Så här är det. Maken är bortrest 10 dagar för att dra in familjens levebröd. Det innebär att fru Sträng är ensam hemma med alla 4 barnen. Det är inget för veklingar. Det är 10-åringen, 4-åringen (fyller alldeles snart), 2,5-åringen och 3-månaders bebisen. Och fru Sträng. En lagom rund kvinna i sina bästa år.
När man är så här... underbemannad gäller det att spela alla kort man har. Improvisera. Njuta av varje kort ögonblick det är lugnt. Sitta med dem i soffan, lugna upp spelet och bara andas in och svettas ut så ofta det går.
Däremellan gäller det att vara bestyckad med alla vapen man har som förälder. Man får dra alla ess och jokrar ur rockärmen. Man blir slipad. Man lär sig tänka snabbt. "Oj, det är glassbilen. Synd, när de spelar med tutan är glassen slut..."
Som tur är, som förälder är man ju superhjälte. Eller Bondskurk. Beror på hur man ser det. Man har magiska krafter. När barnet har ont, gråter som om hela benet trillat av... då kan man som förälder blåsa bort problemet. "Får jag se, kom ska jag blåsa..." Sekunden senare torkar barnet tårarna och är på igen.
Eller, så vet man helt magiskt, att barnets stora sorg går över om vi bara byter till pyjamas. Den svåra, obotliga sorgen av en syster som för ett ögonblick tog just den leksaken t ex. Ni vet, sorg på riktigt. "Ojdå, det var inte bra... Men vet du vad? Det går över om du byter till pyjamas."
Om det inte är pyjamasdags, kan man istället imaginärt äta upp barnets olika kroppsdelar. "Oj, där tog jag din näsa. Den ska jag äta upp." Ovanligt ofta löser denna kannibalism barnets problem.
Ibland räcker det dock inte med att blåsa och byta till pyjamas utan det tyngre artilleriet måste fram. När botten är nådd, när bedrövelsen är total och oändlig. Då har man som förälder ett lager till, ett vapen som egentligen bara anstår en filmskurk: Lite schysst TV och en handfull ostbågar. Evil.
Man lever i nuet. En framförhållning på ett par timmar. Efter det vet man aldrig. Make it up as we go along, så har engelsmännen löst det.
Så, kära bloggen. Räkna inte med intimt umgänge det närmsta. Fru Sträng är för trött och har ont i huvudet för det. Vi får se sen. Om jag orkar då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar