Från tibetansk mastiff till skamklippt nakenhund

Ok. Det minsta barnet är drygt ett halvår och det kan bli dags att sammanfatta. För 5 år sen blev jag gravid ungefär nu, så det kan vara läge att utvärdera 5 års konstant graviditet och/eller amning. Hormonell karusell. Länge. Som ni förstår.
   Månget pris har jag fått betala, som t ex en helt sjukt trött magmuskulatur, navelbråck, bristningar, enorma tuttar. Dålig hållning, diskbråck, ömhet i leder och ligament. För att inte tala om all sömnbrist och allt vad det innebär.
   Och ett annat pris jag fått betala är mitt hår. Jag har generellt sett mig själv motsvarande en tibetansk mastiff i min man. Ungefär såhär.

Men så är det inte längre. 3 täta graviditeter med tillhörande 6-9 månader långa amningsperioder har kostat mig mitt svall. Det som tidigare gick att skriva hem om och stoltsera med hos frisören (hur många gånger har jag inte fått höra kommentarer som jaha, nu får jag skicka saxen på slipning) är nu mest att likna som en skamklippt nakenhund. Typ såhär.

   
Det kanske kommer tillbaka. Eller inte. Vi får väl se. Jag slipper i alla fall klippa mig lika ofta. Och det är ju bra.

INTJ, 4 barn och tungsinne

För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
   Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
   Hemmet är i harmoni.
   Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
   Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
   Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.

Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.

Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.

Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.

Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.

Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
  Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.

Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.

Back 3,3 kg på 5 veckor

Jajamen. I morse var det dags för invägning, såhär 5 veckor in i det hårda (ironi) arbetet. Vågen stannade på 76,6 vilket innebär en viktminskning på 3,3 kg. Och måttet över magen visade på klädsamma back 5 cm. Det är ganska najs. 5 cm på magen på 5 veckor.
   Jag är inte naiv. Den hastigheten kommer inte hålla i sig. Men det hjälper ju till att motivera.

Så, carry on, Sträng. Du är på.

Att bli bespottad på lekplatsen

I onsdags var 2-åriga dottern, lilla bebisen och jag på den lokala lilla lekplatsen. En sandlåda, en karusell, några gånger och en klätterställning med tillhörande rutschkana.
   In på scenen släntrar då områdets bully. En stryktäck gosse med döda ögon, blott 6 år gammal. Det blir alltid problem.
   I somras kastade han äpplen i ryggen på vår 4-åring och när maken sa till honom svarade han: "Vaddå, hon är ju tjej".
   Jaha??!! Och då är det ok, liksom? Av oklar anledning gick inte maken till föräldrarna med saken direkt. Det hade nog jag gjort.
   Well.
   Så i onsdags kom han smygande och började direkt småstöra vår lilla 2-åring. Som ju såklart är så mycket mindre än han är och inte alls förstår vad som händer. Han slår henne lite lätt på händerna med sitt plastsvärd när hon håller i sig för att klättra. Föser undan henne när han ska fram. Den typen av manövrar. Jag vågar inte släppa honom en sekund med blicken, för han skulle utan vidare kunna knuffa ner henne från klätterställningen. Jag har sett honom göra det med andra barn. Spärren att de är mindre verkar inte finnas.

Så är det dags för vår lilla att åka i rutschkanan, varpå Djävulsungen lägger sig i vägen och klargör att hon inte får lov att åka. Jag går fram och säger att det får hon visst. Man turas om och dessutom bestämmer inte han det.
   Han argumenterar för att eftersom han är äldre har han lekt på den lekplatsen mycket mer än hon och att han därför har nån slags veto i sammanhanget. Jag svarar att om det är så vi ska snacka, var vi där först just den här gången.
   Så han flyttar sig så hon kan åka ner.
   Och sen ställer han sig på huk på toppen av rutschkanan, tar sats nere i halsen och måttar en spottloska rätt på mig. Jag hinner ta ett litet steg åt sidan och kommer undan det mesta, men han siktade mig rätt i ansiktet.
   Ett litet glin. En 6-åring. Med döda ögon, fyllda av ilska och förakt. En gosse som föräldrarna kommer få hämta upp i fyllecell innan han fyller 13 om de inte får ordning på det innan.
   Jag blir såklart så arg att det tjuter i öronen och händerna börjar skaka.
   "Vem har lärt dig att spotta på andra så?" frågar jag medan jag väntar på att min lilla kommer ner från klätterställningen utan att han hinner ge sig på henne.
   "En kille på skolan" säger han och hånflinar. I hans blick ser jag att det inte är någon som helst idé att resonera. Han är ute efter bråk.
   "Jaha, så då är det ok att härma honom fastän att du förstår att han gör dumheter", säger jag. "Vill du att jag ska spotta på dig?"
   Hånflin och nervöst skratt en gång till: "Ja" säger han. Smart. Att säga nej skulle ge mig möjligheten att fråga varför han då spottat på mig. Att säga ja är safe, för jag skulle aldrig spotta tillbaka. Skitunge.
   "Jag går hem till dina föräldrar och pratar med dem om hur du uppför dig" säger jag.
   "Gör du det, de är inte hemma. Lycka till. Och förresten vet inte du var jag bor." Idel hånflin.
   "Tänk för att jag vet det. Och de är väl hemma nån gång" säger jag. "För det här glömmer inte jag."

Sen sjunker jag så lågt, tar min lilla 2-åring och säger: "Kom nu älskling, här kan vi inte vara för han är ju inte klok."
   Jag fattar väl att en 6-åring i harmoni med sig själv och sin omgivning inte har behov att agera så. Jag borde hantera honom därefter. Men jag är så arg, och också lite rädd för vad som skulle hända om han är kvar runt våra små. Vid andra tillfällen har jag sett honom gå rätt hårt åt andra barn, även mycket mindre än han själv. Ungen är ett Spawn of Satan.

Och han hade rätt. Det var ingen hemma när jag ringde på hos dem på väg från lekplatsen. Och på ett sätt var väl det tur. Kanske hade jag slitit huvudet av den som öppnade och starkt ifrågasatt deras uppfostringskompetens.

När maken kom hem och hörde vad som hänt gick han upp och ringde på. Klockan var läggdags för de mindre och jag hade varit tvungen att ta med bebisen. Skönt att slippa i ett sånt sammanhang.
   Det var modern som öppnade dörren, en högst resonabel kvinna i 40-årsåldern. Maken berättade vad som hänt och hon mumlar något om att "De större barnen är lite dumma mot honom ibland och då blir han sådär..."
   Ok. Jag förstår. Den stackars pojken är mobbad, retad, körd med, vad du nu vill kalla det, nånstans. I skolan eller av äldre syskon hemma eller både och, vad vet jag.
   Men jag är av åsikten att det är något de får hantera. Det ska inte gå ut över våra, alla andras, barn så att de ska behöva känna sig rädda på lekplatsen. Jag bedömer honom som direkt farlig de dagar han är som värst i humöret. Det finns inga spärrar i den pojken. Han behöver hjälp och det känns tråkigt att föräldrarna inte verkar ta tag i det. De bäddar inte direkt för att hans framtid ska bli bättre för honom än hans nutid.
   Kvinnan blev nämligen varken förvånad eller chockad när maken sa: "Han retades med vår lilla 2-åring och hindrade henne att åka i rutschkanan och när min fru gick emellan spottade han på henne".
  För det kan jag säga. Hade en okänd karl ringt på här hemma en kväll och berättat något liknande hade jag ramlat omkull. Och barnet ifråga hade min själ fått gå med och be om ursäkt för sitt beteende om det så vore det sista jag gjorde. Nån jävla ordning, tack.
   Kvinnan svarade blekt: "Det är jättebra att ni säger till, så vi vet."

Jaha. Så nu vet de. Och sen då? Vad gör de åt saken?

En annan sak de snart kommer veta är att om en enda grej till händer, liten eller stor, där våra små, eller jag för den delen, hamnar i kläm för hans humör, kommer de ha en fru Sträng som ringer på och är episkt förbannad. Antingen får de ha bättre koll på honom, eller så får jag ha det på plats. Och det sistnämnda är inte lyckat, för jag kan inte hjälpa honom med hans egentliga problem, utan bara hantera honom utifrån situationen. En 6-åring som utan vidare eftertanke kan tänka sig att spotta ner på en vuxen, har dålig koll på saker och ting.
   Hans föräldrar måste hjälpa honom. Och de verkar inte se den ilska, den frustration och det förakt som fyller hans ögon till bredden.

Så gick det till när jag blev bespottad på lekplatsen. På riktigt. Man ska vara med om allt.

Fett och dammsugning

Ja det var ju det här med vikten. Jag är inte typen som här skriver upp exakt vad jag gör på dagarna och vad jag äter för att sen redovisa en massa data om verkningsgraden på uppoffringarna.
   Men lite ska jag berätta. Ändå liksom. Fast på ett annat sätt.

Jag gör Pilates. Trendigt som sjutton. Fast jag har gjort det till och från nu i 10 år, så för mig var det ingen fluga som försvann lika fort som den kom. För mig är det den perfekta träningsformen. På så sätt att jag kan ligga här och sprattla på golvet som en skalbagge på rygg helt själv utan att göra mig till fullständigt åtlöje bland andra människor. Så slipper de ha medlidande också, tänker jag. Eller bli avbrutna, i sina egna fint utförda övningar, av kvävda skrattattacker av blotta åsynen av en vältande fru Sträng när jag gör the teasers (en styggelse till övning för er som inte är insatta). 
   Så, in the safety of my own home, som amerikanerna skulle uttryckt saken, slipper jag också ha komplex för hur duktiga alla andra är. Det är toppenkanon.

Men. Tyvärr. Ett minus. Inte nog med att man ligger där på golvet och sprattlar förtvivlat för att inte ramla omkull i det ena balanskonststycket efter det andra. Man ser också hur fruktansvärt dammigt det är under alla möbler.
   Så ofta som jag dammsugit detta hemman senaste månaden har jag aldrig gjort förr. Jag kan liksom inte med annat.

Ah well. Det var träningen det. Maten då? Jo, medan jag laddar inför att ta fram dammsugaren. Igen. Tar jag en kopp kaffe till. Men lite extra kokosfett i. Så extremt är det ser ni. Barockt, kanske ni tycker. Men det funkar. Och det finns fördelar med allt. T ex behöver jag inte ta lypsyl lika ofta när jag har fett i kaffet.

Ledigt och ledigt. Definiera ledigt.

För oklart vilken i ordningen, går nu fru Sträng på samtal. Den här gången hos psykolog via mödravården. Tjohoo och tjohopp. Neverending story.
   Vi är tillbaka efter sommaruppehållet och sist skulle det sammanfattas lite hur semestern varit och sånt. I och med att vi just nu har en teori om att mitt deppande och tungsinne har stor grund i att jag är... trött och lite slutkörd helt enkelt, var hon självklart intresserad av om jag hunnit vila något.

Hon: "Hur har du haft det sen sist?"
Jag: "Jodå, det har varit riktigt bra. Jag har varit mer ledig än jag varit på 10 år tror jag. Riktigt skönt faktiskt."
Hon: "Vad bra. Var det svårt att få till?"
Jag: "Njae... Maken var bortrest på jobb första veckan på semestern vilket innebar att jag var ensam med alla 4 barnen i 9 dagar med dagis och fritids stängda. Och då gick det liksom inte att jobba samtidigt helt enkelt, så jag fick verkligen tvingas att vara ledig direkt. Väldigt effektivt sätt att varva ner på."

Tystnad. Frenetiskt antecknande psykolog.

Hon: "Bara sättet du uttrycker det på säger mig en hel del om vilken nivå du är van vid. Att vara ensam med 4 barn utan dagis och fritids 9 dagar i rad, är vad du kallar att vara ledig, att varva ner. De flesta andra hade nog inte sett det som ledigt alls."
Jag: "Nehej?"

Men det var något jag tog med mig hem från det samtalet. Det är kanske så att det är ok att känna sig trött ibland. Att det är ok att inte orka med allt hela tiden. Det kanske är ett pressat läge jag är i ibland och då och då kanske jag till och med kan anses ha lite rätt i att tycka synd om mig själv och tycka att jag skulle förtjäna lite tid att pusta ut på.
   Inte vet jag.
   Vet du? Vad är att vara ledig för dig?

Sträng på Lyran. Nu även som viktblogg.

GI. Viktväktarna. Cambridge. Itrim. 5:2. Kalori in, kalori ut. Nutrilett. 16:8. LCHF. Palio. Stenålderskost. Medelhavsdiet. Ät var tredje timme... Sunt förnuft? Till slut snurrar det ju bara i huvudet. Och så skiter man i allt och drar i sig en påse ostbågar och ett stort glas cola. Sod it. Vem ska man tro på. Ingen tydligen. Alla har fel.

Men ändå har man ju de där 10-15 kilona man skulle vilja bli av med, eller hur? De där man lagt på sig sen man blev sambo, sen man födde barn, sen man fyllde 40, sen man började gymnasiet eller... jag vet inte. Alla har sin tidpunkt.
   Själv är jag en smal person. Visst, där ett tag under gymnasietiden inte helt hälsosamt smal, men skulle nog inte klassa det som ätstörning, mer slarv och tonårigt "orkar inte".
  Jag är 1,75 lång, vägde som smalast strax under 50 kg, vilket inte alls är bra, men den tiden är för evigt förbi som tur är. Men jag trivs inte i mina nuvarande nästa 80 kg heller. Mittemellan, liksom i mellanmjölkens land, mår jag bäst. 65 kg, där känner jag mig hemma. Där är kroppen min och allt är bekant.
   Den uppmärksamme vet att jag haft fullt upp med att föda barn de senaste åren. 3 förlossningar på 3 år och 8 månader. Innan jag la mig till med denna hobby vägde jag in mig på just 65 kg. Då var jag stolt och nöjd med upplägget. Jag varvade promenader och Pilates om vart annat ett par gånger i veckan med ett maniskt driv och tänkte på vad jag åt. Och just det, så var jag deprimerad och stressad också. Och en massa annat som jag inte tänker gå in på här.
   Nu är det 5 år sen dess och jag har nu varit gravid eller ammat om vartannat dessa fem år i streck med avbrott för 6 månader mellan 2:a och 3:e graviditeten. Och så är jag snart 40. Så här befinner man sig i uppförsbacke redan från början.
   För tre veckor sen vägde jag in mig på 79,9, bara 2 kilo från min all time high utan bebis i magen.  Det är inte jag. Jag glider runt bland klädkedjornas XLNT och Big is Beautiful och allt vad de heter och försöker lika illamående som hjälplös att se vettig ut i kläder. Jag har liksom inget val, för jag ser inte vettig ut utan kläder heller.
   Det handlar inte om att ha kropp som en fotomodell. Det handlar om att vara jag själv igen. Den jag känner väl och den jag gillar att hänga med. Lätt i kroppen och med driv i steget. Inte trött, öm och hängig.

Ah well. 79,9. Låt oss säga 80. Det är 15 kilo som ska bort. Jag har 4 barn och eget företag. Någonstans här gäller det att inse sina begränsningar och inte sätta för höga mål på det här. Också. Realistiskt. En plan jag kan hålla. Så jag inte blir besviken på mig själv. På detta också. Och delmål. Det har jag hört är bra. Ta elefanten i bitar liksom, för man kan inte få i sig hela på en gång.

Så då tänkte jag på alla dieterna och modellerna högst upp i detta inlägg. Man kan välja att se det som en skål med godis: mums, vilken ska jag ta? På sista tiden har ju vågorna gått höga i media där LCHF och 5:2-dieterna fått ordentligt på pälsen. Och anhängare där har bitit tillbaka. Tonen har varit bitter och upprörd. Underhållning nästan. Som att kolla på en tennismatch. Och alla hävdar att de har rätt och att alla i det andra laget är på väg att dö på alla upptänkliga fasansfulla sätt.

Var och en ska gå på det de tror på. Men om man, som jag, tidigare gått på den fettsnåla varianten med täta måltider och haft fruktansvärt dålig framgång med det, kanske man ska testa något annat. Mellan de två sista graviditeterna gick jag ner 7 kg med LCHF och mådde finfint. Jag har flera i min närhet som blivit av med mycket mycket mer än så på LCHF.
   Så jag tror på LCHF. Och nej, det är inte så extrem mat som media ibland gör gällande.
   Sen är det lite olika hur mycket kolhydrater man tål. Det finns de som reagerar fort med viktuppgång om de kopplar på kolhydrater igen, men dem tillhör inte jag. Så jag kan hållas med en  mindre strikt LCHF-variant. För ni förstår, alla därute, man kan faktiskt välja själv hur man vill göra. Hitta den modell som funkar bäst för en själv. Och ta konsekvenserna av den. Precis som med allt annat här i världen.

Många av de som förespråkar LCHF hävdar vidare att träning inte gör nån större verkan på vikten i sig, om man inte pratar om minst en timmes träning om dagen. Detta innebär inte kritik mot träning i allmänhet, för då tolkar man dem fel, men att tro att man kan träna sig smal utan att lägga om kosten gör en nog lite besviken på sikt.
   Jag vet inte jag. Efter att ha haft några vändor tidigare i livet då jag gått ner i vikt har jag lagt mer krut på träning än mat, vilket har lyckats. Märk väl dock att jag med träning menar promenader, vanliga gamla hederliga timmar i rask promenadtakt, och senare även med tillägg av Pilates, vilket jag sköter i lugn och ro hemma framför TV:n (avskyr gym och sånt med ett kallt, dovt, isande hat). Så om träning funkar eller inte... därom tänker jag låta de lärde fortsätta tvista. Var och en är stark i sin tro. För min del har träning absolut gjort mer till än från. Indirekt tror jag den är fruktansvärt viktig även för viktnedgången. Med några timmars träning i veckan sover man bättre, känner sig starkare i kroppen, hanterar stress bättre och verkar få ett allmänt mer avspänt förhållande till det mesta. Vilket gör allt annat i livet, från dieter till trotsiga småbarn och bilköer, lättare att hantera. Men det är jag som lekman som tror det. Baserat på egen erfarenhet.
   Och det där med deltidsfasta, intermittent fasta, 5:2, 16:8 och allt vad det är. Det kommer som en skänk från ovan för en 4-barnsmamma. Att det är ok att skippa ett mål här och där, slippa känna sig slarvig och skyldig om planeringen spruckit en dag. Och det är det mycket lättare att göra när man har LCHF som bas då man klarar sig mycket längre mellan målen utan att falla igenom som på kolhydratmat. Obs, innan ni får slaganfall därute, så pratar jag alltså om att JAG missar ett mål mat här och där, INTE barnen. Med dem är jag noga. Jag blandar inte in dem i min kamp mot min vikt.

Så där har ni det. Min modell som jag tänker testa. En mindre strikt LCHF (med dragning åt GI-hållet) kombinerat med promenader och Pilates, målet är sammanlagt 4 tim/vecka (utan att slita huvudet av mig själv och tröstäta en chokladkaka till om jag bar lyckades få till 1 timme en vecka). Och att hoppa över något mål ett par gånger i veckan. 

På det sättet hoppas jag minska stadigt med ett snitt om 1 kg och 1 cm på magen per månad. Just så, inget sprinterlopp, utan en riktig långdistanssatsning. Eftersom jag gått ner 2 kilo på detta redan nu på 3 veckor har jag nu bara 13 kg kvar. Håller jag planen kommer jag att vara i mål om ungefär ett år.
  Det är den långa planen. Men som delmål är nu att vara nere på 74 kg till jul och är därmed tillbaka på vikten jag hade före senaste graviditeten 9 månader efter förlossning.
   Och det passar väl utmärkt att avrunda det hela med en riktig klyscha: tar det 9 månader att lägga på sig graviditetskilona, tar det 9 månader att bli av med dem. Eller hur.
   Med denna äppelkäcka avslutning bjuder jag in intresserade att följa med på resan. Det kommer vara jättetråkigt. Men så är det ju nu en gång för alla det här med förhållandet till våra egna kroppar här i västvärlden.
   Men det är en helt annan historia.