Som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Helg. Illamående (nej, jag är inte på smällen). Det kommer som en våg, börjar svagt långt ute till havs och slår sen till med all kraft inom någon kvart. Jag blir som däckad. Ibland måste jag ta åksjuketablett för att klara det.
   Jag vet inte vad det beror på. Det kommer att par gånger i veckan. Gärna när jag är ledig. Utredning pågår.
   Så jag drar mig undan för att vila, för att i lugn och ro få rida ut den värsta stormen. Oftast mattas det av efter någon timme eller två. Jag tar mig till boudoiren, kryper ner under täcket, stålsätter mig samtidigt som jag försöker andas in och svettas ut med långa andetag. Kom igen nu Sträng, andas dig igenom skiten. En halvtimme ska jag väl kunna lyckas få till.

Men då kommer 2-åringen. Lyfter på täcket och kryper ner. Vill mysa. Ligger två sekunder på ena sida, rättar till täcker, två sekunder på andra sidan, klappar mig på kinden, sätter sig upp, lägger sig ner. Ålar till slut ur sängen, in på sitt rum och hämtar en bok. Lägger sig tillrätta igen på min arm.
   Så jag läser. Medan det snurrar i huvudet. Ok. En bok klarar jag. Emma hos tandläkaren.
   Så hon hämtar en bok till. Jag läser den också. Hon börjar bli otålig, bläddrar till nästa sida innan jag hunnit igenom hälften av texten. Bra, tänker jag, hon tappar snart intresset. Snövit.
   Så hämtar hon en bok till. Örnis bilar. Jag läser, andas in, biter ihop.
   En sista bok. Mumin. Efter det får jag vänligt säga att jag inte vill läsa mer. Hela hjärnan mår illa.
   Ok, säger 2-åringen, vi kan gosa. Hon ligger bredvid, på, och på något underligt vis under mig. Skruvar, snurrar, rycker i täcket. Så ledsnar hon äntligen.

Då kommer maken. Han undrar hur jag mår, ligger bredvid en stund och klappar. Underbara vän. Vi pratar en kortis. Jag kallsvettas och det vattnas i munnen.

Bebisen gnäller. Hon vill träna på att gå. När hon får syn på mig i sängen vill hon inte gå någon annanstans än till mig. Ok. Jag tar henne till mig, lägger henne intill under täcket. Obarmhärtigt tar hon tag kring bröstet med båda händerna, gräver ner 10 små sylvassa naglar, sätter 4 stycken rakbladsvassa tänder i bröstvårtan och börjar äta. Hon sparkar av sig täcket, med påföljd att jag fryser.

2-åringen blir genast nyfiken. Vad gör ni? Jag vill också ligga här med er och gosa. Hon drar i täcket, det hamnar på tvären och mina fötter och ben hamnar utanför. Jag tittar på dem båda, klappar på dem, luktar på dem och älskar dem av hela mitt hjärta medan magen gör revolt.

Då kommer 4-åringen. Kryper intill på andra sidan, börjar bråka med 2-åringen om att det nu minsann är hennes tur att gosa med bebisen, kräver att lillasyster ska flytta på sig.

Tur att man är en person som inte har behov av ett eget utrymme. Någonstans, någon tid på dygnet, oavsett fysiskt och psykiskt skick. Eller hur det nu var.

Fru Sträng ger upp ungefär där. Det går inte. Mission abort. Jag kan lika gärna masa mig upp.

De dras som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Säger som Lars Demian: "...tog en öl och två i stop, sen gick jag hem och skrev en sång om alltihop."

Ok, jag äter väl lunch då. Bara jag slipper jobba.

Har på senare tid vant sig vid ett liva där man inte äter lunch alls. Nyttigt för såväl plånbok som midjemått. Och när man väl vant sig, är det inga problem alls.
   Så idag. Jag är egentligen inte hungrig. Släntrar ner till närmsta lunchhak. Egentligen inget som lockar på menyn. Men ok. Indisk linsgryta.
   Tillbaka till kontoret. Hm. Jag får väl äta då. Nu när jag ändå liksom... handlat. Ni vet känslan. Allt detta för att förhala att starta igång en erbarmligt tråkig arbetsuppgift. Jag letar ångestladdat efter annat att göra. Sortera bland pärmar kanske? Beställa kontorsmaterial, det är oroväckande lite post-it-lappar kvar... Och märkpennor. Jag saknar den aprikosa nyansen. Den kan aldrig ersättas med den rosa. Ordning, tack. 
   Vem vet. Kanske tar jag mig en extra kaffe efter maten också. Om jag letar ordentligt kanske jag slipper börja med det ens den här dagen.

Smaklig spis.

Jag vill bli Titiyo när jag blir stor

Jag har alltid gillat Titiyo. Inte för att hon generellt företräder en genre som ligger mig varmt om hjärtat, utan bara för att hon är så evigt cool. Bara liksom... cool.

Så igår, var det Ulf Dagebys dag på Så mycket bättre och hon framförde Bara om min älskade väntar med den äran. Med så stor ära att Dageby bad henne framföra den igen senare på kvällen.
   Och det var då. Då den kom. Spiken i kistan. Droppen.
   Förvånat och skeptiskt tittade hon upp på Dageby och mumlade ett stilla: "Men jag är ju packad". Och där satt den. Ingen återvändo.
   Nu vet jag vad jag vill bli när jag blir stor.
   Jag vill bli Titiyo.

Bejakar tanten i sig själv. Helg.

Nu är det helg. Lite extra helg vill jag säga. På det sättet att det finns lite extra mys nu och ett par veckor framöver för oss medelålders stackars figurer att glädjas åt.
   Det är fredag och SVT ger På Spåret. Imorgon är det lördag och TV4 ger Så mycket bättre. Vilken fest!
  Så fru Sträng bejakar tanken i sig själv och ser fram emot en helg med pensionärs-TV i världsklass.

2 nya förälskelser

Jag är vad de i det stora landet skulle kalla a late developer vad det gäller väldigt mycket. Jag är sällan den som är först med något.
  På senare tid har jag upptäckt två fenomen som båda funnits med ett bra tag, men som jag inte riktigt hängt med på. Det gäller Spotify och serien Californication.
   Jag vill härmed innerligt tacka båda för att ni gör mitt liv lite mer lättsamt och njutbart.
   Det finns de som vill gifta sig med Eiffeltornet eller Berlinmuren. Själv vill jag vill gifta mig med Spotify. Sådär lite grann vid sidan av. Jag sörjer att jag inte har mer tid att spendera tillsammans med Spotify, men jag tänker att jag vi har resten av livet på oss att lära känna varandra ordentligt. Jag ser fram emot det redan nu.
   Och så är jag sådär fnittrigt tonårsbetuttad i Hank Moody, i all hans underbara förfärlighet.

Det är fredag morgon, slutet på veckan. Efter arbetsdagen väntas en helg med familjen. Den underbara. Men ändå, en helg, ibland... inte så underbar. Vi får se vilken det blir den här gången.
   Men det är sen.
   Now, I've got to see a man about a horse.

Fru Sträng och de sociala medierna

Jösses, tänk som det kan gå. Jag har dragit ner på mitt fejsbukkande.
  Det som oroar mig lite är hur jag nu ska få del av nyheter.
  Jag är en person som inte orkar med för mycket insignaler. Jag söker information om saker när jag behöver det. Däremellan... ignorance is bliss. Jag är den förste att drabbas av svår informationsstress. Jag kan inte hantera allt som finns att veta. Jag är svag på det sättet.
   Fejsbukk har för mig varit ett filter. Folk jag känner länkar vidare debattartiklar och annat som är nyttigt för mig att känna till. Väljer jag bort fejsbukk, men ändå vill vara lika uppdaterad om hur det är ställt i världen kommer jag nu att behöva söka den informationen själv. För alla er därute som kollar de stora dagstidningarnas hemsidor 8 ggr/dag, regelbundet är inne på hemsidor som intresserar er: vetenskap, politik, finans - vad som nu är din religion, är det kanske knepigt att förstå att det finns de som inte orkar med det.
  
Så om jag i mina inlägg här på lyran verkar väldigt hedenhös, alltid en vecka eller två efter alla andra och omedveten om nyheter och utveckling... så beror det på att jag ÄR hedenhös och omedveten. Och absolut en vecka eller två efter alla andra. Säg år.

Men jag är nog duktig på annat. Om inte annat hade jag hoppats bli duktigare på annat. Som t ex att andas in och svettas ut.

Diskussion vid frukostbordet

Älskade barn. Intressanta barn. Bråkiga barn. Ilskna barn. Spillande barn. Funderande barn.
   Våra barn, precis som alla andras, är en mix av allt ovan och lite till. Underbara och förfärliga i all sin härlighet.
   Idag fick jag vittna om följande filosofiska fundering vid frukostbordet.

4-åringen: "Eller hur mamma att allt bajs hamnar i havet?"
   Jag: "Ja." Inte vet jag, egentligen, men ok då. Det är det enda svaret jag orkar med innan jag fått kaffe.
   4-åringen till lillasyster: "Där ser du, allt bajs hamnar i havet".
   2-åringen, skeptiskt: "Neeeej... Det kan inte hamna bajs i havet. Då kan man ju inte simma där. Då får man ju bajs på armarna och benen." Inte mer med det, liksom. Hon tittar på mig med de där tefatsstora gulbruna lejonögonen och konstaterar vidare, liksom lite som att det finns vissa självklara regler här i världen: "Och så kan man inte åka i bilen i bara pyjamas."
   Tänk så mycket enklare allt vore om alla höll sig till reglerna.

Allmosor, allmosor till de fattiga.

Jag tycker det är knasigt när utsatta människors tillvaro endast kan påverkas av godtycket hos oss, vi som inte är utsatta. For stunden i alla fall.
   Jag tänker på Nietzsches Så talade Zarathustra. Intressant läsning för den som ännu inte upptäckt. Zarathustra dömer ut medlidandet. Det är en skadlig känsla. Såväl för den som känner det som för den som råkat hamna i en situation som frammanar medlidande.

Jag tänker på de känslor jag har inför de hemlösa i vår stad. Idag vaknar jag upp till 1 minusgrad, skrapar rutorna på bilen, häller barnen i varma overaller.
   Gott så.
   Men det finns de som vaknar ute idag. Eller kanske i någon portuppgång. Bland dem finns barn och ungdomar.

Jag tycker sittande politiska ledare gör ett bristfälligt arbete vad gäller att värna om dessa människor. Man räknar på kortsiktiga vinster som om landet Sverige är ett börsnoterat företag (för övrigt undrar jag varför alla börsnoterade företag måste skapa så mycket vinster, men det är en annan diskussion).

Så jag kan inte annat än anmäla vårt intresse till att hjälpa en utsatt familj att få en lite bättre jul.

http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/

Det är självklart om än ännu mer kortsiktigt än politikerna ser på saken.
   Men det dövar mitt samvete. Det gör mitt medlidande lite lättare att hantera. Och kanske gör det någon glad för en dag. Det är fjuttigt och ynkligt, men det är bättre än inget.

Är det där vi hamnat? I ett land som förlitar sig på medelklassens moral och dåliga samvete? Att varje enskild ska känna ansvaret att göra något för någon annan? Att varje enskild aktivt måste söka upp någon att hjälpa? När vi som har aldrig är nära de som inte har? Och detta mitt upp i all tillväxtstress? Och hur tror ni det kommer funka? Jag är skeptisk.
  I år ger vi julklappar till en familj. De kommer att få mat och en bunt kläder. Det löser inget problem. Nästa år är det val. Jag hoppas att jag inte ska behöva känna medlidandets bittra eftersmak i gommen lika starkt nästa jul.     

Det var bättre förr när jag grät ibland

Det är ett slit, det här med livet. Som introvert med ett depressivt sinnelag är jag ibland lika ömtålig som en snöflinga. Minsta lilla, så rasar strukturen ihop.
   Jag försöker vara stryktålig. Jag tror att jag lyckas för det mesta. Men ibland räcker det inte.

Fram till för ca ett halvår sen, var min räddning gråten. I bilen hem. I duschen. Ibland under ett stulet ögonblick i tvättstugan eller kanske i köket medan jag skalar potatis. En tårfylld urladdning, tyst hulkande för mig själv. Underbart. Det kan låta dramatiskt, men det är inte så farligt.
   Det är mitt sätt att tömma lite. Att släppa på trycket. Att starta om. Alla har sitt sätt. Och det har alltid varit mitt.

Men. Senaste dryga halvåret är det precis som om gråten tagit slut. Nu orkar jag inte ens det. Orkar inte frammana den, underligt nog, läkande känslan av hopplöshet som triggar fram den renande gråtattacken. Kvar blir jag liggande i ett märkligt tillstånd av illamående och orkeslöshet. Jag är trött. Arg. Sliten. Känner mig angripen från alla håll. Min personliga sfär tar slut i nivå med huden. Och som ammande - ibland inte ens det.
   Som introvert sliter det något vederstyggligt.

De där timmarna, ensam hemma, i soffan, men alldeles för hög musik i öronen, halvslumrande. De där 8, lagom belastande, avsnitten Californication i rad ihop med ett glas rött och lite choklad. Den där känslan av utrymme, andrum. Att hitta tillbaka till egna rytmen.

En annan gång.




  

Helg igen. Jag vet inte vad som är värst.

Lördag förmiddag. 2-åringen och 4-åringen är uttråkade och rastlösa knappt två timmar efter uppvaknande, tjatar om mat hela tiden. Den minsta är trött, sover så länge jag ligger där med tutten i munnen. Rör jag mig skriker hon.

Jag önskar jag var en person som inte behövde så mycket down time. Men det är jag inte. Därför är helgen nästan värre än arbetsveckan. Så kan det gå.

Helgen - en transportsträcka

Ni vet känslan som kommer smygande på torsdag lunch. Ett hopp om livet. Om drygt en dag är den nära. Helgen. Tid för lek. Tid för vila. Tid för att umgås. Mysa. Äta god mat. Sova. Kalas. Fest. Eller bara en bra film och en skål ostbågar.
  Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
   Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.

En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.

Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.

Och varje gång är man lika blåst.

Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!"  Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
   Lång näsa. Dra den om älgen också.

Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.

Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".

När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.

Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
   Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
   Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.

Helgen.
   När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?

Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?

På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.

Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.

Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
   Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.

Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
   Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
   Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
   Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.

Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?

Var det verkligen detta som var meningen med livet?