Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

Husmorssemester?

Om man söker på begreppet husmorssemester på NE får man veta att: "Åren 1946-79 fanns en organiserad verksamhet för att ge utarbetade "hemmafruar" möjlighet till en tids avkoppling." Det ni. Mums för Måns.
   Nu är ju jag ingen utarbetad "hemmafru" (med alla citattecken och grejer på rätt ställe). Utarbetad? Ja absolut, så klockorna stannar och grisar flyger. Men hemmafru? Nejdå, inte alls. Bara delvis. Ungefär lika mycket som maken är hemmaman. Vi delar lika. 
   Men, som sagt, utarbetad. Det kan du fetehajja. 
   Jag har nyligen haft dagar då jag suttit en stund i soffan med barnen före frukost och undrat om det är såhär det känns precis innan man åker till vårdcentralen istället för kontoret. Är det såhär det känns precis innan galenskapen tar över och man omyndigförklaras.  Och det är därför jag hängt här på Lyran mindre än någonsin. Huvudet har varit tomt. Eller fullt. Lite beroende på hur man ser det. Och så har jag fyllt 40. Det är inget för veklingar. Men det är inte sånt det ska handla om idag. Utan om husmorssemester, denna våta dröm... Låt mig utveckla. 

En dag ur fru Strängs liv. Företrädesvis en helgdag med fint vårväder. Vi har 4 barn i familjen (varav 3 är under 5 år). En härlig familj med där barnen helt Bullerbyn-mässigt springer runt på tomten i gummistövlar och keps. Det är så idylliskt så man kan svimma. Det doftar av vårens blommor och den nedklippta tujan. Vi har planterat nya klängväxter kring de stammar som blivit kvar och ser fram emot att se hur vår (läs makens) konstnärliga idé kommer se ut när allt vuxit klart. Grannar stannar till på gatan för att knyta skorna - resterna av tujan ser tillräckligt postapokalyptisk ut för att skapa nyfikenhet. 
   Okej, där har ni scenen, starten, upplägget. Att barnen väckt mig halv sex på morgonen, att jag försökt få dem somna om liggande på golvet i deras rum i en timme medan vi kontinuerligt grälar på varann, att de bråkar om allt från pålägg till vad de ska ha på sig... Det låter vi vara för nu. Andas istället in doften av nyklippt gräs och känn vårsolen värma din rygg. 

Projekt: rensa kirskål kring altanen, ca 7 meter lång och 30 cm bred yta, dvs sammanlagt drygt 2 kvm. 
Ambitionsnivå: Få bort det synliga ovan jord, dvs blad och tillhörande stjälk. Inget avancerat med att hoppas få med rötter och liknande. 
Beräknad tidsåtgång: ca 1 timme. 
Starttid: Ca kl 10.00. 
Beräknad sluttid: Med lite avbrott här och där för att snacka lite med grannen, ta en snabb kaffe och leta efter diverse trädgårdsredskap; lunch.
Extra mål för dagen: Om tid finnes, kanske också hinna med att plantera lite blommor (köpt påsar med färdiga blandningar sommarblommor). 

Lite sen i starten kliver jag ut i trädgården ca 10.15, redo att driva den ojämna kampen mot kirskålen. Jag vet att det aldrig går att vinna, bara att kämpa väl. Och jag är för dagen stridslysten. Kom an bara. Jag hittar en gammal filt att sitta på, en sekatör för de fall jag samtidigt kan klippa ner nån torr gammal gren från buskarna i närheten och vid 10.30 är jag färdig för avfärd. På med handskarna, ner på knä och klara...  färdiga...  G...
   "Mamma, V kastar sand på mig!"
Av med handskarna, upp igen och ånga iväg till sandlådan där 3-åringen sitter med händerna för ögonen och ser skyldig ut. Jag reder lite i situationen, det vanliga, hotar med att de åker i säng om de bråkar med varandra, att vi tar bort sandlådan igen om de inte kan sköta det när de leker i den, att det inte blir någon TV ikväll om de inte håller sams... 
   Åter till projektet, på med handskarna, ner på knä, ett, två, tr...
   "Buäähhh!!!" 1-åringen har trillat över trehjulingen. Av med handskarna, upp, ånga iväg till olycksplatsen, trösta, pyssla, gosa. Ok, allt på banan. Tillbaka till projektet, på med handskarna och ner på knä. ...på det fjärde ska det ske, på det fe... Eehhh... Vad är det som låter? Är det en liten röst jag hör? Helt avlägset liksom? Ett ropande barn?    
   "Färdig! Mamma!! FÄRDIG!! Jag är FÄRDIG!!" Eller hur. 5-åringens röst inifrån husets toalett. Av med handskarna, upp, in i huset, torka. Vänder på klacken och krockar med 3-åringen i köket. "Mamma, jag är törstig."

Sen är det igång. Barn som bråkar, springer in till grannen, som ramlar, som inte når, som blött ner sig och fryser, som är för varma, som inte kan knäppa tröjan/byxorna/skorna, kissat ner sig, som vill vattna blommorna men inte får, som är törstiga, hungriga, behöver sova middag, vill gå till lekplatsen, blöjor som behövs bytas, jord och sand som får sköljas ur nyfikna munnar. Barn som tar av sig skorna och fyller dem med jord, som behöver ha på cykelhjälmen, som behöver ha av cykelhjälmen, som är livrädda för diverse insekter, som är rädda för grannens gräsklippare, som lämnar grinden öppen så lillasyster springer ut i gatan, som undrar tusen gånger vad man håller på med och vad det blir för mat, som tycker det är för ljust, för mörkt, som inte har något att göra och behöver plåster. Och nånstans emellan allt vill jag själv ha en kopp kaffe och sitta still en sekund. 

Vid 16-tiden står en frustrerad, ilsken och oförlöst fru Sträng, på gränsen till nervsammanbrott, inne i köket och skalar potatis till middagen. Möjligen är drygt 1 kvm kirskål bortrensat, i runda slängar en halvtimmes jobb på drygt 5 timmar. Framför TV:n sitter 3- & 4-åringen och ser på Powerpuffpinglorna och frågar en gång i minuten när de kan få glass. De är trötta och griniga eftersom de vaknat för tidigt. Idag också. 
   Och i bakhuvudet på fru Sträng viskar en röst: husmorssemester... 

  

Man kan aldrig vinna

Man kan tro att jag gått under jorden. På dagen en månad sen sist jag skrev något här. Och ja, på sätt och vis lite under jorden. Eller åtminstone under isen.
   Vi har hunnit med vattkoppor hos alla fyra barnen.
   Och så har det dessutom varit dags för INTJ Sträng att fylla 40. Det magiska. Jag har haft ångest för detta oundvikliga tillstånd sen jag var 27. Detta i sin tur har lett till lite funderingar över livet, min plats i tingens ordning. Om man så vill.
   Så jag har städat. Dels rent konkret med att rensa i garderober, lådor och skåp. Men också enligt modellen: "I'm gonna kick you out and let the sun shine in". Missförstå mig rätt. Inte maken. Han städas inte ut. Ojoj. Aldrig på tiden. Han dammas inte ens av. Han är perfekt precis där han är.
   Men jag har rensat bland kontakter. Det var nödvändigt. När man vaknar på morgonen och tänker: är det så här det känns innan man åker till vårdcentralen istället för till kontoret? Det är då man måste göra något åt saken. Ta tag i det hela, liksom.
   Så jag har tänkt om. Jag byter jobb. Minskar markant kontakten med sådana som kostar mer än de smakar. Jag har städat och rensat mig till en något mer friktionsfri tillvaro. Inbillar jag mig. Låt mig tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig. För nu i alla fall.
   Sånt här tar tid och än har jag inte hunnit i mål, men den utstakade stigen har knivskarpa konturer och är spikrak. Det tar lite tid att gå bara. Och då hinns det inte med att blogga. Om nu någon saknar regelbundna tankar om livet på denna kajplats i etern.

Så igår hände det. Det var då jag fyllde 40. Idag är jag därmed typ medelålders. Det är fruktansvärt.
   Att något gått snett vet den som känner mig och som kunde se mig iklädd en rosa tröja igår. Jag har i mitt liv totalt sett skytt rosa som pesten och nu plötsligt äger jag flera plagg i denna färg. Så ni förstår. Det är heeelt galet.
   Jag trodde att jag idag skulle vakna i ottan, gå upp och sätta på kaffe och blänga surt på tidningsbudet när han kommer 4 minuter senare än vanligt. Vallningar och hormonplåster. Sova med käpp. Tycka att barnen lyssnar på dunka-dunka. Jag var beredd när jag gick och la mig på att vakna upp till en helt annorlunda tillvaro.
   Men det visade sig att skillnaden var mycket liten, om ens alls. 05.30 hördes 4-åringens viskning ifrån hallen: "JagvillsepåTV". Precis som vanligt. Hon skickades i säng igen. Som vanligt. Efter en stund kom hon igen och maken gick upp för att ta hand om det hela. Jag fick somna om, en stund, lite svävande slummer. Efter någon timme vaknade jag till följande dialog mellan maken och 3-åringen.

"Pappa, jag har kissat:"
"Vad bra. Men var har du dina trosor?"
"Jag har dem på mig. Titta."
"Nej, det är inte trosor, det är pyjamasbyxor."
"Jo, det är trosor."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
...

De hade nog kunnat hålla på så i all oändlighet om de inte hade avbrutits av ett gapskratt från nyblivna 40-åringen.
   För så är det, mina vänner. Summan av lasterna är konstant. Livet är en strid. Jag kommer springa på nya besvärliga människor att städa ur kontaktnätet om några år. Om jag fortsätter leva, kommer jag att fylla 45 och 50 år också. Varje dag kommer fyllas av nya situationer där jag inte alls tycker som andra. Det hela är oundvikligt. Meningslöst att kämpa emot. Livet är bara en enda lång rad av strider man inte kan vinna. Precis som den maken och 3-åringen i morse.

Så. Carry on. Vi har i alla fall tur med vädret.




 

Blinka lilla åldersångest

Det är mycket nu. Och inte mycket av det går min väg. Nu. Faktiskt. På riktigt.
   Det är problem problem problem. Stress stress. Sjukdomar. Otur och missflyt. Misstag. På längden och tvären. Högt och lågt. Knivig logistik.
   Och om en månad fyller jag 40. Det suger.

Fan. Inte mycket slack i det repet.

Kan man skita i allt? En stuga i skogen, långt bort, utan kontakt, el. Egen brunn. Off the grid. Säga som Kevin Spacey i American Beauty:  "I'm looking for the least possible amount of responsibility." Där skulle jag odla såväl morötter som min egen weirdness. Helt ekologiskt dessutom. 

Det vore nåt. Låta hjärnan få stanna av lite, få vila. Ta ledigt. "Det är skönt för skalder att få sova". Inte för att jag skulle vara mycket till skald förstås. Men ändå. 

...

...

Men i väntan på att det skulle kunna bli verklighet, genomförbart (nånstans plågsamt medveten om att jag förmodligen skulle gå under av tristess på en vecka) får jag blogga mitt i natten, för uppspelt, övertrött, anfäktad och irriterad för att kunna sova. 
   Men, mina vänner. Ni som sover. Ni missar något. Ni missar den vackraste stjärnhimmel jag sett på länge. Så vacker den blir här uppe i världens bortglömda hörn där man bara får spridda smakprov på den härlighet som är Vintergatan. Klart. Kallt. Krispigt. 
   Precis som mitt förakt. 

Går det så mycket fortare egentligen?

Det är inte ofta jag kör omkring i vår stad, men det hade jag nöjet att få göra igår. Rondeller. Obevakade övergångsställen. Folk som med totalt dödsförakt kliver rätt ut i gatan. Och det är då det händer. Samma sak. Hos ung och gammal, ljus och mörk.
   Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick. 
   Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.

Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?

Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.

Föräldraskap är att regelbundet umgås med sina dåliga sidor

Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
   Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
  "Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
   Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
   "Jag vill inte."

Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
   Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
   Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
   "Stäng dörren" säger vi.
   "Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
   "Ok."
   Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
   Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
   När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
   Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
   "Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
   "Men jag har bajsat", säger 3-åringen.

Eller hur. Varför inte.

Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
   När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
   "Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
   Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
   "Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
   Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
   Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.

Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
   Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.

Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.

Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.

Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
   Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.

Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "

Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.  




 

Pårökt och politiskt korrekt

Det här med att gå upp innan Skam fått på sig tofflorna vareviga dag... Jag vaknar oftast strax före klockan 6 av en viskande röst, ett intensivt väsande: "JagvillsepåTV".
   Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
   Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.


Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
   Bolibompa.
   Tecknat.
   Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
   Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:


   "Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."


Och med detta citat börjar veckan.

Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

Precis som Frida Boisen, ska jag tydligen ta mig "i röven"

Igår fick jag det tveksamma nöjet att läsa den här artikeln. Eller krönika. Eller vad det nu är. En samling ord som utgör en text, en skrivelse av någon form.

Ta er i röven, stålmammor!  skriven av en Åsa Erlandson.

Jag läste också Frida Boisens svar:

Jag är en kvinna som ska ta mig "i röven"

Inte helt otippat är jag i Fridas lag. 

Jag, för egen del, har ingen aning om vem Åsa Erlandson, som skrivit eländet, är. Skrivit bok om barns utveckling. Medicinreporter, meddelar Wikipedia. Hon skriver om Genusdebatt. Vilket gör det hela ännu konstigare.

Erlandson går hårt åt våra nyblivna mammor i TV-rutan: Petra Mede, Charlotte Perelli. De är omdömeslösa och hemska människor som inte njuter av tiden med sina barn. Framgår tydligt. Att Erlandson tycker.

   Jag dömer dem inte. Alla har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Erlandson ifrågasätter om de behöver göra det här för att betala hyran och menar att det inte kan vara fallet. Nej, troligen inte. Men man är väl den man är, tänker jag? Är man artist, så är man. Det är väl det som är grejen. Nybliven mamma eller inte. Jag tycker ingenting om deras val.

   För det är ju trots allt det det är frågan om. Ett val. Som de har och som de har gjort. Hur de lever med sina barn alla de timmar vi inte ser dem i TV-rutan vet vi ingenting om. Varför utgå från att de gör ett dåligt jobb?

I sista stycket vänder hon megafonen åt mitt håll.

"Sverige har världens längsta och mest förspända föräldraledighet som människor i andra länder bara kan drömma om, men själva håller vi på att avskaffa den genom att jobba. Frivilligt. Supermorsorna och superfarsorna som glänser på scen, sprutar ur sig böcker, bloggar dygnet runt och startar företag med en bebis hängandes på armen hyllas och framställs som förebilder men jag är så trött på dem. Jag undrar faktiskt hur de mår."

Sådär skönt världsfrånvänd som jag är vet jag inte exakt vilka hon syftar på därute i mediabruset. Men hon skriver faktiskt om mig också. Visserligen sprutar jag inte ur mig böcker, och dygnet runt kan man nog inte säga att jag hänger här på Lyran. Men jag bloggar. Och jag startar företag med bebis hängande på armen. Om jag känner mig så jävla hyllad eller framställd som förebild vet jag inte. Eller om jag själv tycker att det är något häftigt att stoltsera med.

   Jag gör det enda jag kan, driver företag. Det har jag gjort sen jag var 24 år; jag vet inget annat. Jag gör det som är jag.

   Jag försöker tillgodose hela familjens behov. Jag blir en mycket bättre mamma om jag får göra något annat än bara vara mamma med jämna mellanrum.

   Jag har 4 barn. När allt kommer omkring kommer jag att ha varit småbarnsförälder i 16 år från första barnets födelse till sista barnet börjar i skolan. 16 år. Smaka på det lite grann. Det är ganska lång tid. Ska jag bara sluta vara mig själv all den tiden?

   Jag har jobbat under alla föräldraledigheter. Men inte för att kunna skrävla inför vänner och bekanta och bekräfta någon bild av en kvinna i karriären som minsann inte låter triviala saker som förlossningar komma i vägen. Den som känner mig, vet att det inte alls är en av de drivande krafterna.

   Tack vare att jag jobbat parallellt medan jag ammat har 3 av de 4 barnen inte behövt gå heltid på dagis före 3 års ålder.

   Tack vare att jag får sitta och vältra mig i mina exceldokument på jobbet några timmar här och där, har mina barn en mer balanserad och tålmodig mamma. De har en mamma som som blir folkskygg och egensinnig (på det dåliga sättet) av att inte vara ute på arbete med jämna mellanrum. Hade jag valt att bara vara hemma hade det inte varit bra för någon.

   Jag har ammat mina barn i såväl styrelserum som på bank-, ledningsgrupps- och marknadsmöten. Inte för att vara häftig. Utan för att förena nytta med nöje.

   Jag har njutit precis lika mycket av mina barn och tiden med dem som den som inte jobbar. Åsa Erlandson känner inte mig, alla såna som är som jag och vad som får oss att bli de bästa människorna vi kan vara. Inte minst för våra barns skull. Jag tror de flesta av oss inte gör det för att visa upp något utåt, utan för att det är såna vi är. Det är inget medvetet val, utan mer det enda som känns naturligt. Och tack, jag mår mycket bättre av det som är naturligt för mig än det som inte känns naturligt. Tackar som frågar.

   Precis den som inte jobbar samtidigt utan ägnar sig helt åt de små, ska göra det. Vem är jag att döma vad som är rätt och fel? Det är mycket som påverkar vilken väg man går. Låt var och en bedöma själv vad som funkar bäst för dem.

Och tänk, att jag haft möjligheten att göra på det sättet. Jag trodde det var det som var den bästa föräldraförsäkringen av alla. Att maxa dagarna så att vi istället får mer tid hemma med våra barn än mindre. Där alla i familjen kan känna sig i balans. 

Och förresten, Erlandson. Att be människor "ta sig i röven" brukar sällan inbjuda till att de lyssnar på vad mer du har att säga. Att använda den typen av språk i sådana här sammanhang visar på ett dåligt omdöme. Och då kanske resten du har att säga är lika galet det.
   

I strängt behov av en tupplur

Går och lägger mig en stund. För att vila.
Underbart.
Åhhh, vad jag skulle kunna somna. En lur. En välbehövlig. En lövtunn.
Om bara rullgardinen var nere och dörren stängd.
Slummer. Så nära. Det pirrar i fingrarna och andningen är långsam. Tung. Kroppen nästan bedövad.
Åh, det är nära. Så nära. Nästan perfekt. Om bara det var lite tystare och mörkare. Jag skulle sova som en stock. Återhämtning. Ta igen en natt på en halvtimme. Om bara.

Upp. Stänger dörren. Drar ner rullgardinen.
Mmmm. Nära nu. Nästan... Kom igen.
Nej. Klarvaken.

Skit ock.