Jaha, så var det höst, säger domedagsprofeten Sträng. Vi har haft en härligt underbar, 4 dagar lång, het sommar. Inget slår Sverige.
Så i iver över det härliga högsommarvädret (24 grader i solen) hastade familjen Sträng iväg ut till stranden för sol och bad. Underbart.
Eller inte?
Medan barnen vankar omkring som osaliga andar, spända och laddade inför badäventyr (läs: de kivas om allt, klättrar på varandra), gäller det att få med sig allt. Något att sitta på, handdukar, badkläder till alla 5, ett par uppsättningar vanliga såväl som badkläder att byta med till de minsta, solkräm (3 olika sorter), kaffe, melon, festis,vatten, kakor, russin. Utöver allt det vanliga: blöjor, våtservetter, nappflaska till den minsta, mellis, insektsskydd till vagnen, tunna filtar att hänga som skydd för solen...
Redan här är mamman redo att ge upp. Men skam den som ger sig.
Familjen beger sig till mormor för att mellanlanda och få med sig även henne till stranden. Efter att ha lyckats hitta parkering (underligt, är det inte bara vi som vill bada lite) och gå den dryga vägen i het sol till stranden, är det inte mer än ca hundra meter att bära den fullastade dubbelvagnen över dy och vatten för att hitta en plats att fläka ut sig på.
Sonen hinner knappt komma fram på plats förrän han ilar med långa benet före ner i havet. Medan mamman och pappan försöker sträcka ut sittunderlag i blåsten hinner så även det minsta barnet (18 månader) dra rakt ut i vattnet, alldeles för djupt för att det ska kännas bekvämt. Pappan får jaga efter, medan mamman driver en ojämn kamp mot vindens makter i att få liggunderlag att ligga still medan tofflor och annat fördelas jämnt över de stora ytorna. pappan återvänder inom kort med en genomblöt 1-åring. Ett ombyte kläder är alltså redan förbrukat. På 40 sekunder.
Dags att ropa in alla fåren för solkrämsinsmörjning. Och sen att trä på tajta badkläder på de två minsta, sådär lite lagom klibbiga av solkrämen. De är inte alls nöjda medan det pågår. Och mammas tennisarm skriker i sin förtvivlan medan hon och pappan med gemensamma krafter försöker vinna matchen.
Klart. Så långt allt väl.
Sonen badar och badar. Vi tackar särskilt för 9-åringar. De är i såna här lägen en väldigt liten del av problemet. Tills han kommer upp, blå om läpparna och darrar, ber att få låna en handduk. Mamman säger åt honom att ta det lugnt en stund, hänga lite, softa, chilla och bli härligt varm innan han badar igen. Det är inte så att vi ska hem inom ett par minuter.
Det pustas och stönas, himlas med ögonen och han har knappt nått upp till 34 grader i kroppen innan han prompt ska ner i vattnet igen. Mamman ger upp. Mamman har andra, more urgent business, att se till.
3-åringen.
Hon vill precis ingenting. Hon fryser där hon står invirad i hur många handdukar som helst. Hon vill inget äta, inget dricka och absolut inte närma sig vattnet. Och inte heller sätta sig tillrätta i knät hos mamma och få del av mammans uppstressade kroppsvärme (i detta läge närmre 45 grader). 3-åringen bara gnäller och skriker, har hud som en nyplockad höna, stampar med fötterna och bara skriker.
Som grädde på moset blir hon då kissenödig. Förvirringen är total i huvudet på det lilla barnet som precis börjat potträna. Hur funkar detta? Här är det tydligen ok att kissa hur som helst? Hemma minsann, blir det tjära och fjädrar om man släpper på trycket utan potta, men här räcker det med någon meter ut i havet så får man kissa hur som helst? Hon håller sig så länge att hon till slut bara fryser ännu mer av att hon är kissenödig innan hon uppgivet följer med mormor ut i vattnet. Efter det kan hon tänka sig att sätta sig tillrätta och värmas av mormor, äta lite russin och chilla.
Under tiden slåss pappan med 1-åringen. Hon har precis insett vad meningen med livet är och det är att bada i havet. Djupt. Det är grymt.
Men 1-åringen, även om hon mest är som en liten säl i kroppen, tål inte de knappa 18 graderna i stora havet så väldigt länge. Med darrande haka och blå läppar gör hon kraftigt motstånd mot pappan när han lyfter upp henne ur vattnet och tar henne upp till mamman för klädbyte och sen en tupplur i vagnen.
Med gemensamma krafter lyckas till slut mamman och pappan krångla ur det lilla barnet ur badkläderna, få på henne en badcape - vilken hon starkt ogillar och lyckas åla sig ur en 5 gånger medan vi låser fast henne i vagnen. Vi gör ett seriöst försökt att få i det lilla barnet lite mellis, så att hon ska sova gott, men hon är så arg att hon slåss som en vilde. Vi får kladdig mellis utsmetat på de flesta av handdukarna, picknickfiltarna, vagnen och oss själva. Och i hennes hår. Mmmmmm. Tänk sött kladd + sandstrand.
Vi ger upp projektet och mamman tillbringar snart en kvart med att köra barnet av och an i sanden på stranden (gym? blaha, blahaaa, kör fullpackad dubbelvagn i sand - it's the shit). Till slut får mamman ta till fula tricket: köra barnet riktat mot solen så hon måste blunda för ljuset och på så sätt somnar hon till slut.
Äntligen lite lugn och ro. Fram med fikat. Sand i melonen, sand i kaffet, fesljummet vatten. Mmmm, livet är underbart.
Mamman har inte ens hunnit komma i bikinin än, utan är klädd i långbyxor och t-shirt.
Och tycker det är rätt skönt egentligen. Det är inte tillräckligt varmt för bikini. Och så slipper man kladda med solkräm. Inget ont utan något gott. Man ska plocka russinen ur kakan. Om man nu gillar russin.
Sonen kommer upp ur vattnet, äter allt som ligger löst och lite till och gnäller snart: Mamma, jag är hungrig. Men maten är slut.
3-åringen vägrar allt. Vill inte ha blöja, vill inte ha trosor, vill inte vara helt utan, vill inte bada, vill inte sitta still, vill inte leka, vill inte vara kvar, vill inte åka hem... Skriker så att hon väcker lillasyster som då sovit alldeles för lite.
Det är då fru Sträng ger upp. Ca 1,5 timme på stranden och en halv kopp kaffe senare utan att rumpan knappt vidrört marken, vill fru Sträng vara mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka.
Vi packar ihop oss och åker hem. Förtvivlan för några, obeskrivlig glädje för andra. En stor grogg och något smärtstillande.
Av någon outgrundlig anledning gav vi oss på detta projekt två dagar i rad. Men igår sa fru Sträng stopp. Det är inte värt det. Låt oss bottenskyla den lilla poolen (ca 2*1 meter) hemma på altanen istället. Och så tillbringade mamman dagen i skuggan, andades och började så smått fundera över den där Cypern-resan som är bokad. Varje dag i en hel vecka... Hur ska detta gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar