Och så var det semester. Jodå, så atteeee

Sista veckorna före semestern smög den sig på... den där tröttheten som är så djupgående att bara ni därute som någon gång varit gravida känner igen.
   Fast utan graviditet då, ska jag tillägga. Bara tröttheten. Förra veckan var som att gå igenom en lång, mörk tunnel och undra om jag någonsin kommer att komma ut på andra sidan... Så genomtrött så genomtrött att jag var illamående. Återigen, jag understryker: utan graviditet.

Så efter att ha skrapat ihop den sista glöden i fredags, åkte jag förbi vår lokala ostleverantör, köpte på mig en obscen mängd valnötsost och åkte hem. Slut för idag, tack för idag. En hel veckas semester - på riktigt som ungdomarna säger, väntade. Ni hör ju. Det är nästan äckligt. En hel vecka, det är faktiskt sant.
   På lördag vankades det konsert, Kent på Trägårdsföreningen. Lite rock n roll. Det är alltid kul. Tror man. Att man aldrig lär sig. Det ÄR kul. Men man är inte skapt för det längre...
   Nånstans drygt halvvägs in i dunka-dunkandet, kände maken och jag hur likstelheten smög sig på och vi valde att tränga oss ur publikhavet för att sätta oss på en bänk på behörigt avstånd, titta på bilder på barnen i telefonen, sträcka ut trötta korsryggar och lägga upp ömma fötter (trots mycket fotriktiga skor) på bänken.
   Man är inte så satans rock n roll längre.
   Vi hade back stage-pass. Alltså hade vi kunnat festa hela natten med Jocke Berg och vad de nu heter resten - men nej... Paret Sträng åkte hem direkt efter avslutat värv: "Det är ju en dag imorgon också".
   Inte riktigt så rock n roll längre. När man inser det, är det något som brister inuti.

Dagen efter var å andra sidan en övning i sig. Stora dottern fyllde 3.
   Det är ett stort ansvar att fylla 3. Mamma och pappa har förberett (läs hjärntvättat) henne i flera veckor  på vad som händer när man fyller 3. Man slänger blöjorna och så hänger man alla sina nappar i Nappträdet där de får vara med sina kompisar.
   Med såna ansvarsfulla uppgifter att assistera vid dagen efter, duger det inte att lössläppt ägna sig åt rock n roll-liv dagen innan. Stopp och belägg.

När söndagkvällen kom och kalaset var över och det lilla barnet hade somnat nedgråten av sorg över napparna som inte längre fanns hos henne, slappnade fru Sträng äntligen av. Semester. På riktigt. I hela 9 dagar till. Håll i hatten.
   Då kom den. Förkylningen. På loppet av en timme. Från att bara vara lite trött och sliten till att sitta inlindad i en filt i feberfrossa i soffan med hela huvudet ekande av svullna slemhinnor och en hals full av taggtråd.

Och här är vi nu. Brakförkyld. Och det är märkligt att säga det, men jag är lite glad för att vädret är dåligt. Det enda som hade varit tristare än att vara redigt förkyld på sin semestervecka hade varit att det var 30 grader och att man borde åka och bada också.
   Inget ont utan något gott.