Jag går nu. Räkna inte med att jag kommer tillbaka...

...inom kort. Jag ska hämta posten.

Semester. Strålande tider, underbara tider. I onsdags jobbade jag. Nästan hela dagen. Igår jobbade jag några timmar. Härliga tider.

Men igår hamnade vi också i osynk med barnen. De var uppe alldeles för länge kvällen innan och var därför som två små elaka troll under dagen. Eller ja. Det ena barnet var som ett elakt troll. 3-åringen. 3-åringar ÄR elaka troll.

Jösses. Amalia. Min själ. Hur många ronder gick vi inte emot henne igår? Om allt. Precis allt. Om sömn, om pottan, om blöjan, om trosorna, om maten, om pålägget, om typen av smörgås, om att inte slänga i dörrarna, om... allt. Och lite till. Det lilla barnets kapacitet att skapa frekvenser med rösten som

Fram på eftermiddagen, förkyld, utarbetad och väderdeppig som jag är, sa jag till maken: "Jag går nu. Räkna inte med att jag kommer tillbaka." Mamman som gick ut genom dörren och inte kom tillbaka. Mamman som hade kunnat tänka sig att sitta bort resten av dagen alldeles still på en bänk och stirra på en punkt ca en halvmeter framför näsan, ute i tomma intet.
   Fundera över livet, slicka sina sår... gråta en skvätt av trötthett och matthet. Vältra sig en stund i all den ångest som fru Sträng är bra på att samla ihop till med jämna mellanrum. Vara borta. Länge. Sova. Läsa. Sova igen. Gå en promenad. Och sova. Sova bort förkylningen, sova bort 3-årstrotset, sova bort semestern, vakna upp frisk, utvilad, stark, glad, redo.

Yeah, right. Dra den om Rödluvan också.

Maken tittade förvirrat upp på mig: "Nähä? Vart ska du då?"

"Jag ska gå och hämta posten." Så jag gick. Och hela vägen bort till brevlådan stannade jag och tittade på grannarnas vackra blommor, kände på några, försökte känna doften av andra. Hämtade posten, gick med långsamma myrsteg tillbaka hem. Ett djupt andetag och så börjar vi om igen. Nästa rond. Bit ihop.