Jag är glad att det är över

Jaha, så var det höst, säger domedagsprofeten Sträng.  Vi har haft en härligt underbar, 4 dagar lång, het sommar. Inget slår Sverige.
   Så i iver över det härliga högsommarvädret (24 grader i solen) hastade familjen Sträng iväg ut till stranden för sol och bad. Underbart.
  Eller inte?
   Medan barnen vankar omkring som osaliga andar, spända och laddade inför badäventyr (läs: de kivas om allt, klättrar på varandra), gäller det att få med sig allt. Något att sitta på, handdukar, badkläder till alla 5, ett par uppsättningar vanliga såväl som badkläder att byta med till de minsta, solkräm (3 olika sorter), kaffe, melon, festis,vatten, kakor, russin. Utöver allt det vanliga: blöjor, våtservetter, nappflaska till den minsta, mellis, insektsskydd till vagnen, tunna filtar att hänga som skydd för solen...
   Redan här är mamman redo att ge upp. Men skam den som ger sig.

Familjen beger sig till mormor för att mellanlanda och få med sig även henne till stranden. Efter att ha lyckats hitta parkering (underligt, är det inte bara vi som vill bada lite) och gå den dryga vägen i het sol till stranden, är det inte mer än ca hundra meter att bära den fullastade dubbelvagnen över dy och vatten för att hitta en plats att fläka ut sig på.
   Sonen hinner knappt komma fram på plats förrän han ilar med långa benet före ner i havet. Medan mamman och pappan försöker sträcka ut sittunderlag i blåsten hinner så även det minsta barnet (18 månader) dra rakt ut i vattnet, alldeles för djupt för att det ska kännas bekvämt. Pappan får jaga efter, medan mamman driver en ojämn kamp mot vindens makter i att få liggunderlag att ligga still medan tofflor och annat fördelas jämnt över de stora ytorna. pappan återvänder inom kort med en genomblöt 1-åring. Ett ombyte kläder är alltså redan förbrukat. På 40 sekunder.
   Dags att ropa in alla fåren för solkrämsinsmörjning. Och sen att trä på tajta badkläder på de två minsta, sådär lite lagom klibbiga av solkrämen. De är inte alls nöjda medan det pågår. Och mammas tennisarm skriker i sin förtvivlan medan hon och pappan med gemensamma krafter försöker vinna matchen.
   Klart. Så långt allt väl.

Sonen badar och badar. Vi tackar särskilt för 9-åringar. De är i såna här lägen en väldigt liten del av problemet. Tills han kommer upp, blå om läpparna och darrar, ber att få låna en handduk. Mamman säger åt honom att ta det lugnt en stund, hänga lite, softa, chilla och bli härligt varm innan han badar igen. Det är inte så att vi ska hem inom ett par minuter.
   Det pustas och stönas, himlas med ögonen och han har knappt nått upp till 34 grader i kroppen innan han prompt ska ner i vattnet igen. Mamman ger upp. Mamman har andra, more urgent business, att se till.
   3-åringen.
   Hon vill precis ingenting. Hon fryser där hon står invirad i hur många handdukar som helst. Hon vill inget äta, inget dricka och absolut inte närma sig vattnet. Och inte heller sätta sig tillrätta i knät hos mamma och få del av mammans uppstressade kroppsvärme (i detta läge närmre 45 grader). 3-åringen bara gnäller och skriker, har hud som en nyplockad höna, stampar med fötterna och bara skriker.
   Som grädde på moset blir hon då kissenödig. Förvirringen är total i huvudet på det lilla barnet som precis börjat potträna. Hur funkar detta? Här är det tydligen ok att kissa hur som helst? Hemma minsann, blir det tjära och fjädrar om man släpper på trycket utan potta, men här räcker det med någon meter ut i havet så får man kissa hur som helst? Hon håller sig så länge att hon till slut bara fryser ännu mer av att hon är kissenödig innan hon uppgivet följer med mormor ut i vattnet. Efter det kan hon tänka sig att sätta sig tillrätta och värmas av mormor, äta lite russin och chilla.

Under tiden slåss pappan med 1-åringen. Hon har precis insett vad meningen med livet är och det är att bada i havet. Djupt. Det är grymt.
   Men 1-åringen, även om hon mest är som en liten säl i kroppen, tål inte de knappa 18 graderna i stora havet så väldigt länge. Med darrande haka och blå läppar gör hon kraftigt motstånd mot pappan när han lyfter upp henne ur vattnet och tar henne upp till mamman för klädbyte och sen en tupplur i vagnen.
   Med gemensamma krafter lyckas till slut mamman och pappan krångla ur det lilla barnet ur badkläderna, få på henne en badcape - vilken hon starkt ogillar och lyckas åla sig ur en 5 gånger medan vi låser fast henne i vagnen. Vi gör ett seriöst försökt att få i det lilla barnet lite mellis, så att hon ska sova gott, men hon är så arg att hon slåss som en vilde. Vi får kladdig mellis utsmetat på de flesta av handdukarna, picknickfiltarna, vagnen och oss själva. Och i hennes hår. Mmmmmm. Tänk sött kladd + sandstrand.
   Vi ger upp projektet och mamman tillbringar snart en kvart med att köra barnet av och an i sanden på stranden (gym? blaha, blahaaa, kör fullpackad dubbelvagn i sand - it's the shit). Till slut får mamman ta till fula tricket: köra barnet riktat mot solen så hon måste blunda för ljuset och på så sätt somnar hon till slut.
   Äntligen lite lugn och ro. Fram med fikat. Sand i melonen, sand i kaffet, fesljummet vatten. Mmmm, livet är underbart.
   Mamman har inte ens hunnit komma i bikinin än, utan är klädd i långbyxor och t-shirt.
   Och tycker det är rätt skönt egentligen. Det är inte tillräckligt varmt för bikini. Och så slipper man kladda med solkräm. Inget ont utan något gott. Man ska plocka russinen ur kakan. Om man nu gillar russin.
 
Sonen kommer upp ur vattnet, äter allt som ligger löst och lite till och gnäller snart: Mamma, jag är hungrig. Men maten är slut.
   3-åringen vägrar allt. Vill inte ha blöja, vill inte ha trosor, vill inte vara helt utan, vill inte bada, vill inte sitta still, vill inte leka, vill inte vara kvar, vill inte åka hem... Skriker så att hon väcker lillasyster som då sovit alldeles för lite.

Det är då fru Sträng ger upp. Ca 1,5 timme på stranden och en halv kopp kaffe senare utan att rumpan knappt vidrört marken, vill fru Sträng vara mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka.

Vi packar ihop oss och åker hem. Förtvivlan för några, obeskrivlig glädje för andra. En stor grogg och något smärtstillande.

Av någon outgrundlig anledning gav vi oss på detta projekt två dagar i rad. Men igår sa fru Sträng stopp. Det är inte värt det. Låt oss bottenskyla den lilla poolen (ca 2*1 meter) hemma på altanen istället. Och så tillbringade mamman dagen i skuggan, andades och började så smått fundera över den där Cypern-resan som är bokad. Varje dag i en hel vecka... Hur ska detta gå?

Jag går nu. Räkna inte med att jag kommer tillbaka...

...inom kort. Jag ska hämta posten.

Semester. Strålande tider, underbara tider. I onsdags jobbade jag. Nästan hela dagen. Igår jobbade jag några timmar. Härliga tider.

Men igår hamnade vi också i osynk med barnen. De var uppe alldeles för länge kvällen innan och var därför som två små elaka troll under dagen. Eller ja. Det ena barnet var som ett elakt troll. 3-åringen. 3-åringar ÄR elaka troll.

Jösses. Amalia. Min själ. Hur många ronder gick vi inte emot henne igår? Om allt. Precis allt. Om sömn, om pottan, om blöjan, om trosorna, om maten, om pålägget, om typen av smörgås, om att inte slänga i dörrarna, om... allt. Och lite till. Det lilla barnets kapacitet att skapa frekvenser med rösten som

Fram på eftermiddagen, förkyld, utarbetad och väderdeppig som jag är, sa jag till maken: "Jag går nu. Räkna inte med att jag kommer tillbaka." Mamman som gick ut genom dörren och inte kom tillbaka. Mamman som hade kunnat tänka sig att sitta bort resten av dagen alldeles still på en bänk och stirra på en punkt ca en halvmeter framför näsan, ute i tomma intet.
   Fundera över livet, slicka sina sår... gråta en skvätt av trötthett och matthet. Vältra sig en stund i all den ångest som fru Sträng är bra på att samla ihop till med jämna mellanrum. Vara borta. Länge. Sova. Läsa. Sova igen. Gå en promenad. Och sova. Sova bort förkylningen, sova bort 3-årstrotset, sova bort semestern, vakna upp frisk, utvilad, stark, glad, redo.

Yeah, right. Dra den om Rödluvan också.

Maken tittade förvirrat upp på mig: "Nähä? Vart ska du då?"

"Jag ska gå och hämta posten." Så jag gick. Och hela vägen bort till brevlådan stannade jag och tittade på grannarnas vackra blommor, kände på några, försökte känna doften av andra. Hämtade posten, gick med långsamma myrsteg tillbaka hem. Ett djupt andetag och så börjar vi om igen. Nästa rond. Bit ihop.

  

Och så var det semester. Jodå, så atteeee

Sista veckorna före semestern smög den sig på... den där tröttheten som är så djupgående att bara ni därute som någon gång varit gravida känner igen.
   Fast utan graviditet då, ska jag tillägga. Bara tröttheten. Förra veckan var som att gå igenom en lång, mörk tunnel och undra om jag någonsin kommer att komma ut på andra sidan... Så genomtrött så genomtrött att jag var illamående. Återigen, jag understryker: utan graviditet.

Så efter att ha skrapat ihop den sista glöden i fredags, åkte jag förbi vår lokala ostleverantör, köpte på mig en obscen mängd valnötsost och åkte hem. Slut för idag, tack för idag. En hel veckas semester - på riktigt som ungdomarna säger, väntade. Ni hör ju. Det är nästan äckligt. En hel vecka, det är faktiskt sant.
   På lördag vankades det konsert, Kent på Trägårdsföreningen. Lite rock n roll. Det är alltid kul. Tror man. Att man aldrig lär sig. Det ÄR kul. Men man är inte skapt för det längre...
   Nånstans drygt halvvägs in i dunka-dunkandet, kände maken och jag hur likstelheten smög sig på och vi valde att tränga oss ur publikhavet för att sätta oss på en bänk på behörigt avstånd, titta på bilder på barnen i telefonen, sträcka ut trötta korsryggar och lägga upp ömma fötter (trots mycket fotriktiga skor) på bänken.
   Man är inte så satans rock n roll längre.
   Vi hade back stage-pass. Alltså hade vi kunnat festa hela natten med Jocke Berg och vad de nu heter resten - men nej... Paret Sträng åkte hem direkt efter avslutat värv: "Det är ju en dag imorgon också".
   Inte riktigt så rock n roll längre. När man inser det, är det något som brister inuti.

Dagen efter var å andra sidan en övning i sig. Stora dottern fyllde 3.
   Det är ett stort ansvar att fylla 3. Mamma och pappa har förberett (läs hjärntvättat) henne i flera veckor  på vad som händer när man fyller 3. Man slänger blöjorna och så hänger man alla sina nappar i Nappträdet där de får vara med sina kompisar.
   Med såna ansvarsfulla uppgifter att assistera vid dagen efter, duger det inte att lössläppt ägna sig åt rock n roll-liv dagen innan. Stopp och belägg.

När söndagkvällen kom och kalaset var över och det lilla barnet hade somnat nedgråten av sorg över napparna som inte längre fanns hos henne, slappnade fru Sträng äntligen av. Semester. På riktigt. I hela 9 dagar till. Håll i hatten.
   Då kom den. Förkylningen. På loppet av en timme. Från att bara vara lite trött och sliten till att sitta inlindad i en filt i feberfrossa i soffan med hela huvudet ekande av svullna slemhinnor och en hals full av taggtråd.

Och här är vi nu. Brakförkyld. Och det är märkligt att säga det, men jag är lite glad för att vädret är dåligt. Det enda som hade varit tristare än att vara redigt förkyld på sin semestervecka hade varit att det var 30 grader och att man borde åka och bada också.
   Inget ont utan något gott.

1-åringen bevakar sina intressen

Det slår nästan aldrig fel. Vi kan inte annat än dra slutsatsen att vår 1-åring har ett sjätte sinne.
   När mamman och pappan drar sig undan till sängkammaren för att för en stund ägna sig åt äktenskaps- och relationsfrämjande aktiviteter... kan man ge sig sjutton på att lilla 1-åringen börjar gny lite försynt inne i sin säng.
   Det är som att hon tänker: "Ojoj, pass på, nu verkar det vara skumraskaffärer i görningen. Det är inte bra. Det är bäst jag går emellan så inget händer. Jag vill vara yngsta barnet i den här familjen för alltid. Här gäller det att bevaka sina intressen. De där två går inte att lita på."

Så är det. Ni känner kanske igen det.

INTJ - baksidan

Det är en del nerköp med att vara INTJ-personlighet. Jag ska inte rada upp dem alla. Jag ska heller inte rada upp alla uppsidorna. Jag ska bara snabbt konstatera att:
INTJ-personlighet kombinerat med en släng depressivt sinnelag ger att man en dag som denna, trots underbart härligt väder, underbart härliga barn, framgång och storslagen utveckling på arbetet, nymålat tjusigt hus och en god kopp kaffe ändå bara vill lägga sig och gråta och aldrig mer gå upp.
Kort sagt: Det är en kombo jag inte rekommenderar.