Mjölkstockning och regn när fru Strängt testat gränserna

Idag är det mulet och det ser ut att vankas regn när som helst. En dag inne. Jösses. Känns ju som hundra år sen sist. Det har inte varit somrar att skriva hem om de senaste 5-7 åren, så det har varit en annorlunda känsla i år.
   Och fru Sträng har varit ledig, hör och häpna. I så gott som tre veckor nu har jag knappt jobbat alls. I tre veckor... Det är snarast att betrakta som personligt rekord på i alla fall 12 år. Och det ser ut att fortsätta en vecka till, har inget särkslit som hänger på håret. Det är till att utmana sig själv, Ta in nya intryck. Ledigt, liksom. Semester. Ibland går tydligen även fru Sträng som en vanlig människa på stan.
   Så jag har passat på att utmana mig själv ytterligare denna semester. Personlig utveckling tror jag det kallas. Att få de där myrorna inne i hjärnan att trampa upp en ny stig som ligger strax bredvid - eller kanske en bra bit bort - från den gamla.
   För er där ute som inte har samma fobier och sura citroner som jag kan det verka löjligt. Men för mig är det stora saker.

Att tömma ut vattnet i lilla poolen, städa den (vilket innebar att byta munstycke på vattenslangen) och fylla på nytt.
   Att vara ensam med barnen i 9 dagar, att andas in och svettas ut och hantera konflikter, matlagning och blöjbyten.
   Att inte ligga vaken nätterna igenom och inbilla mig att en zombieattack precis påbörjats och att jag som ensam vuxen ska rädda 4 barn varav tre behövs bäras under såna omständigheter.
   Att söka rätt på textning till filmer sonen och jag avnjutit tillsammans kvällstid. Att synka nyss nämnda textning.
   Att fickparkera.
   Att handla på loppis, 6 råsnygga muggar för 20 spänn. Ett klipp. Har aldrig förr handlat på loppis.
   Att fråga en granne om hjälp med att bli hämtat när jag lämnat bilen på verkstad.
   Att komma på att beställa tårtor i tid före kalas. Sånt brukar jag komma på när man står i affären samma dag och då brukar man inte lyckas att få tag på en finfin moccatårta.
   Att grilla. Jag har alltså tom tänt en grill denna sommar. Allt med fin framgång. Denna ena succén större än den andra.
   Och sist, men inte minst, sänkte jag igår min bleka lekamen i västkustens ljumma vatten. Machete don't text. Sträng badar inte. Liksom. Ändå, så plötsligt hände det. Men då. Då var succén slut. Världen kan bara hantera så mycket. Högmod går före fall.Som ett brev på posten fick jag betala mitt badande med mjölkstockning.

Och så regnar det också. Nu kan det aldrig bli bra igen.

Det finns fördelar med allt. Även hängbörst.

Det kostar på att bli gammal. Eller ja, gammal och gammal... men medelålders. Snart 40.
    Det kostar också på att föda barn. 4 stycken så långt. Och det är väl tänkt att det ska räcka så. Såväl huset och bilen och hjärnan är fulla nu. Fysiskt, logistiskt och mentalt, liksom.
   Ett av prisen jag fått betala för att uppnå en så aktningsvärd ålder och vara stolt mamma till världens bästa barn är hängbröst. I ungdomen var brösten mest lika ett par tofflor av Aladdin-tusen-och-en-natt-modell.
   Så är det inte längre. Bara att bita ihop och komma igen.
   Men det har en fördel. Och det är inte så dumt. Jag kan ligga på rygg och amma bebisen som ligger bredvid. Praktiskt. Och helt modernt dessutom. Det är flexibilitet det, anpassningsbar, tillgänglig. I dessa tider då man ska få ha valfrihet i allt. In absurdum.

Ha en skön dag i sommarsolen.

Sonen bor i västra flygeln, tur att det finns sms.

Familjen Sträng är modern. Internt kommunicerar vi ofta via sms. Klockrent. Och vi har stenkoll på varandra. Vi vet var alla är och vad alla gör vid varje given sekund.
   Så igår kväll gick sonen över till grannen för att leka. "Hejdå, ses sen", sa han och gick. En stund senare det blev dags att stänga för kvällen. Jag sms:ade till sonen att vi nu stängde dörren på baksidan och att han fick gå in genom framdörren (enklast att lösa sånt innan han börjar knacka på rutor och sånt när de mindre väl somnat) när han kom tillbaka från kompisen. "Vi har nu stängt på baksidan, så du får gå in på framsidan när du kommer hem sen."
   Allt väl. Cool. Vi är på. Ordning och reda, måndag på fredag. Snart fick jag svar.
   "Jag är hemma."

Eh.
Jaha.
Som om familjen Sträng huserar i en herrgård på 650 kvadrat där han bor i västra flygeln. Så är det ju inte. Det kan vara 3 meter fågelvägen mellan soffan i vardagsrummet där vi satt och sonens säng.

Jag sms:ade sonen igen: "Noll-koll-morsa"
Han svarade: "Hihi"
Ok. Allt i sin ordning.

Efter ett par timmar sms:ade jag igen. "Typ läggdags änna."
Svar: "Ok"

Det russlade, spolades lite vatten och minuterna senare dök han upp i dörröppningen till vardagsrummet. Vi gav varandra ett "God natt". Live. IRL. Man får vara försiktig med sånt där, sån nära kontakt liksom.

Snart är klockan halv tio och det börjar bli dags att väcka honom. Funderar på att skicka ett sms: "Frukost". Vi får se.  


  

Fru Sträng och iPhonen

I början ville jag inte. Motsträvig och tvär. Det här med iPhone... kan det vara något? Så, till slut, när alla på jobbet skulle ha likadana telefoner för att växel och sånt skulle funka, blev även jag med iPhone.
   En kollega åtog sig uppgiften att visa mig allt fantastiskt man kan göra. Han visade hur man söker info, surfar, kopierar/klistrar in... Efter en kvarts mässande om alla coola funktioner la han väl märke till min glasartade blick. Med mjuk röst sa han: "Du kanske vill veta hur man gör när man ringer?"
   "Gärna det, om du vore så vänlig. Det är ju trots allt en telefon."

Detta var 3 år sen. Och nu är jag såklart lika fast som alla andra. När barnen lagt sig och i andra stulna sekunder under dagen, kollar man läget. Facebook, twitter och via de kanalerna får jag del av nyheter. Min personlighet gör det nämligen lite stökigt för mig att läsa nyheter hur som helst, men det är inte det detta inlägg ska handla om.
   När jag ser nåt intressant på TV, hör nåt på radio, ord jag inte förstår osv. Då är den där. Min kajplats i etern, mina sockeplast i gympasalen. På någon sekund får jag veta vad den och den organisationen jobbar med, vilken sjukdom döljer sig bakom förkortningen si och så, vilken film var han med i, vilket år var det val sist... Jodå, så atteeee. Även jag sitter fast. Skulle vara förvirrad utan.

Men jag har ett problem. Jag är inte en kvinna som normalt kan anses ha a man's hands, men när det gäller min iPhone fövandlas mina fingertoppar helt plötsligt. De blir ungefär lika stora som 5-kronor. Hur kolleger med korvfingrar eller långa naglar löser sitt sms:ande och telefonmailande med blixtens hastighet utan att framstå som dyslexins kungar eller att autocorrectfunktionen går på sånt högtryck att batterierna tar slut... kommer för mig att för evigt vara höljt i dunkel.

Vidare har jag märkt att jag gör en annan... egendomlig sak när jag jobbar med telefonen. Det är som svanskotan en rest från ett tidigare liv. I detta fall ett analogt liv, ett liv före cyber.
   Säg att det ringt till mig från okänt nummer. Helt enligt ordningen tar jag då pekfingret och markerar numret, kopierar det. När jag sedan går ur den menyn för att gå in i min app (!) för att söka på vem numret tillhör använder jag mig av långfingret och när jag sedan kommer in i min app och ska klistra in numret i fråga... ja då använder jag pekfingret igen.
   Som om telefonnumret helt verkligt liksom ligger kvar i toppen på pekfingret och på något vis kan försvinna och ramla ut om jag använder den fingertoppen till att bläddra i menyn. Hallå. Old school.

Sån är jag, där har ni mig. Mer high tech än så blir jag nog aldrig. Jag hoppas på devisen att allt går i cykler och väntar man bara tillräckligt länge kommer allt att vara modernt igen.

Älskar, älskar inte

Vi har en tvååring. En älskvärd liten sak med de största ögon man någonsin sett. Samma färg som lejonögon, liksom bärnsten. Ett underbart krulligt tokblont hår.
   Hon pussas och kramas som ingen annan. Like a boss.

Hon ristar också medelst sten installationer i lacken på nya bilen som ingen annan. Like a boss.

Och så river hon ner tavla vilket lämnar två sköna ränder av avskrapad färg på väggen. Som ingen annan. Like a boss.

 

 

 

Omlackering bil och ommålning sovrum. Och vi är bara en knapp vecka in på semestern.

 

Tålamodsprövande. Karaktärsdanande. Älskar, älskar inte. Liksom.  

  

INTJ och fest

Som introvert är det knivigt att hänga med på noterna när det är fest. Varför är det kul? undrar man oftast. Vad är grejen? Hjälplöst försöker man förstå. Det är som att alla talar samma språk som jag, men att man inte känner igen dialekten.
   För mig är det oftast en fråga om att undvika det hela, men då och då måste Fantomen gå som en vanlig människa på stan och så hamnar man i ett mingel någonstans.
   Sittande på en stol, smuttande på sitt glas vin i lugn och ro medan man tittar på folk. Det är så det brukar sluta. Märk väl, jag trivs finfint där i det sammanhanget. Med min inre dialog, mina tankar som då och då flyter ihop med det jag har framför näsan.
   En annan typiskt introvert personlighet inom populärkulturen är Dexter, allas vår
favoritseriemördare.

Precis som jag har han fått lära sig vad som är ett socialt gångbart beteende. I ett avsnitt går han på en klassåterträff (förvisso har han andra skäl att vara där än att säga vagöru nuförtiden). Och få gånger har någon sammanfattat den introvertes syn på masspsykos i form av fest med gängdans:

"I have no idea what "hammer time" is... or how it differs from regular time."

Se det underbara klippet nedan.

Dexter Hammertime

 

 

 

God kväll. 

Gräsänka blues. Livet som superhjälte.

Så här är det. Maken är bortrest 10 dagar för att dra in familjens levebröd. Det innebär att fru Sträng är ensam hemma med alla 4 barnen. Det är inget för veklingar. Det är 10-åringen, 4-åringen (fyller alldeles snart), 2,5-åringen och 3-månaders bebisen. Och fru Sträng. En lagom rund kvinna i sina bästa år.
   När man är så här... underbemannad gäller det att spela alla kort man har. Improvisera. Njuta av varje kort ögonblick det är lugnt. Sitta med dem i soffan, lugna upp spelet och bara andas in och svettas ut så ofta det går.
   Däremellan gäller det att vara bestyckad med alla vapen man har som förälder. Man får dra alla ess och jokrar ur rockärmen. Man blir slipad. Man lär sig tänka snabbt. "Oj, det är glassbilen. Synd, när de spelar med tutan är glassen slut..."

Som tur är, som förälder är man ju superhjälte. Eller Bondskurk. Beror på hur man ser det. Man har magiska krafter. När barnet har ont, gråter som om hela benet trillat av... då kan man som förälder blåsa bort problemet. "Får jag se, kom ska jag blåsa..." Sekunden senare torkar barnet tårarna och är på igen.
   Eller, så vet man helt magiskt, att barnets stora sorg går över om vi bara byter till pyjamas. Den svåra, obotliga sorgen av en syster som för ett ögonblick tog just den leksaken t ex. Ni vet, sorg på riktigt. "Ojdå, det var inte bra... Men vet du vad? Det går över om du byter till pyjamas."
   Om det inte är pyjamasdags, kan man istället imaginärt äta upp barnets olika kroppsdelar. "Oj, där tog jag din näsa. Den ska jag äta upp." Ovanligt ofta löser denna kannibalism barnets problem.
   Ibland räcker det dock inte med att blåsa och byta till pyjamas utan det tyngre artilleriet måste fram. När botten är nådd, när bedrövelsen är total och oändlig. Då har man som förälder ett lager till, ett vapen som egentligen bara anstår en filmskurk: Lite schysst TV och en handfull ostbågar. Evil.

Man lever i nuet. En framförhållning på ett par timmar. Efter det vet man aldrig. Make it up as we go along, så har engelsmännen löst det.

Så, kära bloggen. Räkna inte med intimt umgänge det närmsta. Fru Sträng är för trött och har ont i huvudet för det. Vi får se sen. Om jag orkar då.    

Almedalen. Allt låter diktator. Eller frikyrkopastor.

Jodå, så atteeee....
   Igår fejsbukkade jag med en kompis på kvällen. Jag fick den naturliga frågan: "vad gör du?" Och som svar fick han en mening jag aldrig trodde jag skulle säga - eller skriva: "Jag sitter och kollar på partiledartalet från Almedalen. Reinfelt idag."
   Och inte bara det. Efter det ägnade jag mig aktivt åt uppsökande verksamhet ett ögonblick och tittade på Fridolins tal från dagen innan. Jag vet att Åkesson hade första dagen, men honom orkar jag inte lyssna på. Han och hans gäng har inte samma syn som jag. Och det gäller inte bara invandringspolitiken.

Liksom. Hallå? Vad har hänt? Jag? Almedalen? När Fan blir gammal blir han religiös, igen? Plötsligt, så här när man närmar sig 40, känns det angeläget att för första gången faktiskt lyssna på vad de har att säga, och inte bara gå på nån slags vag idé om att tja, jag tycker nog ungefär såhär... och jag tror att de eller de tycker ungefär så ibland också... eller...?
   Jag har traditionellt valt bort 3 partier när jag röstat tidigare och sen har det varit som att dra lott i en hatt. Jag vet inte alltid efteråt vilka som fått min röst för det kan vara tre olika partier till kommun, landsting och riksdag. En saligt röd-grön-blå-blank röra. Ibland bara kommun, ibland bara riksdag. Och landsting? Vad gör de där egentligen? Vård, och sen då?
   Men den här gången tänkte jag lyssna. Jag har ju inget att förlora på nåt sätt.  

Men jag tycker det är svårt. För jag har ett problem med anföranden. Jag tycker nästan alltid det låter som diktatorer som står där framme och mässar. Hitler. Eller som amerikanska frikyrkopastorer. De talar/mässar till folket och publiken ropar lydigt hurra/hallelujah vid varje kraftfull poäng.
  Masspsykos, liksom.
   Jag gillar det inte. Och det är sekundärt vem som pratar. Och då blir budskapet det också för mig, tyvärr. Jag har svårt att köpa det. Det är så snyggt paketerat och lika väl inövat som en Madonnakonsert. Känns inte äkta.
   Man får bara höra allt det vackra, russinen i kakan och skönhetslinsen är så tjock att allt är grumligt. Hade det varit så enkelt att dela upp resurserna, hade det väl varit ordning på saker och ting. Så, don't bullshit.

Idag är det viss Vänsterpartiets dag. Vad-han-nu-heter ska prata. Vet knappt ens hur karln ser ut. Men men. Vi får se.

Kanske att den som helt enkelt lät minst som en mässande frikyrkopastor får min röst nästa år.

Hoppsan, där lovade jag att vi ska köpa häst

Den alldeles strax 4-åriga dottern vill precis som sin kusin rida när hon blir större. Vi bor i ett område med en synnerligen hög koncentration hästgårdar och kan inte ens gå till dagis utan att dagligen möta glada ryttare på vägen. Hästar högt och lågt.
   Dottern tittar längtansfullt på hästarna och säger: "Jag vill också rida..."
   Men självklart räcker det inte med att bara rida. Hon vill naturligtvis också ha en egen häst.
   "Ååååh, vad fina de är... Jag vill ha en egen häst", säger hon trånande. "En riktig. En rosa."
   Och det är då jag hör min röst säga: "Jag lovar dig älskling, att när du blir stor nog för att rida och vi skulle hitta en rosa häst, så ska jag köpa den till dig. Det lovar jag, helt säkert, mitt hjärta."

Så där har ni det. Kanske har jag gjort bort mig ordentligt. Med dagens underliga genmanipulationsteknik kanske någon börjar avla fram rosa hästar eftersom marknaden nog är otäckt stor. Och då åker vi dit, alla vi som i ett svagt ögonblick trodde att vi skulle kunna komma undan när vi lovade våra barn något omöjligt.