Pojken och vapenskåpet

Jag passar på att använda denna blogg lite som dagbok. När barnen sagt något kul som man vill kunna dra när de kommer hem med första pojk-/flickvännen om några år (hänga ut dem sådär fint pinsamt, that’s right: I’m bad), gäller det att ha skrivit ner det så man inte glömmer av. Just denna lilla berättelse har de flesta som känner mig redan hört ett par gånger, men den är likväl ett guldkorn.  

Följande utspelade sig för ca 3 år sedan när sonen var 5 år. Han är ju kille och såsom varandes kille kan han inte gå på toaletten utan att ha nåt med att läsa (trillar de av stolen om de inte har nåt att hålla sig i, undrar jag?). Och såsom varandes kille, är Hobbexkatalogen ett självklart val som toalettlitteratur. Det här är på våren, strax innan hans födelsedag. Han sitter därinne länge och väl och småsjunger medan han bläddrar. Så plötsligt brister den lilla gossen ut i ett: “Nu vet jag vad jag vill ha i födelsedagspresent, mamma!” Mamman ilar till toaletten, lättad över att födelsedagsproblematiken verkar ha nåt en bra lösning. Nyfiket lägger hon örat mot dörren och frågar “vaddå?” Dörren är stängd, men mamman kan lätt förställa sig sonen rak i ryggen medan han nickar menande innan han högt och tydligt deklamerar: “Ett vapenskåp!!”
   Mamman brukar ha svar på det mesta, men i detta läge finns inget att säga. Tanken är: “självklart min son, alla pojkar med självaktning ska väl ha ett vapenskåp…”
   Sonen fick lego i födelsedagspresent. Så kan det gå.  

LCHF tre veckor

Idag är det lördag och därför dags för vägning och mätning. Så här tre veckor in i LCHF-perioden kan jag rapportera att läget är exakt detsamma som vid start. Alltså inga nämnbara förändringar vare sig upp eller ner. 
   Det är fortfarande semester och man är uppkopplad på Bag-in-box-nätet så gott som dagligen, uppe sent och därför blir det lätt ett extra mål på kvällen framför tv:n. Har kollat lite med mer rutinerade lchf:are och kommer fram till att jag nog äter lite för mycket av allt. En dryg vecka till är det semester, sen lovar jag bot och bättring på detta. Målen är dock rätt försiktigt ställda, om 18 månader ska jag ha gått ner 12 kilo. Lyckas jag på 12 månader är det bonus, men ingen press. 
   Kommande vecka ska jag påbörja nästa ångest: rensa garderob. Det här med att på knappt 3 år föda och amma två barn spökar till det rätt bra mellan storlekarna, inte minst på BH-avdelningen. Jag har 5 olika storlekar att tillgå i gömmorna, men ingen av dem passar just nu. Lagom kul. Well, snart dags att ta kväll, skön sommar och semesterkväll dessutom, så det där får bli problem en annan dag.     

Från glädjeyra till bajs i ögat

Minsta dottern utvecklas för ögonblicket i en rasande fart. Knappt hade hon lärt sig sitta utan stöd förrän hon började få tänder. Som förälder blir ju stoltheten så stor att man får ont i huvudet. För ett par dagar sen satt hon således malligt på golvet och just bara satt. Eftersom hon kan det nu. Hon firade då av ett bländande leende varpå mamman kunde se att det glänste till i underkäken. Halloj där riskorn, tänkte mamma och lyfte upp det lilla barnet, glädjen är oändlig. En tand måste ju belönas med obegränsade mängder hurrarop och gos och kel. En svag doft av nåt misstänksamt i blöjan gjorde sig då gällande och gosandet avbröts för lite changing of the guards. 
   Mamman lägger upp det lilla barnet på skötbordet och fäller ner halva blöjan. Så här i tandsprickningstider, vet man ju efter 2 tidigare barn, att det kan vara lite löst och konstigt och jajamen, så även denna gång. Barnet är inte så suget på att ligga still. Barnet skulle kunna delta på cirkus med krumbukter och kroppsvinklar man inte trodde var möjligt. Mamman får slita lite för att få av blöjan. Kanske lite väl bokstavligt slit, för lite obetänksamt rycker hon till i blöjan för att få den att lossna från under det lilla barnet. Men, man ska inte vara ledsen, det kunde gått så väldigt mycket värre. Endast några få droppar av innehållet i blöjan ger sig ut på a five year mission varav någon droppe landar på mammans hår och… ja… som rubriken ger vid handen; mamman får även bajs i ögat. 
   Livet som småbarnsförälder… Man tuktas till en slav, en undersåte, som snällt finner sig i vilken behandling som helst. Man blir skallad, ryckt i håret, biten, klöst, kissad på, bajsad på, häromsistens kräktes det lite större barnet i pappans skägg… Övergreppen förekommer i en mångfald av sällan skådat slag. Så som bara föräldrar kan, uppskattar man att barnet kräks i knät på en istället för på mattan, för trots allt är det lättare att göra rent sig själv än mattan… Perspektiv förändras. Man ger rätt snart upp det där med att byta lakan så fort en droppe änglavatten hamnat på det, och uttrycket sleep on the wet spot får en helt ny, oftast inte lika lustbetonad, innebörd.
   Men det är härligt också. De kramar man får av de små, de skratt de plötsligt brister ut i. Jag är stolt över att tre människor har valt att ge mig förtroendet att låna dem av sig själva den tiden de behöver hjälp medan de växer till sig. Tack älsklingarna, mamma ska förvalta förtroendet väl.     

# kvinnofälla

Kom att tänka på det här med kvinnofällan och samhällets lust att bestämma över oss kvinnor. Igen. Och det med bistra order och trist attityd från våra egna led. Jag för min del passar mig noga för att erkänna mig vara någon ist - oavsett vilken. Möjligtvis med undantag av humanist, men å andra sidan - vad är det? Men feminist då? Är det inte något alla kvinnor av idag borde vara? I media - som jag också passar mig noga för i de flesta fall - går drevet att man ska vara feminist. Och män ska också vara feminister. Som de säger i reklamen: “och tillsammans ska vi krossa patriarkatet”. Nja, innan jag skriver under på något, vill jag se en feminism som är rätt på det och inte en byta-däck-på-bilen-feminism. En feminism som hyllar kvinnan för allt som är kvinnligt. Om alla kvinnor på jorden hade haft det bra, hade alla barn på jorden haft det bra och framtiden hade varit ljus. En feminism som får kvinnor att gilla att de är kvinnor snarare än att känna sig otillräckliga för att de inte är som män.   

   Tjejer är fina. Flickor, damer, kvinnor, tanter, vad du vill. Varför ska vi vara militanta på mäns vis för att bli erkända? Feminism borde vara att hylla tjejer precis som de är. Måste vi rusta för krig på mäns vis? I samma stund som vi gör det erkänner vi oss underlägsna. Och i vissa avseenden anses vi vara det, så är det och det ogillar jag starkt, men måste vi BLI män för att lösa det? Det är ju då vi ser ner på oss själva mest av alla.
   En gång för längesen hade jag nöjet att umgås flyktigt ett kort tag med en tjej som sa sig vara feminist; hon var den första jämnåriga jag pratade med i min ungdom om detta som hade en klar uppfattning i ämnet. En cool tjej. Långt fixat hår, en figur som piskade skiten ur vilken tecknad drömkvinna som helst och hon själv njöt av den mest av alla. Det var push-up BH, höga klackar, läppstift, nyrakade ben, fixade ögonbryn och urringade klänningar. Om hon kände för det. Men hon kunde också komma blek och trött, oduschad, med snuset rinnande nerför tänderna, iklädd armébyxor, kängor och sliten, illa sittande t-shirt. Eller mer neutral intetsägande attityd; jeans och nån tröja. Om hon kände för det. Oavsett vilka kläder, smink och stil hon valde för dagen var hon rak i ryggen som en fura och hade en blick som sa “jag tar ingen skit, vare sig från man eller kvinna, ung eller gammal, så enkelt är det”. Hon var soldat och prinsessa, allt i ett paket. Precis som alla andra kvinnor på vår runda jord. Vi kan vara allt. Om vi bara får vara ifred. Hon älskade sig själv, ett ärligt självförtroende som tålde kritik och hon ville ständigt utvecklas. Inte för att passa andra, utan för att inte gå miste om något på grund av att hon skulle ha satt upp begränsningar för sig själv genom oförmåga att lyssna. Men hon utgick också från att hon skulle bli accepterad för den hon är, för att hon har precis just den färgen, den nyansen som ingen annan har, den är unik och äger sin plats i regnbågen, precis som alla de andra. Det är det vi ska sträva åt, tänker jag. Inte kvinnor som ett kollektiv gentemot männen som ett kollektiv. Jag ska kunna vara som jag är. Vill jag stanna hemma med mina barn eller inte är det en business mellan mig och min man, eller partner om vi nu ska täcka in alla. Han (hon) kanske hellre vill vara hemma mycket mer? Är vi inte som mest jämställda då om han (hon, nu lägger jag ner det, ni fattar vad jag menar) får det om han brinner mest för det? Jag har rättighet att vara hemma mycket i världens bästa föräldraförsäkringssystem om jag vill. Jag har också rättighet att inte vara hemma alls särskilt mycket om jag vill. När det ska delas helt analt galet på mitten för att som det heter skydda mig, tar man ifrån mig en möjlighet att välja. Jag vill kunna välja det själv, allt annat är en inskränkning på den frihet som vi kämpat så hårt för att nå. För mig är kvinnofällan när jag tvingas göra något jag inte vill. Hur ska vi kunna lyckas med det om vi dömer våra medsystrar hela tiden? Om vi inte ens håller sams i egna led och låter den som vill vara hemma med barnen kunna vara det?

Nu ska jag gå och vara lite mammaledig och njuta av att jag är världens bästa mamma för att jag är hemma tillsammans med mina barn precis på ett sånt sätt som jag gillar det. Då har barnen en glad mamma. Det mår de bra av.

-En kaka till kaffet? -Nej tack, men gärna lite kokosfett om du har...

Jag har på kort tid klämt ur mig 2 barn och har nu på 3 år inte haft nån längre sammanhängande period  då jag varken ammat eller varit gravid. Jag hann inte gå ner särskilt mycket i vikt mellan största och minsta tjejen och ligger väl nu på ca 10-12 kg för mycket mot vad jag känner mig hemma i. Västvärldens dilemma och strävan: man kan aldrig bli för smal. Jag hade dock en period i gymnasiet då jag vägde 47 kilo (är 175 cm lång) och jo, då var jag nog FÖR smal. 47 kilo är nu sannolikt (och kanske även förhoppningsvis) bara ett minne blott, à la recherche du temps perdu. Innan de två sista barnen vägde jag runt 67, vilket kändes najs. Nu ligger jag stadigt på 80, vilket inte känns riktigt lika najs.
   Tidigare perioder i livet har jag också försökt gå ner och har i allmänhet lyckats i form av många och långa promenader och att dra ner ordentligt på godis, sist la jag till skön Pilates. Det har brukat räcka. Nu ger tyvärr inte livssituationen med 3 barn samma möjlighet till alla dessa timmars promenerande, utan nu måste även maten ses över. Och godiset… Ack du jämmerdal…
   Viktväktarnas teorier har jag läst på om och då och då mjuktestat lite och det gjorde mig bara ledsen. Konstant hungrig och efter ett par dagar mer eller mindre galen då man måste tänka på mat hela tiden. Provade GI mellan barnen nu sist, men det sprack av två skäl: dels blev jag gravid igen och ett illamående från yttre rymden satte in och jag levde ett par månader på rostade mackor med marmelad, tjohooo… Det andra skälet var att det tog 4 gånger så lång tid att gå och handla. Man visste ju inte vad hälften var för nåt och det var en hel vetenskap bakom: tänk på att du måste ha den gula, för den röda är inte lika bra och det ska läggas i blöt och… Återigen upptog tankarna på mat 80 % av tankekapaciteten. Och jag måste tyvärr säga att min hjärna räcker inte till resten jag behöver ha koll på då.
   Så nu, när det börjar bli dags att ta tag i vikten igen har jag fått göra som Balthazar: fundera. Så har jag en nära anhörig som börjat testa lchf; han har på två månader tappat 5 cm runt midjan och smalnat av rent allmänt. Han ger metoden två tummar upp och säger att sötsuget är som bortblåst. Suuuuure, tänker jag, eller huuuuur och London ligger på Island. Men, personen ifråga är en person jag litar på, så jag köpte väckelseskriften “Matrevolutionen” av Adreas Eenfledt och tog mig igenom den. Det är ju fantastiskt. Halleluja, Gud hör bön. Inte bara ska man slippa sötsug, vara mätt hela tiden, lätt kunna äta ute, slippa tänka på mat hela tiden, slippa frysa och under tiden bli smal (metoden förespråkar tom att man under omställningsperioden absolut INTE ska träna); man ska dessutom slippa få diabetes, bli av med alla magproblem och acne, karies, depressioner, adhd, astma, cancer, infektionskänslighet, värk…  ja ALLT ont ska försvinna. Och den konspiratoriska delen av mig (har verkligen amerikanerna varit på månen, skulle inte TRO det va??!!) får sitt lystmäte flera gånger om. De onda, stora internationella läkemedelsjättarna och livsmedelsproducenterna som lurat i oss det ena efter det andra får med lchf ett stort, härligt långfinger rakt i näsan. Vi har blivit lurade i så många led och det har bara gjort oss fetare och sjukare och läkemedelsberoende. På dem bara, de svinen. Det är underbart; jag gillar det.  Och om inte av något annat skäl, tänkte jag därför testa lchf ett tag. Bara för att gå emot alla vedertagna teorier och vara sådär skönt käringen mot strömmen och reta alla.

Idag är jag två veckor in i lchf-dieten. Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket fet mat. Någonsin. Effekter? Tredje-fjärde dagen mådde jag illa och hade huvudvärk, vilket försvann efter någon dag, i övrigt ingen skillnad. Mår ungefär som vanligt, än så länge ingen som helst effekt på vikt eller midjemått (anmärkningsvärt är dock tydligen att man inte blir tjock av fett eftersom jag inte gått upp heller) men jag har inte varit godissugen sen andra dagen. Och en diet som tillåter obscena mängder ost och salami framför TV:n på kvällen… eller jordgubbar med lite krossad mörkchoklad och gott gott gott med grädde… jag ser egentligen inte uppoffringen. Jag kommer fortsätta ett tag till. Jag ammar fortfarande, så det där med viktminskning kan nog dröja i vilket fall.

Dags för dagens andra kopp kaffe. Sen några dagar tillbaka har jag växlat upp lchf-andet till att bli bokstavstrogen. Det innebär att jag har vispgrädde och kokosfett i kaffet. Bring it. Kopp.  

# förpubertetstrots????

Jag har funnits på facebook i flera år och ibland ser jag # i folks inlägg. Jag begriper inte ett smack. Vad står # för? Efter att ha sett sannolikt ett par hundra gånger, har jag gissat mig till att det står för “apropå, gällande, angående” ish, typ. Jag tänkte försöka hänga med i svängen så man inte hamnar hopplöst efter i utvecklingen och vid lämpliga tillfällen också använda #. Så nedan tänkte jag klämma ur mig en anekdot ur verkliga livet som jag tror kan hänvisas till som # förpubertetstrots och hoppas att jag fattat saken rätt. 

Det är en kall och mörk vintermorgon, nådens år 2011. Mamman kan fortfarande räknas som nyförlöst såhär ca 3 veckor in i minsta barnets liv, men inte stannar saker och ting av för det, nej nej, då stora barnet har skolplikt. Stora barnet, aka 8-åringen, är en pojke som äger mammans hjärta. Han har blivit så stor, särskilt i relation till hans mindre systrar; han går i skolan, är över 1,40, och drar 37 i skor. Han har ett hjärta av guld och är det snällaste som finns och när mamman hör honom skratta (en ganska sällsynt företeelse, oftast i form av ett fnitter som bubblar över) och hon ser in i hans stora vackra bruna ögon, växer hennes hjärta tills det gör ont i bröstkorgen och aldrig har andnöden varit så smärtsam och underbar på en gång. 

8-åringen bor dock inte på hotell, vilket han ibland kan tro, utan han har sysslor han ska sköta. I dessa ingår bland annat att ställa undan sin disk efter maten, att dra upp sin rullgardin och bädda innan han går till skolan. 8-åringen tycker självklart att detta är pest och pina, men sådana är nu reglerna en gång för alla.  

Just denna morgon ska mamman se till att få i rätt barn i rätt storlek på blöja, i rätt overall, i rätt bilstol inför färden till äldsta barnets skola. Det ena barnet ska ha ammats, det andra barnet ska ha ätit gröt, rutorna på bilen ska skrapas och det är mörkt och kallt och mamman är hårt ansatt av en omänskligt hög nivå hormoner. Med minsta barnet på armen och gapandes på mellanbarnet för att hon inte på smidigt sätt följer med mamman ut till hallen för att klä på sig, svänger mamman förbi 8-åringens rum för att se att han skött sina sysslor. Det pustas och stönas och stånkas inne i rummet, även lite himlande med ögonen förekommer.
“Vad är det?” säger mamman barskt och tittar på den obäddade sängen.
“Åh, det är så jobbigt att bädda” säger sonen lidande.
Mamman vet att om inte alla sitter i bilen om 10 minuter kommer vi för sent till skolan och säger ilsket: “Men hur lång tid tar det? 3 sekunder?” Det är fråga om att släta till täcket, inte om att militäriskt kunna studsa en enkrona på överkastet.
Sonen tittar nonchalant på mamman. “Ja, men det är slöseri med min tid”.
Mamman känner hur ilskan smyger sig på nerifrån tårna och jobbar sig upp genom kroppen. “Tänk alla gånger jag har bäddat för dig då?” säger mamman i hopp om att få sonen att förstå något slags rättviseresonemang. “Räknas inte det som slöseri?”
“Nej, då är det ju din tid”, svarar sonen blankt. 

Det är nära att det går en bult i huvudet på mamman i den sekunden. Ilskan rusar snabbt upp genom magen via bröstkorgen och upp i huvudet där den lägger sig som en betongkeps kring tinningarna. Mammans spontana reaktion är att skjuta ut sig i omloppsbana för att aldrig mer synas till, men av ren trötthet drar hon istället djupt efter andan, försöker tänka efter vad hon hört oftast INTE funkar vid barnuppfostran (att tappa kontrollen och skrika rakt ut) och säger med låg kall röst: “ursäkta, vad sa du? Räknas det inte bara för att det är min tid och inte din?”
“Nä, just det” säger sonen med näsan i vädret.
“Du, det är inte ok”, säger mamman med låg ton, käkarna så hårt sammanbitna att det knastrar. “Den tonen använder vi inte mot varandra här. Så enkelt är det bara.”

Och detta när han, mister Lugnet Själv, bara är knappt fyllda 8? Vad händer då när han är 15? Man älskar sina barn så det gör ont. Men ack, vad de med bara ett tonfall eller en blick kan få en att accelerera känslomässigt från 0 till 100 i hastigheter som teknikerna på Koenigsegg (stavas?) bara drömmer om. Från att allt är helt hunky dory till att man mist förståndet och behöver läggas in på bråkdelen av en sekund. Det är underbart att vara förälder. Eller hur var det nu?

Ibland kan det vara bra att vara äldre än 27

Jaha, så har då ytterligare en rockstjärna checkat ut vid 27 års ålder. Amy Winehouse, den begåvade unga damen sällar sig till storheter som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix. Live the dream heter det förvisso, men måste man också die the dream? 

Det är tur att man passerat denna kritiska ålder. Och att man inte är rockstjärna. Och fast i ett svårt drogmissbruk. Typ. 

Synd och tråkigt är det och i samband med att nån stolle får totalsläpp i Norge känns det ju som att det inte finns nån ände på eländet. 

Att Norge var ett konstigt land visste vi...

… men usch vad är det som händer? Verkligheten är alltid mer otäck än fiktionen och aldrig mer tydligt så än en dag som denna. Är det nån som fått ett släpp och ställer till med allt detta elände alldeles på egen hand? Och varför utgår alla per automatik alltid från att det ska vara muslimer bakom? Den enkla vägen ut, det enkla svaret… 

Inom snar framtid hoppas man ju att det blir klarhet så man vet vad som hände. Vad är nog det enda man kan hoppas på, för det går nog aldrig att förstå varför. I alla fall inte för en sån som jag som har så svårt för det där. Man får inte slåss. Så enkelt är det bara. Det fick man lära sig redan som liten. Man ska givetvis stå upp för sin sak, men man får inte slåss.

Sorgliga nyheter är det.

skrivihop.nu

Särskrivningar är alltid ämne för debatt. Jag själv är av skolan att försöka undvika särskrivning. Det är inte så mycket för att jag har en sträng uppfattning om vad som rätt och fel i ämnet, utan enbart för att underlätta läsförståelsen och flödet. Om det särskrivs lite galet blir det en helt annan innebörd i texten och jag hänger upp mig på att jag inte förstår vad som händer. Alltså rent en fråga om funktion och inte någon värdering kring hur det borde/ska vara.

Som exempel fick jag idag ett mail från de trevliga människorna på underklädesaffären Change (som jag är trogen kund hos, världens bästa, många problem de har löst för en sån som jag). Titeln på mailet var enligt följande:

Tros shoppa hos Change

I detta fall blir det ju vansinnigt kul med särskrivning. “Senaste nytt om Michael Jackson - är han verkligen död? Nej, han tros shoppa hos Change.”

Tack Change för idag. Ett gott skratt förlänger livet, i synnerhet när man tros trosshoppa hos er. 

i/på; mycket info i en preposition

Som jag tidigare nämnt är språk ett av mina stora intressen. Att pussla är också ett stort intresse, men det är en helt annan historia. Språk fascinerar och är en av de saker jag kommer att ta upp funderingar kring här och den här tanken blir den första. 

Satt precis och kollade på slutet av One Hour Photo (mysig liten filmrulle, muahahahaaaaa, jag vet, lågvattenmärke, men kunde inte låta bli) och där ger filmens tveksamma hjälte order om att: “Gå och sätt dig på sängen!” Vad han sa på engelska hörde jag inte eftersom jag samtidigt fick plötsligt bestyr med att torka upp minsta dotterns grötspya, men så hade översättaren i vilket valt att översätta. I kontexten dessutom helt korrekt vad jag kan se. Nå, det var inte det jag skulle yra om, utan om skillnaden mellan i och på i det här läget. Att så mycket information ligger inbakat i en preposition, som man inte tänker på och hur det måste vara egendomligt svårt att lära sig andra språk. 

Om jag säger “jag går och lägger mig på sängen”, görs nog i de flesta fall kopplingen att det är en handling av mer temporär karaktär. Man lägger sig en stund. Sannolikt har man inte pyjamas, sannolikt är det inte fråga om att lyfta på täcket, utan villl man ha nåt på sig tar man med en filt. Men säger jag “jag går och lägger mig i sängen”, blir det något helt annat. Plötsligt får man en känsla av att det är en längre stund det är frågan om och kanske att man förväntar sig att den man talar med också ska komma med? Om en stund om inte annat? Och det är sannolikt en fråga om pyjamas (eller inte, upp till var och en) och definitivt en fråga om under täcket. Alltså, väldigt mycket information, eller underförstått som det också kan heta, i en preposition. Konstigt snarare att vi faktiskt ibland förstår vad någon annan menar, tänker jag.

Ja, det var väl det. Så tänker jag i alla fall. Tur att det inte är svenska man ska lära sig som främmande språk, det verkar krångligt. :-) Det skulle han tänka på ibland, vad han nu heter mänskan som är Sverigedemokraternas ansikte utåt när han pratar strunt i media. Man undrar ju ibland om han inte håller på med nån slags subtil stand-up comedy där han själv inte ens förstår hur rolig han är.  

Jag återkommer med fler funderingar kring språk allt eftersom.