt.
Maken: "Ok. När kan du komma då?"
Cable Guy: "Jaaa...." bläddrar i serviceboken, det verkar tjockt och fullt överallt, svårt att window it in. "Var bor ni?" Ni vet, det tar en stund att runda hornet på vägen i segelbåten till er, eller vaddå...? Vi ringer väl inte en Cable Guy i Norrlands inland om vi bor på västkusten?
Maken: "Där och där, bredvid där."
Cable Cuy:"Jaha. Men då hinner jag nog på vägen till nästa jobb. Ses om tjugo minuter."
Efter en dryg halvtimme kunde det konstateras att husets förre ägare satt en vanlig inomhuskontakt på taket till parabolen. Jag vet inte riktigt. Mina kunskaper i ämnet är begränsade. Men nog är det bra att ha en mer väderbeständig kontakt på ett sånt ställe.
Vi har nu, sen i torsdags eftermiddag, haft bild. Bra mottagning. På alla kanaler. 2013. Fantastiskt. Vilken fest. Vi kunde tom se finalen i På Spåret igår. Vi är ju i yngre medelåldern och gillar sånt.
Ikväll kan vi inte skylla på mottagningen vad gäller Melodifestivalen - som annars varit tacksamt hittills. Vi får ta plats som riddare i moralens högborg istället. Strida för det faktum att Melodifestivalen gestaltar samhällets moraliska förfall vilket vi då sannerligen inte tänker ställa upp på.
Men först, frukost. Delikatesslimpa, det onyttigaste som finns. Men dubbelmoral is the new black.
Kvart över sex
När det är vardag och förskoledags, är det lagom att vi går upp vid halv sju. Barnen brukar dela den uppfattningen i stort.
På helgerna är de dock av helt annan uppfattning. Idag väckte de mig halv sex. Eller hur. En lördag morgon som börjar redan klockan halv sex blir ju så okristligt lång att klockorna stannar. Hela dagen blir lång. De är egentligen för trötta för att tycka någonting är bra. Hela dagen. Kanon. Genomgriniga ungar. Bring it.
Det passar väl alldeles utmärkt med tanke på att jag redan nu på morgonen egentligen är tröttare än de två tillsammans kommer att vara ikväll.
Igår ringde läkaren för uppföljning och han sjukskrev mig utan vidare en hel vecka till. En hel vecka efter att antibiotikan är slut. I dagens Sverige trodde jag inte ens sånt gjordes. Idag är det ju nästan inte ens laga förfall att få bli sjukskriven med eget dödsfall.
Så att jag känner mig fullständigt borta, rent trötthetsmässigt, ska jag väl inte vara förvånad över.
Så, kära små barnen. Tänk vad mamma hade uppskattat att ni inte vaknade tidigare än på vardagarna. Ge mig i alla fall det.
Tänk vad mamma hade kunnat tillfriskna lite bättre om ni sov till halv sju åtminstone.
Och sdå, ändå, när jag väl är uppe med er, tänk om ni fann i era små hjärtan att låta mig vara ifred lite grann. Så jag får lite andrum, om jag nu inte får sova. Åtminstone det. Lite utrymme kring min fysiska person, så att jag t ex, till äventyrs, kanske skulle kunna vända mig om utan att gå in i någon av er.
Jag är dessutom tjock, som en stor val, med ert lilla syskon därinne. Jag hade behövt liksom... plats.
Ska vi säga så, då? Schysst.
Och grisar flyger och pratar kinesiska.
På helgerna är de dock av helt annan uppfattning. Idag väckte de mig halv sex. Eller hur. En lördag morgon som börjar redan klockan halv sex blir ju så okristligt lång att klockorna stannar. Hela dagen blir lång. De är egentligen för trötta för att tycka någonting är bra. Hela dagen. Kanon. Genomgriniga ungar. Bring it.
Det passar väl alldeles utmärkt med tanke på att jag redan nu på morgonen egentligen är tröttare än de två tillsammans kommer att vara ikväll.
Igår ringde läkaren för uppföljning och han sjukskrev mig utan vidare en hel vecka till. En hel vecka efter att antibiotikan är slut. I dagens Sverige trodde jag inte ens sånt gjordes. Idag är det ju nästan inte ens laga förfall att få bli sjukskriven med eget dödsfall.
Så att jag känner mig fullständigt borta, rent trötthetsmässigt, ska jag väl inte vara förvånad över.
Så, kära små barnen. Tänk vad mamma hade uppskattat att ni inte vaknade tidigare än på vardagarna. Ge mig i alla fall det.
Tänk vad mamma hade kunnat tillfriskna lite bättre om ni sov till halv sju åtminstone.
Och sdå, ändå, när jag väl är uppe med er, tänk om ni fann i era små hjärtan att låta mig vara ifred lite grann. Så jag får lite andrum, om jag nu inte får sova. Åtminstone det. Lite utrymme kring min fysiska person, så att jag t ex, till äventyrs, kanske skulle kunna vända mig om utan att gå in i någon av er.
Jag är dessutom tjock, som en stor val, med ert lilla syskon därinne. Jag hade behövt liksom... plats.
Ska vi säga så, då? Schysst.
Och grisar flyger och pratar kinesiska.
torsdag 14 februari 2013
Hong Kong, lunginflammation och... gissa den tredje
Den uppdaterade här på Lyran vet att fru Sträng har sovit bristfälligt de senaste 10 åren. Den uppdaterade vet också att fru Sträng har 3 barn och är skapligt höggravid med det fjärde. Det kommer att ha blivit 3 graviditeter på drygt 4,5 år.
Man kan också ha läst sig till att fru Sträng har eget företag med lite anställda och grejer och att det startats upp precis samtidigt som den här sista bebisen startats upp, alltså fortfarande lite snurr med vad som skulle kunna anses vara en mer lagom arbetsbelastning och så.
Den uppdaterade vet också att fru Sträng är enveten. Att fru Sträng tycker sig vara en superhjälte. Som ska orka och kunna allt under vaken tid och dessutom sen orka gå rond efter rond mot envetna tvååringar nattetid. Sömn? Larvigt. Jag tål och kan och orkar allt. Bring it.
Tydligen funkar det inte riktigt så, har nu fru Sträng blivit varse. Återigen, den påläste minns att jag åkte ambulans till sjukhuset för en vecka sen för att luftrören satte igen sig. Otervligt. Sen kunde man ju tro att allt därefter skulle återställas till det normala. Liksom.
Men så var det inte.
I lördags sökte jag akuten igen, trassel med andningen och allmänt utslagen och trött, efter två veckors förkylning. Man ledsnar ju där nånstans.
Eftersom jag har magen i vädret är det begränsat vad de kan hjälpa till med på en vårdcentral så. Jag fick kortisontabletter och inhalation (skapligt schysst bong de kom med, ska sägas) helt utan effekt. Läkaren skrev då remiss till KK på Östra för vidare hantering.
Där blev det undersökning av bebis så att den var ok, sen lungröntgen och sen helt enkelt inskrivning på infektionsklinik. Underligt ställe. Man är liksom en leprakoloni het på egen hand. De som pysslar om en kommer in med munskydd, förkläden och handskar. Fantastiska människor.
Efter en del stick och mätningar misstänktes influensa och maken skickades iväg hem medan jag i feberyra installerade mig i sängen.
Kanske inte vad jag hade tänkt när jag önskade mig lite egentid. Men man får ta vad som ges.
Det blev söndag, 39 graders feber, förvärkar och ångest. Kan man överhuvudtaget föda barn så sjuk? Får man inte hjärtattack och dör då? Jag vet ju vilket jobb som ska till när en liten ska ut. Inte hade jag kunnat det... med syresättningsproblem och feberfrossa.
Provsvaren visade till slut Hong Kong-influensa. Ni vet, som på 60-talet. Låter kanske exotiskt och spännande. Men det är det inte. Det är tydligen samma gamla virus som fortfarande snurrar och ger influensa, typ A. Fast jag tycker det låter roligare. Låt mig få ha det. För inget annat i det här har varit särskilt roligt.
Så influensamedicin, dropp med extra mineraler under hela söndagen. Bara att vänta. Finns inga mediciner att ge mot influensa. Ok. Bara det går över. Absolut ska det vända nu, säger läkarna. På söndag kväll kommer istället en febertopp som närmast liknar Babels torn i höjd innan den till slut kollapsar... Nåt bra febernedsättande får jag inte då det är farligt för bebisen. Och jag är dålig på att ha feber, mina vänner, kanske en av de absolut sämsta. Frossa, ångest, skakningar, kramper och oceaner av tårar... Och hosta, kära ni, hosta. Efter två veckors hostande utan magmuskler som hjälper till. Det känns som att det brinner i magen vid varje harkling.
Till slut backar den och jag halvslumrar mig igenom en riktigt dålig natt, knappt kontaktbar.
Dagen efter är inte läkaren nöjd alls. Ny febertopp så här långt in i förloppet? Nja, kan det vara nåt annat månne? Det blir nya stick, i det här läget är jag mer eller mindre perforerad och det gör ont bara man rör mig. Det tas prover högt och lågt. Sänkan pekar på 200. Ah, en bakterie dessutom. Varför inte? När vi ändå är igång, tänker jag?
Bredspektraantibiotika intravenöst 4 ggr/dygn med start måndag lunch. Måndag kväll härjar febern fritt och ledigt och jag bara gråter, har aldrig känt mig så sjuk i hela mitt liv. Och förvärkarna ökar i frekvens och intensitet för varje grad febern går upp, vilken bra idé...
Men jag får nån hostmedicin som slår ut mig och till slut somnar jag. Sittande. Precis så som det varit sista två veckorna. Och när jag vaknar på tisdag morgon känner jag plötsligt igen mig själv lite grann. Jag orkar tom läsa lite grann då.
Sänkan visar på 310. Jag blir informerad om att den släpar 12-24 timmar och att värdet 310 speglar hur jag mådde dagen innan. Vad jag förstår är 310 högt. Inte konstigt att jag varit utslagen och beredd att ge upp alltihop.
Under tisdagen piggnar jag till. Känner igen mig. Hjärnan börjar funka igen. De vill att jag ligger kvar ändå ett dygn till för att se att det verkligen biter.
Så efter 4 dygn på infektionskliniken på Östra fick jag så åka hem igen igår. Till den envetna 2-åringen och den pladdriga 3-åringen. Till en överfull säng där ingen människa egentligen får plats att sova. Till kvällsgnälliga tjejer som bråkar med varandra.
Och inget gör en så glad. Märkligt.
Redan förra gången jag var på sjukhuset, hoppades jag att jag skulle komma hem med något roligare än ett recept när jag besökte sjukhus nästa gång. Det visade sig inte alls hålla. Vågar man hoppas på det den här gången tro? För nu är det bara 6 veckor kvar tills bebisen är planerad. Jag måste bli frisk innan.
Sjukhussängarna är smala, men jag hoppas ändå nu att nästa gång jag ligger i en, så ligger jag där inte själv. Utan att jag då gladeligen delar utrymmet med ett litet ansikte, små händer och små fötter och den där doften, bättre än allt knark i hela världen. För nu får det vara slut på de här dumheterna.
Men, ni som kan er Galenskaparna (fru Sträng har en nästan sjuklig relation till Galenskaparna och kan nästan Himla många fina program utantill, det är min autism, beyond my control), minns att man måste ha en tredje för att få en full soffa. Honken, Tomten och Louis Pasteur. Hitler, Jesus och just det, gissa den tredje... Jag tänker Hong Kong, lunginflammation och... gissa den tredje?
Redan när de tog prov på mig på lördagen, då jag var piggare än jag var sen, frågade jag om de inte kunde kolla om jag hade lupus.
För det kollar de alltid på alla som hamnar på Dr Houses diagnosavdelning. Lupus. Kanske ser jag för mycket på TV ibland. Ok. Lupus.
Fru Sträng är glad att det inte blev någon full soffa den här gången. Om man inte anser graviditeten vara den tredje åkomman, på sitt lilla sätt.
Man kan också ha läst sig till att fru Sträng har eget företag med lite anställda och grejer och att det startats upp precis samtidigt som den här sista bebisen startats upp, alltså fortfarande lite snurr med vad som skulle kunna anses vara en mer lagom arbetsbelastning och så.
Den uppdaterade vet också att fru Sträng är enveten. Att fru Sträng tycker sig vara en superhjälte. Som ska orka och kunna allt under vaken tid och dessutom sen orka gå rond efter rond mot envetna tvååringar nattetid. Sömn? Larvigt. Jag tål och kan och orkar allt. Bring it.
Tydligen funkar det inte riktigt så, har nu fru Sträng blivit varse. Återigen, den påläste minns att jag åkte ambulans till sjukhuset för en vecka sen för att luftrören satte igen sig. Otervligt. Sen kunde man ju tro att allt därefter skulle återställas till det normala. Liksom.
Men så var det inte.
I lördags sökte jag akuten igen, trassel med andningen och allmänt utslagen och trött, efter två veckors förkylning. Man ledsnar ju där nånstans.
Eftersom jag har magen i vädret är det begränsat vad de kan hjälpa till med på en vårdcentral så. Jag fick kortisontabletter och inhalation (skapligt schysst bong de kom med, ska sägas) helt utan effekt. Läkaren skrev då remiss till KK på Östra för vidare hantering.
Där blev det undersökning av bebis så att den var ok, sen lungröntgen och sen helt enkelt inskrivning på infektionsklinik. Underligt ställe. Man är liksom en leprakoloni het på egen hand. De som pysslar om en kommer in med munskydd, förkläden och handskar. Fantastiska människor.
Efter en del stick och mätningar misstänktes influensa och maken skickades iväg hem medan jag i feberyra installerade mig i sängen.
Kanske inte vad jag hade tänkt när jag önskade mig lite egentid. Men man får ta vad som ges.
Det blev söndag, 39 graders feber, förvärkar och ångest. Kan man överhuvudtaget föda barn så sjuk? Får man inte hjärtattack och dör då? Jag vet ju vilket jobb som ska till när en liten ska ut. Inte hade jag kunnat det... med syresättningsproblem och feberfrossa.
Provsvaren visade till slut Hong Kong-influensa. Ni vet, som på 60-talet. Låter kanske exotiskt och spännande. Men det är det inte. Det är tydligen samma gamla virus som fortfarande snurrar och ger influensa, typ A. Fast jag tycker det låter roligare. Låt mig få ha det. För inget annat i det här har varit särskilt roligt.
Så influensamedicin, dropp med extra mineraler under hela söndagen. Bara att vänta. Finns inga mediciner att ge mot influensa. Ok. Bara det går över. Absolut ska det vända nu, säger läkarna. På söndag kväll kommer istället en febertopp som närmast liknar Babels torn i höjd innan den till slut kollapsar... Nåt bra febernedsättande får jag inte då det är farligt för bebisen. Och jag är dålig på att ha feber, mina vänner, kanske en av de absolut sämsta. Frossa, ångest, skakningar, kramper och oceaner av tårar... Och hosta, kära ni, hosta. Efter två veckors hostande utan magmuskler som hjälper till. Det känns som att det brinner i magen vid varje harkling.
Till slut backar den och jag halvslumrar mig igenom en riktigt dålig natt, knappt kontaktbar.
Dagen efter är inte läkaren nöjd alls. Ny febertopp så här långt in i förloppet? Nja, kan det vara nåt annat månne? Det blir nya stick, i det här läget är jag mer eller mindre perforerad och det gör ont bara man rör mig. Det tas prover högt och lågt. Sänkan pekar på 200. Ah, en bakterie dessutom. Varför inte? När vi ändå är igång, tänker jag?
Bredspektraantibiotika intravenöst 4 ggr/dygn med start måndag lunch. Måndag kväll härjar febern fritt och ledigt och jag bara gråter, har aldrig känt mig så sjuk i hela mitt liv. Och förvärkarna ökar i frekvens och intensitet för varje grad febern går upp, vilken bra idé...
Men jag får nån hostmedicin som slår ut mig och till slut somnar jag. Sittande. Precis så som det varit sista två veckorna. Och när jag vaknar på tisdag morgon känner jag plötsligt igen mig själv lite grann. Jag orkar tom läsa lite grann då.
Sänkan visar på 310. Jag blir informerad om att den släpar 12-24 timmar och att värdet 310 speglar hur jag mådde dagen innan. Vad jag förstår är 310 högt. Inte konstigt att jag varit utslagen och beredd att ge upp alltihop.
Under tisdagen piggnar jag till. Känner igen mig. Hjärnan börjar funka igen. De vill att jag ligger kvar ändå ett dygn till för att se att det verkligen biter.
Så efter 4 dygn på infektionskliniken på Östra fick jag så åka hem igen igår. Till den envetna 2-åringen och den pladdriga 3-åringen. Till en överfull säng där ingen människa egentligen får plats att sova. Till kvällsgnälliga tjejer som bråkar med varandra.
Och inget gör en så glad. Märkligt.
Redan förra gången jag var på sjukhuset, hoppades jag att jag skulle komma hem med något roligare än ett recept när jag besökte sjukhus nästa gång. Det visade sig inte alls hålla. Vågar man hoppas på det den här gången tro? För nu är det bara 6 veckor kvar tills bebisen är planerad. Jag måste bli frisk innan.
Sjukhussängarna är smala, men jag hoppas ändå nu att nästa gång jag ligger i en, så ligger jag där inte själv. Utan att jag då gladeligen delar utrymmet med ett litet ansikte, små händer och små fötter och den där doften, bättre än allt knark i hela världen. För nu får det vara slut på de här dumheterna.
Men, ni som kan er Galenskaparna (fru Sträng har en nästan sjuklig relation till Galenskaparna och kan nästan Himla många fina program utantill, det är min autism, beyond my control), minns att man måste ha en tredje för att få en full soffa. Honken, Tomten och Louis Pasteur. Hitler, Jesus och just det, gissa den tredje... Jag tänker Hong Kong, lunginflammation och... gissa den tredje?
Redan när de tog prov på mig på lördagen, då jag var piggare än jag var sen, frågade jag om de inte kunde kolla om jag hade lupus.
För det kollar de alltid på alla som hamnar på Dr Houses diagnosavdelning. Lupus. Kanske ser jag för mycket på TV ibland. Ok. Lupus.
Fru Sträng är glad att det inte blev någon full soffa den här gången. Om man inte anser graviditeten vara den tredje åkomman, på sitt lilla sätt.
fredag 8 februari 2013
Uteliggarhosta och positiva målbilder
Inatt har jag hostat, kära läsare. Hostat. Och bortom. Hostat som om det aldrig skulle bli någon morgondag. Jag har ont överallt. När jag andas, när jag pratar. I bröstkortgen, i ryggen, i hela axelpartiet och hela magen. Och i ljumskarna. För såhär i åttonde månaden måste man stå/ligga märkligt knipande annars... springer man läck. En av baksidorna (och de är så många, så många) med att vara på smällen.
Inatt var det nattvak för båda små. Den store, underbare pojken, han sov lugnt och sakligt igenom alltihop som den ängel han är. Men de två små. Feberyra, gråtiga, glödheta och hostiga. Usch. Så vi gjorde som vi brukar, tar var sin. I det läget är det praktiskt att den tredje lille ligger kvar i magen - en sak mindre att tänka på. Vi kommer att vara en famn kort så småningom. Den store kräva inte famn på samma sätt och än mindre kommer det att bli.
Jag valde så att ta den minsta i soffan eftersom jag ändå behövde sitta upp och sova med tanke på mina egna luftrör. Alltid skönt. Eller hur.
Och jag har hostat. Och hostat. Hostat like a boss. Like nobody's business. Ni vet, som en äcklig gammal gubbe med solkig skjortkrage och en fuktig tygnäsduk i fickan hostar. Som en lodis med långa äckliga gula naglar och tofsigt skägg. Uteliggarhostat. Lungsotshostat. Hostat upp saker som borde skicka flyttkort. Som jag inte hostat i mitt liv. Slumrat till med pannan mot bordet emellanåt. Livet med småbarn är exotiskt och spännande.
För att ta sig igenom såna nätter, har jag blivit duktig på att jobba med positiva målbilder. Jag målar upp en bild om en framtid, en morgondag, som är bättre än den aktuella stunden. Jag tänker mig en dag i slutet av april. Med ett underbart vårväder, vilket vi inte varit bortskämda med på många år. När ljuset är gult. Temperatur runt 15 grader, hög luft. Friska barn på förskolan och fru Sträng avnjuter en kaffe i solen på altanen med lilla månads gamla bebisen liggande vid bröstet, precis somnat mätt och nöjd. Jag kan knäppa jackan igen. Andas normalt. Och jag kan knyta mina skor utan att kräkas. Och gå en liten promenad utan att bli liggande utslagen på soffan hela kvällen.
Ute på uppfarten står vår nya bil, där vi får plats alla 6. Inne på köksbänken står INTE 3 flaskor Gaviscon och 2 paket Novalucol mot graviditetshalsbränna. Hostmediciner, nässpray, kortisontabletter, inhalatorspray och Alvedon har förpassats tillbaka in i medicinskåpet istället för att ligga framme lättåtkomligt.
Och livet vänder åter sakta till Serengheti. Snön har smält bort och även om gräsmattan är lerig och sölig och det luktar multna löv, så har luften med sig ett löfte om en fin sommar. Vilket vi heller inte haft på mycket länge.
Så vill jag ha det. Det är 3 månader kvar innan det kan bli verklighet. En dag i taget. Vad mer kan man göra.
Inatt var det nattvak för båda små. Den store, underbare pojken, han sov lugnt och sakligt igenom alltihop som den ängel han är. Men de två små. Feberyra, gråtiga, glödheta och hostiga. Usch. Så vi gjorde som vi brukar, tar var sin. I det läget är det praktiskt att den tredje lille ligger kvar i magen - en sak mindre att tänka på. Vi kommer att vara en famn kort så småningom. Den store kräva inte famn på samma sätt och än mindre kommer det att bli.
Jag valde så att ta den minsta i soffan eftersom jag ändå behövde sitta upp och sova med tanke på mina egna luftrör. Alltid skönt. Eller hur.
Och jag har hostat. Och hostat. Hostat like a boss. Like nobody's business. Ni vet, som en äcklig gammal gubbe med solkig skjortkrage och en fuktig tygnäsduk i fickan hostar. Som en lodis med långa äckliga gula naglar och tofsigt skägg. Uteliggarhostat. Lungsotshostat. Hostat upp saker som borde skicka flyttkort. Som jag inte hostat i mitt liv. Slumrat till med pannan mot bordet emellanåt. Livet med småbarn är exotiskt och spännande.
För att ta sig igenom såna nätter, har jag blivit duktig på att jobba med positiva målbilder. Jag målar upp en bild om en framtid, en morgondag, som är bättre än den aktuella stunden. Jag tänker mig en dag i slutet av april. Med ett underbart vårväder, vilket vi inte varit bortskämda med på många år. När ljuset är gult. Temperatur runt 15 grader, hög luft. Friska barn på förskolan och fru Sträng avnjuter en kaffe i solen på altanen med lilla månads gamla bebisen liggande vid bröstet, precis somnat mätt och nöjd. Jag kan knäppa jackan igen. Andas normalt. Och jag kan knyta mina skor utan att kräkas. Och gå en liten promenad utan att bli liggande utslagen på soffan hela kvällen.
Ute på uppfarten står vår nya bil, där vi får plats alla 6. Inne på köksbänken står INTE 3 flaskor Gaviscon och 2 paket Novalucol mot graviditetshalsbränna. Hostmediciner, nässpray, kortisontabletter, inhalatorspray och Alvedon har förpassats tillbaka in i medicinskåpet istället för att ligga framme lättåtkomligt.
Och livet vänder åter sakta till Serengheti. Snön har smält bort och även om gräsmattan är lerig och sölig och det luktar multna löv, så har luften med sig ett löfte om en fin sommar. Vilket vi heller inte haft på mycket länge.
Så vill jag ha det. Det är 3 månader kvar innan det kan bli verklighet. En dag i taget. Vad mer kan man göra.
torsdag 7 februari 2013
Vabruari? Vafruari. Fru Sträng åker ambulans
Man ska aldrig ha tråkigt här i livet. Aldrig slappna av. Aldrig slamma igen. Särskilt inte slamma igen. Ändå var det just det som hände igår.
Jag har åkt på stans förkylning med hosta utan motstycke. Manligt förkyld, helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Men såsom varandes gammalt kruppbarn brukar förkylningar för mig också innebära problem med svullna stämband som leder till röstbortfall och ihoptryckta luftrör. Utan något slem att hosta upp. Lite lagom stressande, kan man säga.
Så igår, fram på eftermiddagen, satte det igen sig. Slammade igen. Rösten försvann helt och jag började få lätt panik när jag inte kunde andas. Det gick väl ok som det var, men jag kände att händer något, så sätter det igen sig helt. Inte ok. Inte med en bebis i magen dessutom.
Efter nån timmes vankande av och an ute på altanen i kylan (brukar få stämbanden att dra ihop sig) helt utan framgång, bad jag till slut maken ringa ambulans. Jag kunde själv inte köra och eftersom våra två små tjejer är lika sjuka de, var det liksom inget läge att rassla med dem till något sjukhus heller. Dessutom ville jag inte maken skulle köra med en panikslagen hustru med andnöd i baksätet.
Två mycket trevliga gossar anlände efter någon kvart. De konstaterade snart att de förvisso hade massa mediciner de kunde ge mig, varav alla dock riskerade att dra igång en förlossning. Alltså blev de rådvilla och ringde runt till olika sjukhus.
Förvisso gillade jag tanken på fria luftvägar, men blev inte helhet vid utsikterna av att föda barn med 39 graders feber 7 veckor för tidigt. Pix pax inte, liksom.
Så det blev transport till sjukhus med förlossningsavdelning - om ifall att.
Vid tre tillfällen igår fick jag höra att det kanske var lämpligt att jag, som alltid får den här typen av problem när jag är förkyld, borde ha något avsvällande hemma. Och ja, i efterhand verkar det ju klokt. Nu är fru Sträng utrustad med några omgångar kortisontabletter för liknande tillfällen i framtiden, tack för det fru doktorn.
Det sägs att februari är den mest nedtyngda på Försäkringskassan vad gäller VAB och att den sålunda fått nytt namn: Vabruari. Men här, i hushållet Sträng, har någon unge varit sjuk mer eller mindre sen 10:e januari. Det enda nya med februari är att resten av familjen också drabbats. Alltså vafruari. Jag tänker mig vård av familj. Eller som stackars maken igår, inte utan att jag såg adrenalinet pumpa runt i honom när jag till slut viskade: "Ring ambulans" med pipande luftrör. Vård av fru.
När jag sen var hemma igen, fylld till bredden med kortison och skulle gå och lägga mig, bjöd livet på en sån där skön ironi. Comic relief, liksom. Jag la mig tillrätta för att sova gott med luftrör och bihålor pipande i kör. Det sista jag registrerade innan John Blund tog kommandot var att luftrören, vid varje utandning, pep sluttonen i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet tonen som den sista elefanten piper medan den flyger bort i fjärran som en ballong som luften går ur: "Nu är det slut".
Jag har åkt på stans förkylning med hosta utan motstycke. Manligt förkyld, helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Men såsom varandes gammalt kruppbarn brukar förkylningar för mig också innebära problem med svullna stämband som leder till röstbortfall och ihoptryckta luftrör. Utan något slem att hosta upp. Lite lagom stressande, kan man säga.
Så igår, fram på eftermiddagen, satte det igen sig. Slammade igen. Rösten försvann helt och jag började få lätt panik när jag inte kunde andas. Det gick väl ok som det var, men jag kände att händer något, så sätter det igen sig helt. Inte ok. Inte med en bebis i magen dessutom.
Efter nån timmes vankande av och an ute på altanen i kylan (brukar få stämbanden att dra ihop sig) helt utan framgång, bad jag till slut maken ringa ambulans. Jag kunde själv inte köra och eftersom våra två små tjejer är lika sjuka de, var det liksom inget läge att rassla med dem till något sjukhus heller. Dessutom ville jag inte maken skulle köra med en panikslagen hustru med andnöd i baksätet.
Två mycket trevliga gossar anlände efter någon kvart. De konstaterade snart att de förvisso hade massa mediciner de kunde ge mig, varav alla dock riskerade att dra igång en förlossning. Alltså blev de rådvilla och ringde runt till olika sjukhus.
Förvisso gillade jag tanken på fria luftvägar, men blev inte helhet vid utsikterna av att föda barn med 39 graders feber 7 veckor för tidigt. Pix pax inte, liksom.
Så det blev transport till sjukhus med förlossningsavdelning - om ifall att.
Vid tre tillfällen igår fick jag höra att det kanske var lämpligt att jag, som alltid får den här typen av problem när jag är förkyld, borde ha något avsvällande hemma. Och ja, i efterhand verkar det ju klokt. Nu är fru Sträng utrustad med några omgångar kortisontabletter för liknande tillfällen i framtiden, tack för det fru doktorn.
Det sägs att februari är den mest nedtyngda på Försäkringskassan vad gäller VAB och att den sålunda fått nytt namn: Vabruari. Men här, i hushållet Sträng, har någon unge varit sjuk mer eller mindre sen 10:e januari. Det enda nya med februari är att resten av familjen också drabbats. Alltså vafruari. Jag tänker mig vård av familj. Eller som stackars maken igår, inte utan att jag såg adrenalinet pumpa runt i honom när jag till slut viskade: "Ring ambulans" med pipande luftrör. Vård av fru.
När jag sen var hemma igen, fylld till bredden med kortison och skulle gå och lägga mig, bjöd livet på en sån där skön ironi. Comic relief, liksom. Jag la mig tillrätta för att sova gott med luftrör och bihålor pipande i kör. Det sista jag registrerade innan John Blund tog kommandot var att luftrören, vid varje utandning, pep sluttonen i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet tonen som den sista elefanten piper medan den flyger bort i fjärran som en ballong som luften går ur: "Nu är det slut".
söndag 3 februari 2013
15 år hit eller dit
"Om 33 dagar åker jag till Mauritius."
"Mauritius? Skulle inte du till Australien?"
"Jo, vi hade bokat resa dit, men så ångrade jag mig så vi bokade av. Nu ska vi till Mauritius istället."
"Hur länge då?"
"En månad, sen får vi se."
Det är söndag förmiddag och fru Sträng hade tagit sig ut på egen hand i shoppingvärlden. Jag hade lyckats få tag i strumpor och till och med några toppar. För att vara jag, hade det gått förhållandevis smärtfritt att få tag på lite grann. I min ångest och vånda över det faktum att jag i över 4,5 år varit gravid eller ammande all tid utom sammanlagt 5 månader, gav jag mig idag ut för att köpa kläder. Gravidhjärnan fattade det något ogenomtänkta beslutet att idag, i åttonde månaden, köpa kläder som jag ska ha till hösten. Om det kommer funka då, återstår att se. Låt mig få tro att det kan funka. Ta det inte ifrån mig. Just nu har jag inte så mycket att hoppas på.
Deppigt är dock att jag var tvungen att köpa så stor storlek på skjorta för att få plats med brösten, att den var stor nog att gå och knäppa runt 8-månadersgraviditetsmagen. Åh, vad de brösten hänger löst - i så många fler bemärkelser än de är medvetna om. Kan de fetehajja.
Och förresten. Vad hände med att ha en liten pall eller liknande i provrummen? De borde räkna med att människor behöver vila ibland.
Så fick jag för mig att ta en fika. Ensam. På stan. Hur gör man?
Jag köpte en kaffe och en grov scone (ja, eller hur, skulle nog inte ens sätta sig på tvären direkt in i blodådrorna om man tog den intravenöst) med sylt av de fina människorna på Espresso House och klämde in min höggravida lekamen bakom ett bord.
Dialogen i inledningen nådde mitt öra ungefär samtidigt som jag satt mig tillrätta. Till höger om mig satt två tjejer... unga kvinnor... typ... ålder 23. Varav den ena uppenbarligen skulle till Mauritius. Den andra såg avundsjuk ut även om hon försökte dölja det. Med delad framgång.
"Hur har du sparat ihop till det?" frågade hon med lite darr på rösten. Ack, ljuva bitterhet.
"Jag har jobbat extra hos pappa på helgerna hela hösten", svarade tjej 1 ivrigt.
Fru Sträng tog en klunk kaffe och undrade stilla vad pappan kan tänkas driva för rörelse om några helgers arbete skrapar ihop en månad på Mauritius... och sen får vi se.
Tjej 2, något mer förankrad i myllan sa något i stil med: "ja, jag jobbar ju, men jag vill ha råd att flytta hemifrån..."
Olika tjejer, olika prioriteringar...
Tjej 1, den världsvana, sa: "Ja, men du bor kvar hemma nu, va? Fortsätt med det så länge du kan. Jag lovar dig. Alltså... det är så mycket du inte behöver tänka på. Ärligt talat. Bara som en sån sak som toapapper - det finns ju alltid när du bor kvar hemma. Tills man flyttar hemifrån fattar man inte hur mycket det är med sånt där. Jag menar tandborste, diskmedel... En flaska diskmedel kostar typ 50 spänn och du måste ju ha det!"
"Trodde du bodde kvar hemma också", mumlade nr 2.
"Ja, jo, men... för några månader sen fick kompisen och jag chansen att bo själva i en lägenhet i andra hand. Och jag tog den. För du vet... Alltså... Föräldrarna... man blir ju så trött på dem ibland... Alltså, jag menar, visst fick vi hålla på och plocka undan själva, men vi kunde göra det när vi kände för det utan att nån gnällde, liksom..."
Fru Sträng blev nu ännu mer nyfiken på vilken typ av rörelse fadern till nr 1 driver om dottern både kan bo själv och åka en månad till Mauritius... och sen får vi se på några helgers arbete... jag menar, en flaska diskmedel kostar ju trots allt typ 50 spänn; det får man inte glömma.
Här någonstans fick jag ögonkontakt med en man i 40-årsåldern som satt vid ett bord mittemot. Bredvid honom satt en pojke på ca 10 år. De tog en fika, hängde, snackade lite fotboll. Han tittade både vänligt, omtänksamt och medlidsamt på mig och log försiktigt. Det framgick via en nick med huvudet och en axelryckning att han också hört allt om diskmedel och Mauritius... och sen får vi se.
Ja, så är det. Jag tog en klunk kaffe till, tittade ut på det gråa februaridiset utanför och slängde en blick 15 år tillbaka i backspegeln.
Visst skulle man rädda världen? Simma med delfiner, jobba på barnhem i Indien, testa lite schysst kemi i Goa, vandra i Nepal, dyka bland vithajar, träffa excentriska människor längs Route 66... Volontärarbete. Make a difference, liksom. The world is my oyster, the sky is the limit, tänkte man.
Och kanske, kanske, hade det blivit lite mer av de där drömmarna om fadern drivit en rörelse liknande tjej nummer 1:s. Men så var nu inte fallet.
Inte för det, jag kan vara halvnöjd med det jag trots allt fick gjort de åren. Lite av varje.
Men så vips, swoooosch och så har det gått 15 år. Plötsligt är man medelålders och suktar efter lite egentid på Ica Maxi vid 20-tiden på kvällen. Som John Cleese uttryckte det:
"Svisch!"
"Vad var det?"
"Det var ditt liv."
"Jaha. Kan jag få ett till?"
"Nej".
Om drygt 33 dagar ska jag själv föda barn. För fjärde gången.
Istället för att ta dykcertifikat på Mauritius och sen får vi se, draperar vi med jämna mellanrum vardagsrummet med handdukar när vinterkräksjukan sätter in. Istället för att ens läsa prislappen på hyllan när vi köper diskmedel, funderar vi över den där läckan i taket och amorteringarna. Och just det, glöm inte att det är Öppet hus på dagis nästa vecka. När man blir gammal och allvarlig går det fort.
Det är 15 korta år mellan chocken över att någon faktiskt köper det där toapappret, att det liksom inte bara materialiseras fram av sig självt, till att man sitter där på Espresso House en dyster februariförmiddag och upplevs ruskigt medelålders av tjejerna bredvid. Förlåt, kan ni tala lite högre, tant hör inte riktigt...
Och värre ska det bli. En kollega till mig fyllde nyligen 55. Jag frågade honom om tiden. Vilka år går fortast, de mellan 25 och 40 eller de mellan 40 och 55? Han tittade på mig som om jag frågat om regnet kommer uppifrån eller nerifrån (vilket kan vara en sanning med modifikation här på västkusten, men skit i det). Mellan 40 och 55 såklart, var hans svar. Och visst upplever jag honom lite som äldre, mot bättre vetande... Och de 15 åren är tydligen ännu kortare än de 15 innan.
Och sen då? Jag som trodde att man kanske saktade ner mot slutet?
Och för 15 år sen vet jag att man själv satt där, uppfylld av sin egen framtid och de drömmar som var så mycket större än man själv någonsin skulle komma att bli och förstod att den medelålders kvinnan vid bordet bredvid överhörde lite av det vi pratade om. Hur man höjde rösten lite extra. För att understryka. För, eller hur, handen på hjärtat, den där kvinnan var ju född nånstans på 1800-talet, innan det ens fanns flygplan, stackars människan, låt henne få njuta av min verklighet en stund, det kan jag bjuda på...
Inte tänkte man kanske så mycket på att den kvinnan, t ex, åkt fast för polisen i Ryssland när hon åkte svarttaxi hem ifrån ett rave... Nejdå. Toalett på gården var det mest spännande som hänt.
För sådan är ungdomen. Blind, självupptagen, underbar och livsfarlig - fascinerande att så många överlever den när allt kommer omkring.
Jag tog ett djupt andetag, en tugga till på min grova (dra den om älgen också) scone, en zip kaffe och la plötsligt märke till att de fina människorna på Espresso House bjöd på Beatles och While My Guitar Gently Weeps i högtalarna. Ni vet, sån där musik som vi medelålders uppskattar... Inte sån där ompa-ompa de spelar på uteställena på Mauritius.
När de sista sköna gitarrtonerna klingade ut, reste sig fru Sträng. Dags att ta sig tillbaka till verkligheten. Näsdroppar, självtest mot glutenintolerans och en amnings-BH stod i tur på agendan. Livet. Där har du det. Varken mer eller mindre än så. Lev det medan du har det. Don't take it too seriously; you won't get out alive.
"Mauritius? Skulle inte du till Australien?"
"Jo, vi hade bokat resa dit, men så ångrade jag mig så vi bokade av. Nu ska vi till Mauritius istället."
"Hur länge då?"
"En månad, sen får vi se."
Det är söndag förmiddag och fru Sträng hade tagit sig ut på egen hand i shoppingvärlden. Jag hade lyckats få tag i strumpor och till och med några toppar. För att vara jag, hade det gått förhållandevis smärtfritt att få tag på lite grann. I min ångest och vånda över det faktum att jag i över 4,5 år varit gravid eller ammande all tid utom sammanlagt 5 månader, gav jag mig idag ut för att köpa kläder. Gravidhjärnan fattade det något ogenomtänkta beslutet att idag, i åttonde månaden, köpa kläder som jag ska ha till hösten. Om det kommer funka då, återstår att se. Låt mig få tro att det kan funka. Ta det inte ifrån mig. Just nu har jag inte så mycket att hoppas på.
Deppigt är dock att jag var tvungen att köpa så stor storlek på skjorta för att få plats med brösten, att den var stor nog att gå och knäppa runt 8-månadersgraviditetsmagen. Åh, vad de brösten hänger löst - i så många fler bemärkelser än de är medvetna om. Kan de fetehajja.
Och förresten. Vad hände med att ha en liten pall eller liknande i provrummen? De borde räkna med att människor behöver vila ibland.
Så fick jag för mig att ta en fika. Ensam. På stan. Hur gör man?
Jag köpte en kaffe och en grov scone (ja, eller hur, skulle nog inte ens sätta sig på tvären direkt in i blodådrorna om man tog den intravenöst) med sylt av de fina människorna på Espresso House och klämde in min höggravida lekamen bakom ett bord.
Dialogen i inledningen nådde mitt öra ungefär samtidigt som jag satt mig tillrätta. Till höger om mig satt två tjejer... unga kvinnor... typ... ålder 23. Varav den ena uppenbarligen skulle till Mauritius. Den andra såg avundsjuk ut även om hon försökte dölja det. Med delad framgång.
"Hur har du sparat ihop till det?" frågade hon med lite darr på rösten. Ack, ljuva bitterhet.
"Jag har jobbat extra hos pappa på helgerna hela hösten", svarade tjej 1 ivrigt.
Fru Sträng tog en klunk kaffe och undrade stilla vad pappan kan tänkas driva för rörelse om några helgers arbete skrapar ihop en månad på Mauritius... och sen får vi se.
Tjej 2, något mer förankrad i myllan sa något i stil med: "ja, jag jobbar ju, men jag vill ha råd att flytta hemifrån..."
Olika tjejer, olika prioriteringar...
Tjej 1, den världsvana, sa: "Ja, men du bor kvar hemma nu, va? Fortsätt med det så länge du kan. Jag lovar dig. Alltså... det är så mycket du inte behöver tänka på. Ärligt talat. Bara som en sån sak som toapapper - det finns ju alltid när du bor kvar hemma. Tills man flyttar hemifrån fattar man inte hur mycket det är med sånt där. Jag menar tandborste, diskmedel... En flaska diskmedel kostar typ 50 spänn och du måste ju ha det!"
"Trodde du bodde kvar hemma också", mumlade nr 2.
"Ja, jo, men... för några månader sen fick kompisen och jag chansen att bo själva i en lägenhet i andra hand. Och jag tog den. För du vet... Alltså... Föräldrarna... man blir ju så trött på dem ibland... Alltså, jag menar, visst fick vi hålla på och plocka undan själva, men vi kunde göra det när vi kände för det utan att nån gnällde, liksom..."
Fru Sträng blev nu ännu mer nyfiken på vilken typ av rörelse fadern till nr 1 driver om dottern både kan bo själv och åka en månad till Mauritius... och sen får vi se på några helgers arbete... jag menar, en flaska diskmedel kostar ju trots allt typ 50 spänn; det får man inte glömma.
Här någonstans fick jag ögonkontakt med en man i 40-årsåldern som satt vid ett bord mittemot. Bredvid honom satt en pojke på ca 10 år. De tog en fika, hängde, snackade lite fotboll. Han tittade både vänligt, omtänksamt och medlidsamt på mig och log försiktigt. Det framgick via en nick med huvudet och en axelryckning att han också hört allt om diskmedel och Mauritius... och sen får vi se.
Ja, så är det. Jag tog en klunk kaffe till, tittade ut på det gråa februaridiset utanför och slängde en blick 15 år tillbaka i backspegeln.
Visst skulle man rädda världen? Simma med delfiner, jobba på barnhem i Indien, testa lite schysst kemi i Goa, vandra i Nepal, dyka bland vithajar, träffa excentriska människor längs Route 66... Volontärarbete. Make a difference, liksom. The world is my oyster, the sky is the limit, tänkte man.
Och kanske, kanske, hade det blivit lite mer av de där drömmarna om fadern drivit en rörelse liknande tjej nummer 1:s. Men så var nu inte fallet.
Inte för det, jag kan vara halvnöjd med det jag trots allt fick gjort de åren. Lite av varje.
Men så vips, swoooosch och så har det gått 15 år. Plötsligt är man medelålders och suktar efter lite egentid på Ica Maxi vid 20-tiden på kvällen. Som John Cleese uttryckte det:
"Svisch!"
"Vad var det?"
"Det var ditt liv."
"Jaha. Kan jag få ett till?"
"Nej".
Om drygt 33 dagar ska jag själv föda barn. För fjärde gången.
Istället för att ta dykcertifikat på Mauritius och sen får vi se, draperar vi med jämna mellanrum vardagsrummet med handdukar när vinterkräksjukan sätter in. Istället för att ens läsa prislappen på hyllan när vi köper diskmedel, funderar vi över den där läckan i taket och amorteringarna. Och just det, glöm inte att det är Öppet hus på dagis nästa vecka. När man blir gammal och allvarlig går det fort.
Det är 15 korta år mellan chocken över att någon faktiskt köper det där toapappret, att det liksom inte bara materialiseras fram av sig självt, till att man sitter där på Espresso House en dyster februariförmiddag och upplevs ruskigt medelålders av tjejerna bredvid. Förlåt, kan ni tala lite högre, tant hör inte riktigt...
Och värre ska det bli. En kollega till mig fyllde nyligen 55. Jag frågade honom om tiden. Vilka år går fortast, de mellan 25 och 40 eller de mellan 40 och 55? Han tittade på mig som om jag frågat om regnet kommer uppifrån eller nerifrån (vilket kan vara en sanning med modifikation här på västkusten, men skit i det). Mellan 40 och 55 såklart, var hans svar. Och visst upplever jag honom lite som äldre, mot bättre vetande... Och de 15 åren är tydligen ännu kortare än de 15 innan.
Och sen då? Jag som trodde att man kanske saktade ner mot slutet?
Och för 15 år sen vet jag att man själv satt där, uppfylld av sin egen framtid och de drömmar som var så mycket större än man själv någonsin skulle komma att bli och förstod att den medelålders kvinnan vid bordet bredvid överhörde lite av det vi pratade om. Hur man höjde rösten lite extra. För att understryka. För, eller hur, handen på hjärtat, den där kvinnan var ju född nånstans på 1800-talet, innan det ens fanns flygplan, stackars människan, låt henne få njuta av min verklighet en stund, det kan jag bjuda på...
Inte tänkte man kanske så mycket på att den kvinnan, t ex, åkt fast för polisen i Ryssland när hon åkte svarttaxi hem ifrån ett rave... Nejdå. Toalett på gården var det mest spännande som hänt.
För sådan är ungdomen. Blind, självupptagen, underbar och livsfarlig - fascinerande att så många överlever den när allt kommer omkring.
Jag tog ett djupt andetag, en tugga till på min grova (dra den om älgen också) scone, en zip kaffe och la plötsligt märke till att de fina människorna på Espresso House bjöd på Beatles och While My Guitar Gently Weeps i högtalarna. Ni vet, sån där musik som vi medelålders uppskattar... Inte sån där ompa-ompa de spelar på uteställena på Mauritius.
När de sista sköna gitarrtonerna klingade ut, reste sig fru Sträng. Dags att ta sig tillbaka till verkligheten. Näsdroppar, självtest mot glutenintolerans och en amnings-BH stod i tur på agendan. Livet. Där har du det. Varken mer eller mindre än så. Lev det medan du har det. Don't take it too seriously; you won't get out alive.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)