Dystymi är det nya svarta

"Dystymi", sa läkaren. Och jag gick hem och googlade. Det är ju för härligt att läsa om sig själv på det där sättet, som åskådare till sitt eget personliga Lars Norén-drama.

   Definitionen lyder: "sjukligt svårmod". Låt oss smaka på det för ett kort ögonblick. Sjukligt svårmod. Sjuuuukligt svååårmoood... änna då va. Liksom.  

   Man förstår också snart att man utöver detta, som lök på laxen och grädde på moset, kan drabbas av egentlige depression. Då har man liksom två depressioner på gång samtidigt. 

Så utöver medicinering ordinerade doktorn god sömn, bra mat, fysisk aktivitet och att planera in roliga saker. 

   Jag kan gilla konceptet. 

   Om det inte vore för att en person med sjukligt svårmod som en smörgås med lite extra depression som gott pålägg, i allmänhet inte tycker att något är roligt. Det är liksom det som är hela grejen.

Vi får se hur det går.    

Groupies och doggystyle

Det är Mello-tider. Som en sann motvals kärring försöker tant Sträng i mest möjliga mål undvika att ta del av eländet. Tant gillar inte dunka dunka.
   Men det verkar barnen göra.
   För den oinvigde dock, som försöker hålla en viss nivå här hemma. Kommer det lite som en chock. När barnen helt ledigt går omkring och sjunger om såväl groupies som doggystyle.
   Då tvingas tant Sträng söka information. Och läsa på. Och höra sig för.
   Jag förstår nu att det är en helt annan typ av groupie än den jag i första hand tänkte på. Till min stora glädje.
   Och till min ännu större glädje visar det sig att det där med doggystyle var en fråga om språkförbistring och dålig hörsel i flera led. 5-åringens något otydliga uttal av det för henne okända ordet dollystyle i kombination med tant Strängs ålderspåverkade hörsel.

Puh. Nu kan vi andas igen. Saker och ting är tillbaka på rätt plats och tant Strängs puls har gått ner med ett par hundra slag per minut.

Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words. 

Att fira julen ensam på köksgolvet is the shit.

Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.

Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag. 

Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
   I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google: 
   "A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."

Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv. 
   Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind. 

Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
   Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten. 
   Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade. 
   Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn. 
   I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet. 
   Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något. 
   "Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på. 

Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig. 

Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet. 

God fortsättning alla.        

Det är fredag

Jaha och sedär. Runt 6 veckor sen sist inspirationen flödade. Jag kom in i ett stim. Som jag sen trillade ur igen.

Men, varför inte prova något annat. Idag är det fredag. Regnigt. Och jag kan inte göra annat än att vara låtsasvuxen. Idag igen.

Och det var allt för idag.

Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag. 

Även 3-åringen hanterar trots

3-åringen: "Jag har så dåliga ben."
Jag: "Har du dåliga ben? På vilket sätt då?"
"De är så bråkiga."
"Är de bråkiga?"
"Ja. Det här benet vill leka. Det här benet vill inte leka. Och då bråkar de med varandra hela tiden. Och så lyssnar de inte på mig. Alls."

Tro det? Lilla vän. Welcome to my world. Här trotsar allt från egna kroppen till just nämnda 3-åring.

Aj.

Vår minsta sover fortfarande mellan oss. 1 år och 4 månader gammal. Snart nog är hon stor. 

Men. Jag kan säga en sak. Det enda som slår en liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen, är en gipsad liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen. 

Men det finns glädjeämnen också. Idag börjar dagis. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen. Men jag tycker dagis är bra. 
   Just sayin'.