I'll be back

Hoppsan hejsan där. Alla ni därute. Som undrar vart jag tog vägen. Ni kan båda chillaxa.
Jag är här. Som vanligt. I vilket fall skuggan av den genomskinliga varelse som är jag.
Ni förstår, det är bokslutstider. Såsom varandes ekonom är det lika med bråda tider. Inte för att jag har det soft annars, men ändå.

Dagarna är skittråkiga. Jobb. Förra året vid den här tiden vaknade jag ångestladdad och kallsvettig en natt efter att ha drömt att vi i hushållet Sträng AB skulle betala sociala avgifter för vår då 2-åring. Men att jag inte hittade vilken procent avgifterna var på för den åldersgruppen.

Där har ni det. Siffror, siffror, siffror. Delirium. Förföljelsemani. Tourettesaktigt droppandes kontonummer högt och lågt, i alla sällskap. 5460. 6992. 2990.

Sexigt. Så att man blir hes och suddig i konturerna.
Eller inte.

Vi hörs på andra sidan. Om jag inte får vibb. Räkna inte med det.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Igår begravdes min mormor. På det stora hela en odramatisk händelse. Är man 92 och går bort efter en lång tids sjukdom och valsande mellan samhällets olika vårdinstanser och en uttalad önskan om att få dö, kanske det trots allt är bäst för alla när det blir så. 

I förrgår tändes reservlampan på bilen lite grann till och från på väg hem från jobbet. Det var 3 grader och snett regn rakt upp i näsan och jag behövde lösa såväl bakelse som liten present till lilla barnet som skulle fylla 3 år, så jag fattade ett snabbt beslut om att istället tanka dagen efter, dvs igår, på väg till begravningen. 
  Så, lite lagom smådarrig av stress medan jag försökte få lagt ett skapligt jämnt lager ögonskugga frågade jag maken vilken bil jag skulle ta, om han möjligen hade tänkt använda den större för utflykt med alla barnen medan jag åkte på begravning. Eftersom reservlampan ändå tänts i mindre bilen dagen innan, liksom, och jag varit såpass seg på morgonen att jag nu hade förbrukat mina chanser att kunna tanka på vägen dit. Vi dividerade lite hit och dit om hur många mil jag kunde tänkas ha kvar i tanken. Det är en 940, reserven är rätt stor. Vi kom fram till att jag skulle klara mig dit, men att jag skulle planera in en tankning ganska snart på väg hem igen. Men, sa maken, ta den andra bilen om du känner dig osäker. 
   Fegt. Jag är ju en gambler. 
   Vi skulle visa sig att vi hade rätt i höjd, men fel i sida, så som vi golfare brukar säga. Beräkningarna höll så till vida att jag klarade mig till begravningen. Svängde in på en p-plats 8 minuter innan begravningen drog igång, damp ner i kyrkbänken 3-4 minuter före utsatt klockslag med andan i halsen. Blotta förskräckelsen.

Min mamma och jag stod kvar vid bilarna en lång stund efter avslutat farväl till mormor, pratade om ditten och datten och inte minst om var närmsta bensinstation ligger i förhållande till kyrkan. Mamma satte sig så i sin bil och körde iväg. Jag satte mig i min, pysslade lite med pod och annat, satte nyckeln i tändningen och... nej. Stendött.
   Ringde mamma i hopp om att hon kunde vända bilen och komma till undsättning. Inget svar. 
   Jag ringde maken. Ställde den uridiotiska frågan "Vad gör man när bensinen är slut?"
   Han svarade det enda svaret: "Tankar."
   Jag hade liksom hoppats att han skulle ha ett annat svar, något trick som bara killar kan, liksom en sån hemlis (typ: luta dig lite åt vänster, tryck 4 ggr på kopplingen och rivstarta, så kommer trycket att omfördelas i tanken, funkar varje gång, så har du ett par kilometer till, the secret handshake, liksom). Nej, jag är inte enfaldig; jag vara bara desperat och grep efter fantasifulla halmstrån. Hade du också gjort i situationer lika ångestladdade för dig som denna för mig.
   Soppatorsk. Ok. Inte min paradgren.  
   Ringde mamma, inget svar. Nehej, så vad sa hon nu då om vilken station som låg närmst. Inget annat att göra än ta långa benet före och handgå benledes uppför backen i ett sen länge bortglömt territorium. 

Efter ca 10 min promenad skymtade en OKQ8 fram mellan husen. Kanon. Och in klev jag i denna oas i öknen. På OKQ8 finns yoghurt, nybakade bullar, filmer att hyra, barnmat och ett par olika sorters keso. Men det finns inte reservdunkar. Liksom. Varför skulle man ha det på ett sådant ställe? Känns ju omodernt. Så jag ställde mig i kön bakom en ung man med stressad blick. Det framgick att han också hade varit optimistisk med mängden bensin i bilen. 
   Den vänlige expediten gav sig ut bland tankstationens pumpar och letade i sopbingarna efter lämpligt kärl och hittade slutligen en tom dunk för spolarvätska, sköljde ordentligt och gav till den unge mannen före mig i kön. När det gick upp för alla att jag varit lika snurrig jag, sa den vänlige unge mannen att han skulle vara tillbaka inom 5 minuter med sin bil och att jag kunde få ta över spolarvätskedunken då. 
   Expediten erbjöd sig vänligt att ge sig ut och leta bland soporna en gång till medan vi väntade. Och hej och hopp, till slut fann han en dunk till som han sköljde ur och gav mig att tanka i. Fina människan. Jag fick också engångstratt avsedd för att fylla på motorolja med mig för att lyckas med själva ihällandet. 
   Tillbaka till bilen i rask takt under kontemplation. Vad lär vi oss av detta? Tanka när lampan tänds, såklart. Men vi minns också alla andra visdomsord: 

Är huvudet dumt får kroppen lida.
Förhåll dig alltid till tider du har att passa som om du skulle med ett flyg då.
Det man inte har i huvudet, får man ha i benen.
Tänk efter före.
Ta det säkra före det osäkra. 
Ta inget för givet.
Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag. 

Ja, ni förstår. I såna här lägen är det lättare att förstå varför alla talesätt tillkommit.
   Väl framme vid bilen, visade det sig att tratten för olja var någon dimension eller två för stor för att passa i tanken. Jaha. Begravningsklädd i bästa gå-bort-kostymen, fick Sträng öppna bagageutrymmet för att se vad som månne finnas att ta till hjälp. Jag hittade så en tom Imsdal-vattenflaska, vars kork var mer i rätt diameter. Återstod det vanskliga att få ner bensinen från dunken till Imsdalsflaskan... Ja, ni förstår. Åh, vad jag hade unnat er alla detta goda skratt jag måste ha utgjort källa till där och då. 
   Efter en del pill, darrande, iskalla händer och klurande, lyckades jag slutligen få i de 3,4 litrarna bensin i tanken och höll tummarna när jag satta nyckeln i tändningen. Ångest. Har nog hellre soppatorsk parkerad än mitt på vägen, så nu hoppades jag bara att det skulle funka fram till stationen. 

Strax därefter fyllde jag 67,5 liter bensin i tanken till den facila summan av kronorna under tusingen. Då vet man att tanken djeflar-i-mig varit tom. 

Ärligt. Amatörernas afton, eller vaddå. Kom igen nu Sträng. Logistik och planering är din starka sida, vad liknar detta?
   Men det kunde varit värre. Jag fick ju egentid, detta esoteriska, flyktiga, exotiska och förgängliga tillstånd. Jag fick egentid och en skön promenad under vad som fläckvis till och med var en blå himmel. Ingen vind, inget regn. Sena kvällar på Ica maxi samt bilköer (och magoperationer under lokalbedövning) har tidigare varit vattenhål för egentid och nu kan jag även lägga soppatorsk till listan. 
   Jag hade i alla fall tur med vädret. 
  

Lurigt värre

I julklapp fick 4-åringen en sagobok med datum. Det vill säga, att det är en lagom lång saga per sida, en sida per dag med datum uppe i hörnet. Det är en perfekt bok. Man slipper läsa sig hes om kvällarna.
   Idag var det naturligtvis dags för tredje januari. Gurknäsan, var titeln.
   När jag hade läst färdigt sa jag: "Så, nu var sagan slut. Så läser jag nästa imorgon. Sagan på den fjärde."
   4-åringen tittade på mig med alla sina rävar bakom öronen hängande ut. "Neeeej, mamma, nu luras du."

?


 

Helt symptomatiskt väntar jag in tolvslaget i mysbyxor

Det är dags att göra bokslut för den här gången. I eftertankens kranka blekhet.
   För egen del har jag hunnit vara alldeles för mycket i kontakt med vården 2013, så mina nyårsambitioner (löften är ingen idé, men en ambition kan man ju alltid ha) nästa år blir följande:

   Att jobba lagom mycket
   Att trivas bättre med mig själv som människa
   Att inte behöva lika mycket vård

Jag tror de tre hänger tätt ihop alla dygnets timmar. Lyckas man med de två första, har man större chans att lyckas med det sista.

Jag är trött efter att ha spänt mig inför kvällen och funderar helt ärligt på att gå och lägga mig. Men det är väl ingen idé då det börjar väsnas och smälla lagom till att jag skulle hamnat i djupsömn.
   Maken är kvar på fest och jag tog giget att gå hem och ta hand om kidsen. Som introvert är inte det en så dålig deal som det kan verka. Helt ärligt. Tvärtom, ett riktigt klipp.
  Jag har gjort bort mig tillräckligt för i år och snart börjar ett nytt; jag behöver inte klämma in mer dumheter att säga/göra de sista brinnande minuterna.

Vi ses nästa år. Med hopp om ett gott nytt sådant.    

Nyårsafton och INTJ gör sig redo att känna sig som den mentala elefanten i rummet

Jodå, om någon missat det kan jag säga att det är nyårsafton. Sista rycket för 2013. 

   Igår kväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade över ett läsvärt och kvalitativt inlägg om 2013, en krönika om ni så vill. Och jag hade lite grejer på gång, lite schyssta reflektioner över världen vi lever i och året som snart gått. 

   Men se, så blev det nyårsafton och vi är bortbjudna på middag. Och INTJ Strängs hjärna går då fullständigt i baklås. 

   Det är flera år sen sist jag skulle bort och träffa nya människor i ett socialt sammanhang utanför arbetet. 

   Och det är inte mammas gata. Jag är inte fisken i vattnet, utan ligger och tjippar efter luft på bryggan. Som introvert är detta svåra saker, mentala berg att bestiga.

   Jag tillbringade en dryg timmes promenad med att fundera över vilken ögonskugga jag ska använda. Som om någon skulle se det. Eller bry sig. Jag vet.

Om två timmar ska vi vara där. Det är dags att skrapa ihop smulorna, ta en dusch och välja. Ljusare grå eller mörkare grå ögonskugga. Svåra saker. 

Jag är min egen mentala elefant i rummet dagar som denna. Och det finns inget att säga om det, för det är bara jag som ser den. Det känns ensamt.

Skål och gott nytt år alla. Jag får skriva den där viktiga och tänkvärda krönikan en annan gång. 

Pussel och pussel

En kompis till mig la igår upp en bild på fejsbukk. Varje jul pusslar han helt traditionsenligt ett pussel och igår var han klar med 2013 års prestation. Jag tror de brukar vara i storleksordningen 1000-2000 bitar. Perfekt lagom. När jag såg bilden knöt det sig i halsen. Ni förstår, jag är också en pusslare. Jag älskar att pussla. Ovanstående vän hjälpte mig med en programvara en gång och gav mig inloggningen Pusselknarkare. Det ligger väl något i det.

När jag väntade andra barnet pusslade jag mig igenom sista 2-3 veckorna. Härligt.
   När jag väntade tredje barnet pusslade jag också. Då syntes andra barnets lilla hand likt ett periskop sökande över bordskanten för att komma åt de åtråvärda bitarna. Men det gick bra.
   När jag väntade fjärde barnet fanns det alldeles för många små hjälpsamma händer här för att det skulle vara genomförbart.
   Pussla. Tid för kontemplation. För mig ett meditativt tillstånd. En bra kaffe, lite bra musik, förlora kontakten med tid och rum. Andas in, svettas ut.
  Jag undrar, när kan jag få tillfälle nästa gång? Att korka upp ett riktigt bra pussel? Jag har några på lut i förrådet. Bland annat ett 3000-bitars med motivet Seattle skyline by night. Det innebär att ca 2500 av de 3000 bitarna är i olika nyanser av mörkblått och därför har jag dragit mig lite för att ta mig an det. Men jag hoppas kunna pussla det innan synen blir för dålig på gamla dar...
   Och jag är alltid på jakt efter nya, schyssta pussel. Star Wars-motiv, Pink Floyd, Beatles och Bob Marley pryder väggarna här hemma. Och även Escher-motiv. Nej, jag pusslar inte gulliga kattungar eller slott i Österrikiska alperna.

På senare tid är det enda pusslet jag hinner ägna mig åt det här:

(Lägg gärna extra märke till kolumnen längst ut till höger: "Matsedel". Eller hur.)
Livspusslet (för övrigt ett ord jag avskyr, hur beskrivande det än är. Jag avskyr det på samma sätt som jag avskyr vinnarskalle, fullständigt vedervärdigt. Jag avskyr också ordet tänk som ett substantiv, som ersättning för sätt att tänka. Och är vi ändå på avdelningen usch, har på senare tid cementera dykt upp och hamnat på modet för än det ena, än det andra).
   Och livspusslet är inte tid för kontemplation och definitivt inte något meditativt tillstånd. Det är en cirkus i sprakande färger, ett ständigt larm som borde få myndigheter att reagera. Ett konstant plingande, plongande och blinkande flipperspel där hela familjen är en uppsättning kulor som studsar fram och tillbaka. Och sen råkade vi lägga i några femkronor för mycket också, så det är många kulor som studsar samtidigt. Och jag tror, trots alla mörkblå nyanser... Seattle skyline by night... Kom tillbaka, allt är förlåtet.

INTJ, nattvak och helamning i 9 månader

Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig. 
   Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred. 
   Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.    

Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över. 

Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
   Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.   

Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk. 
   Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog. 
   Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick. 

Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra? 
   Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple? 

Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna. 

Vems är presenten?

Funderar idag över begreppet rättvisa. Finns det egentligen? På riktigt? En universell sanning som säger exakt vad rättvisa är? Öga för öga, tand för tand. Inte vet jag. Till den som har, skall vara givet. Det är en fråga som kräva rödvin. I mängder som är direkt olämpligt för mig att konsumera, såsom varandes en ammande kvinna.

Jag tänker också på det filosofiska spörsmålet kring den berömda presenten... Om någon ger dig en present du inte vill ha, vems är presenten då? Man måste inte ta emot en present som man inte vill ha.

Och det är lite där vi landar en mellandagskväll som denna. Med ett konstaterande att det inte finns någon rättvisa, annat än som en mer filosofisk debatt med föga koppling till verkligheten. Och att folk slänger in oönskade presenter i ens liv för jämnan. Oftast hinner man inte ens reagera eller se att det var en present innan man redan har den i knät och den har blivit en del av ens liv.

Kvar är besvikelse och en utmaning för en själv som människa att förhålla sig till livet och sina egna värderingar. En fråga om när det är dags att ta strid, att avgöra vad man har att vinna eller förlora och om det är värt det. En fråga om vem är jag, vad står jag för och hur långt är jag beredd att gå för det jag tror på. Och om jag får frågan från mina barn en gång i världen, om de undrar vad meningen med livet är, ska jag svara dem just det. Att lista ut vem man är, sin plats i tingens ordning. Att ta sig en rejäl titt i spegeln. Attse alla sina sidor, bra som dåliga. Acceptera detta hos dig själv.
   Om  man sen tycker det är värt att leva ett liv för att ta reda på det... det är en annan sak. Och det tar vi en annan gång.
   God fortsättning.

All I want for christmas is Kåvepenin

Julen är över. Tiden går fort när man har roligt. Och så roligt som vi har. Herrenadå.
   Vi började egentligen ha riktigt kul redan på onsdagen före jul med att snart 3-åringen från sekund till annan gick från att vara lite febrig och hängig till att skrika ut sin ångest i högan sky och ta sig för örat. Maken satte henne i bilen och åkte till akuten, kom hem nån timme senare med konstaterad dubbelsidig öroninflammation. Stackars lilla barn. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   Dagen efter vissnade 4-åringen fram vid lunch, febern sköt i höjden och hon deppade till rejält. Men eftersom hon inte hade ont någonstans lät vi henne vara. Ungen är väl förkyld, liksom... Ingen bättring syntes till och helgen passerade i revy. På måndag eftermiddag, dagen före julafton, var hon knappt kontaktbar och hostade som en uteliggare. Maken satte henne i bilen och ilade till akuten.
   Diagnosen ställdes till dubbelsidig öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Inga halvmesyrer här inte. Ska det vara, ska det vara. Vi går all in. Som alltid. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   När läkaren i fallet ovan fick nys om att vi dessutom hade ytterligare ett litet barn (9-månadersbebisen) som var lite febrigt och hängigt, föreslog han att vi skulle komma in med henna dagen efter också så att han fick kolla upp henne. Eftersom det brukar vara lugnt på akutmottagningen på julafton, som han sa. Sagt och gjort, strax efter kl 8 på julaftons morgon stämplade fru Sträng in på närakuten med lilla utslagna bebisen på armen. Strax därpå ställdes diagnos innefattande dubbelsidig öroninflammation. I detta fall hade dessutom trumhinnorna redan hunnit spricka. Jag frågade om det lilla barnet vidare kunde tänkas ha lunginflammation och läkaren svarade att det inte var någon större poäng att reda i det ytterligare, men eftersom hon hostade så var det väl inte omöjligt. Men det är samma penicillin med samma dos och lika länge, så det blir samma behandling i vilket fall. Så, för tredje gången på mindre än en vecka, i med Kåvepenin efter visst motstånd och sen i säng.

Där har ni det. Tre dubbelsidiga öroninflammationer och minst en lunginflammation. Man kan säga att vi hade triss med option på en kåk i sjukdomar, än är inte helgerna slut, så det kan hända att vi får tur. Det familjen Sträng tydligen mest önskade sig denna jul var Kåvepenin. Otippat.
   Såhär kul har vi faktiskt inte haft sen vi draggade efter mormor i fel sjö.

Jo alltså det här med depression

På senare tid har flera av mina vänner (och alla ni andra) haft vänligheten att posta diverse tydliga bilder om hur det är att ha en depression. Ni har kanske sett bildspelet med den stora svarta hunden.

Svarta hunden

Och lite annat. Det är så lätt för er därute som inte vet riktigt hur det känns när man är där i botten av brunnen att klämma ur sig ett: Äsch, i-landsproblem eller kanske ett Ja, men du har ju haft mycket omkring dig nu ett tag. Men så enkelt är det inte.
   Du frågar Hur är läget?
   Jag vill svara Det är nattsvart och tungrott. Jag mår skit och ifrågasätter starkt poängen med en fortsatt existens. Jag vill gråta varenda vaken timme och det är ett lika stort problem att välja strumpor på morgonen som att det finns barnprostitution. För att min hjärna funkar nämligen inte längre normalt och kan inte sålla prioriteringsriktigt bland alla impulser. Jag kan inte sova eftersom jag inte finner min plats i tingens ordning. Har du funnit din? Men annars är det bra. Själv då? Bilen går bra?
   Inför ett sådant svar står du tyst. Och det blir knepigt för alla. Så i alla fall jag tenderar att fokusera mitt gnäll på handfasta, konkreta saker. Som att barnen är sjuka, att det är knepigt att fylla i ansökan om föräldrapenningen på Försäkringskassan, att familjelogistiken är svår. Jodå, det lunkar på. Det har varit lite mycket på jobbet det sista. Nattvak med barnen. Och så är det ju julstök, du vet hur det är. Man är trött. Ska bli skönt med lite ledigt. 
   På det kan du bekvämt svara Var nu rädd om dig så du inte tar ut dig för mycket, det gynnar ingen. Hoppas du får tagit igen dig över helgerna. 

Sanningen är att bilden nedan beskriver hur vi mår, vi som periodvis släpar på den stora svart hunden. Och nej, det handlar inte om morgontrötthet. Det handlar om hur hela livet känns. Allt ifrån att välja strumpor till stora, viktiga beslut för familjen eller på jobbet. Bilden illustrerar matchen hjärnan måste gå tusentals gånger varje dag.

För så här är det. Jag är inte dum i huvudet, Jag är inte inkapabel att se lösning på konkreta problem. Det är inte så att jag inte klarar av att fylla i dagisschemat. Det är inte heller så att jag tycker synd om mig själv för den situation jag satt mig i. Jag är väl medveten om att de problem jag har är att betrakta som i-landsproblem. Avfärda mig inte så enkelt; det visar mer ditt tillkortakommande än mitt.
   Jag pratar om mina konkreta problem, för de abstrakta förstår du inte om du inte varit där själv.

Det är juletid. En stor påfrestning för oss klensinnade. Och det är här du hittar oss lättast.