Katten musen, tio tusen

Vår lilla 4-åriga dotter har lärt sig av sin mormor att räkna till 10 000: Katten musen, tio tusen. Så enkelt som så. Lätt som en plätt.
   Med det sagt, vill jag bjuda på nåt litet lättsmält, en romantisk komedi, om ni så vill. I bloggform. Eftersom det är fredagkväll.

Så här om kvällen, var pappan ute och snurrade, sannolikt sen från jobbet, vid läggdags. Detta gjorde 4-åringen synnerligen sorgsen över sakernas tillstånd:
   "Var är pappa, när kommer pappa, varför är han inte hemma, jag vill att han ska vara här och pussa mig..."
   Jag svarade henne att han kommer snart. "Han kommer så fort du somnat. Och kommer han och pussar dig. Fler pussar än du kan räkna till."
   Dottern sträckte upp sig i sin fulla längd, såg tveksamt på mig med självsäker blick. "Jaha. Jag kan räkna till tio tusen."

Så där fick jag svar på tal. Och pappan, till dig säger jag lycka till. Du kan få låna mitt lypsyl emellan varven.

Ska jag gå på toa när jag inte är nödig också?

Häromdagen åkte sonen och jag i bilen. Jag hade med mig en flaska vatten, vilken sonen svepte som ett jehu.
   "Var du så törstig?" frågade jag.
   "Njae", sa sonen. "Men min fröken säger att när man känner sig törstig... då är det egentligen redan lite för sent, då är man redan uttorkad."

Ja. Så låter det. Så har media framställt saken i flera år.
   På liknande sätt har dietister de senaste 15 åren (jag kan bara tala för egen del, det är inte mer än 15 år som jag anses ha varit vuxen och brytt mig om liknande budskap) sagt att man ska äta innan man är hungrig. När man väl registrerar känslan hunger är det för sent. Kroppen är redan inställd på svält då. Förbränningen går ner till minimum, kroppen förbereder sig för kris.

Visst. Fine. Till viss del låter det väl logiskt att det skulle vara så.
   Men ändå, tänker jag. Vilken typ av hunger och törst prata vi om? Den typen av hunger en fullt frisk människa i åldern 2-65 känner när det är nån timme kvar till middagen? Den typen av törst som en fullt frisk människa känner och har möjlighet i vårt avlånga land att släcka inom 15 minuter?
   Jag är tveksam. Jag börjar ledsna på deras råd hit och dit. Vilka är de, för övrigt? Media, forskare, läkare, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin? Eller en salig röra av ovanstående? Det de säger, om man lyssnar lite extra på dessa budskap jag berör precis här, är att jag ska dricka innan jag är törstig och äta innan jag är hungrig.
   Jag undrar då stillsamt, varför vill de att jag inte ska lyssna på min egen kropp? En kropp i balans har väl detta signalsystem för att vi ska fortsätta vara i balans? Är inte det liksom hela grejen? Jag tror första signalen om att jag är törstig når mitt medveteande i precis rätt tid, nämligen då kroppen precis börjar känna att det behövs lite mer vätska för att den ska fungera optimalt. Likaså med hunger. Hoppsan, nu är det lite snålt med energin här, är du gullig och drar i dig nåt att äta så vi inte går i stå här?
   Typ så.
   Jag börjar se ett underliggande budskap som jag inte är så förtjust i, nämligen att jag aldrig ska lita på mitt eget omdöme och framför allt inte på min kropps behov. För de säger att jag inte vet vad jag håller på med när jag tolkar dem... Precis på samma sätt som de låter mig veta alla fel jag gör som förälder, partner, kollega osv i all oändlighet. Lyssna för sjutton inte på din naturliga instinkt. Den är ute och cyklar.
   Det känns allt mer som en typ av förtryck. Håll mig upptagen med problem jag ändå aldrig någonsin kommer att lösa, så hinner jag inte ställa till oreda i övrigt. Låt mig, precis som Don Quijote, gå match efter match mot väderkvarnar, mot spöken som inte hade behövt finnas.

Så jag ska äta innan jag är hungrig, dricka innan jag är törstig. Gå och lägga mig innan jag blir trött.
Än så länge har de inte föreslagit att jag ska gå på toa innan jag är nödig. Men det är väl bara en tidsfråga.

Konsekvensanalys

Vi har en 4-åring. För all del, en rar liten tös i de flesta sammanhang. Men som alla andra barn använder hon de maktmedel hon har: mat och toalettbesök. I synnerhet det sistnämnda. Det är en strid.
   Men, se, hon har hittat en nytt maktmedel. Sömnen. Och går upp innan skam fått på sig tofflorna, väcker lillasyster 2,5 år och sen är det igång. Hela dagen ur synk, hur mycket extrajobb som helst. En lillasyster som varken vet upp eller ner när klockan är tre på eftermiddagen. En dag i dimmans tecken. För alla. Extra härligt just denna vecka då alla dessutom är förkylda.
   4-åringen har stunder då hon inte är en rar liten tös. Inte ens nästan. Då är hon ett spawn of Satan.

Då är inte fru Sträng pedagogisk. Mjuk. Eller moderlig. Nej, i sitt inre skriker fru Sträng rakt ut i tårögd desperation och tänker massa hemska saker. Skriver jag dem här blir jag väl polisanmäld.
   Men. Ett andetag. Två, Tre. Fyra. Sen blir det en ordentlig uppläxning framväst mellan tänderna om vad konsekvenserna av detta sömnbeteende innebär för alla i familjen.

Klockan är kvart över sex på lördag morgon och man har en helvetesdag framför sig på grund av 4-åringens trots. Vi jobbar med konsekvensanalys. Och inget kan trigga och utmana en mer än en 4-årings glasartade blick medan man försöker tala tillrätta. Blicken säger jag hör vad du säger, men jag lyssnar inte, för jag har ingen lust med det; jag funderar hellre på allt annat jag kan göra så fort du inte orkar vara arg längre...   

Det sägs att barn testar gränser där de känner sig trygga. Om det är så känner hon sig fruktansvärt trygg här hemma.
   Men klockan kvart över sex på morgonen på lördag inför en tokförkyld mamma på gränsen till nervsammanbrott... vet jag inte om hon bedömer situationen helt korrekt. En mamma helt nära galenskap skulle kunna tänka ut helt nya användningsområden för gaffatejp. T ex.

Ha en jävlig dag allihopa. Det kommer vi att ha.

20 000 i budget och kärlek

Igår begav vi oss ut, hela cirkussällskapet i stora bilen, i jakten på den perfekta fåtöljen. Det visade sig inte alls vara så lätt som man hade trott innan. Om man inte har en budget på 20 000 spänn, 25 000 om du ska ha med fotpallen också. För då finns det hur mycket som helst.
   Vi har snarare en budget på 5 000. Inkl fotpall. Och sidobord. En utmaning.
   Men nu var det inte det detta inlägg skulle handla om. Utan om en sån där go grej som får ett modershjärta att pumpa runt lite extra mycket blod.

Inne på möbelvaruhuset Mio kom 10-årige sonen plötsligt fram till mig och sa: "Mamma, jag har hittat en tavla. Inte för att den passar så bra hemma hos oss i färg och så, men den hade ändå passat för det är så ni är hemma."
   Tänk nu på att sonen är ett skilsmässobarn som hoppar mellan olika verkligheter varje vecka. I den ena är han ensam med pappa, som en dynamic duo, bara de två. Här hos oss är han en av 6 personer och försvinner nästan i mängden.
   Han släpade med mig en bit bort i gången vi just lämnat för att visa mig:

Åh. Är det så han upplever vårt hem. Då har vi gjort rätt nånstans. Då kan vi inte vara all bad. Och om han upplever det så, kan man hoppas att de andra tre små odågorna känner likadant.
   Kan man hoppas. Vi försöker så gott vi kan varje dag. Förvirrade som Don Quijote med alla väderkvarnar.
   Tack älskade pojke. Du lugnade mammas nerver, om än bara för ett ögonblick. Du anar inte hur mycket det är värt.

Hjälp! En björn!

Semester. En härlig sommarförmiddag. Det spritter i barnens ben. 4-åringen tittar på armbandsuret som hon fick i födelsedagspresent helt nyss och säger: "Min klocka säger att det är dags att gå ut och leka."
   Det är inte mycket mer att orda om saken och fru Sträng låser upp och öppnar framdörren, släpar ut cyklar och leksaker för att sedan återgå till det eviga plockandet härinne. Släpper ut barnen, 4 och 2,5 år gamla, på grönbete.
   Det går en sekund. Om ens. Och sedan kommer 2,5-åringen in igen. Skrikande för full hals. Med en darrande panik i blicken.
   "MAMMA!! HJÄÄÄÄLP!!! EN BJÖRN!!!"
   Fru Sträng tänker snabbt. I den mån det går mitt under semestern. Men ändå. Vad kan det vara? En hund som förirrat sig? En katt? En grävling kanske? Igelkott? Medan jag ångar ut med långa benet före mot framsidan hinner jag föreställa mig diverse mer eller mindre aggressiva odjur som jag nu ska få tampas med. Jag måste ju rädda familj och hem. Till varje pris. En sann hjälte. I bakhuvudet rullar ledmotivet till Indiana Jones.
   2,5-åringen ligger steget före och stannar stelt precis vid tröskeln och pekar blekt ut på altanen. "EN BJÖRN!"
   Mina nu mest Terminator-liknande ögon (ni vet, med en bildskärm som analyserar allt jag ser och bedömer dess fara, mäter storlek osv) scannar av altanen. Letar intensivt där barnets lilla hand pekar. Och det är då jag ser den.
   Mördarsnigeln.
   En förskräckt liten klen mördarsnigel som förirrat sig upp på den torra träaltanen. Det är björnen det.  
   Helt hjältemässigt får jag lyft bort den med en kratta. 2,5-åringen står skeptiskt kvar en stund på tröskeln och undrar om kusten verkligen är klar.
   Men så lockar 3-hjulingen för starkt och hon måste lämna hemmets trygga härd och sin superhjältemamma för äventyr i trädgården.
   Kanske behöver jag slåss med fler björnar den här semestern. Vi får se.