Gott 2012

Fru Sträng är just nu synnerligen dålig på att uppdatera sin blogg. Det beror på en liten, våldsamt feberhet snart 1-årig tjej. Att få frist på någon decimeter i avstånd från henne är inte ett alternativ, så det är svårt att jobba vid datorn. Vidare är det svårt att hitta inspiration till inlägg när man sovit mycket bristfälligt sen jul och ens huvud är fullt med tankar av typen: när senast fick hon alvedon, hur ska vi fÅ i henne tillräckligt att dricka och när passerar man gränsen till när vi åker till sjukhuset med henne?

Men snart, läsare, snart är fru Sträng tillbaka nästa år, the new and improved, uppåt och framåt med nya funderingar och anekdoter om stort och smått och nu och då och sen. Väl mött då, ha en fin kväll så hörs vi på andra sidan.

Och tjejer, kom ihåg att det alltid är varannan damernas och kom också ihåg att gå hem innan ni går och lägger er. Från all of me till all of you i all välmening.

Pojken och väderspänningen

Den här bloggen fungerar lite som en kom-ihåg-lista för mig ibland. I synnerhet gäller det roliga saker barnen (mest än så länge sonen eftersom de små inte pratar riktigt ännu) sagt eller gjort. Jag vill inte glömma dem; "they can and will be used against you..."

Följande scen utspelade sig när sonen var precis fyllda 4 år och vi var på väg hem från dagis en vacker vårdag. Vi hade köpt varsin glass som vi avnjöt i det härliga eftermiddagsvädret och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Doften av nyligen utslagna blommor solkades plötsligt ner längs vägen av en läcka i ett avlopp och en sugbil stod parkerad mitt på gångvägen.
   Sonen rynkade ihop sin fräkniga lilla näsa och grinade illa.
   "Ja, det var väldigt vad här luktade illa", sa jag och kväljdes en smula av den hemska avloppslukten.
   Sonen svarade myndigt: "Ja, det luktar vuxenprutt".

Så för er som trodde att vuxenprutt och barnprutt eventuellt var samma sak... lång näsa.
 

Pojken och pillepillen

En kväll när sonen hade lagt sig att sova hände följande. Han var vid tillfället blott 5 år gammal och brukade ligga i sin säng och titta i lite böcker eller så innan han själv släckte när han tyckte det var dags. Det var sommar och mamman hade lämnat honom i sängen för kvällen, med dörren lite på glänt.
   Plötsligt ropade sonen från sitt rum:
   "Mamma!!! Kom!!!"
   Luttrad visste mamman att det väldigt sällan är riktigt så akut som sonen ville göra gällande. "Vad är det då?"
   "Mamma! Du måste komma!"
   "Vad är det då? Har du ont någonstans?"
    Paniken stegrades inne hos sonen: "Mamma!! Du måste komma!! Jag har fått något i pillepillen!!!"
    Även hos mamma stegrades paniken i detta läge. Fast kanske på helt andra grunder? Vad ska jag nu behöva ta tag i? Pojken går på dagis, vad gör de på dagarna där egentligen som leder till att han får något i just pillepillen? Ååååhhh.... vad... hur...
   Bedrövad, stressad och med bestämda steg klev mamman in i sonens rum, beredd på det värsta.
   Till mammans förvåning satt dock sonen och petade sig i ögat. Han såg upp med förtvivlad min och blinkade frenetiskt. "Kan du se vad det är? Jag har något i pillepillen..."

Lättad mamma kunde konstatera att ämnet för dagen var pupillen och inte något annat. Tack för det.

Blogging is not writing

Citat från film jag såg igår, Contagion:
 "Blogging is not writing, it's graffiti with punctuation."

Fruktansvärt roligt.
   Eller som Clint Eastwood sa till sin borgmästarstab: "Låt oss ta vår uppgift på allvar, men låt oss för Guds skull inte ta oss själva på allvar".

Där har du det. Tillbaka till julgrejandet. Stian ska skuras, locket läggas på brunnen, det ska vändas mossa och böjas rök. Vi ses på andra sidan.  

Kan inte starta krig

Jag vet,
lika säkert som jag vet att allt är förgängligt,
lika säkert som det är skönt för skalder att få sova
vet jag
när jag sitter lutad mot min älskade med vår minsta sovande i min famn
med doften och känslan av henne och honom som fyller upp allt jag vet och kan,
jag vet då
i det ögonblicket,
att den som en gång mått som jag mår där och då
aldrig kan starta krig

Så enkelt är det ju egentligen

Se nedan bild. Egentligen är det inte svårare än så. Men det är precis som att man inte vill förstå det, motvals kärring.
   Floskler Inc: Här finns förbättringsutrymme, utvecklingspotential, kalla det vad du vill.
   Den mer militäriska approachen: Gör om, gör rätt.
   Ödesfilosofi: Det blir ändå som det blir.

Men här är det, schematiskt uppställt för den som behöver det. Typ. Änna.

70-talisternas medelålderskris

Jag är född skapligt i mitten på 70-talet. Många i min närhet likaså. Vi börjar nu närma oss nån typ av medelålder.
   När vår föräldrageneration hamnade i medelåldern (tyckte man inte för övrigt att de var i medelåldern redan vid 30, fruktansvärt gamla som de var liksom redan från början...??) handlade det mycket om att mammorna plötsligt umgicks med väninnorna, drack lite vin och gick ut mitt i veckan. Papporna skulle ha en frän bil eller på annat sätt med prylar visa att de uppnått en aktningsvärd ålder där de liksom jobbat ihop till något fint.

70-talisterna då? Hur ser vår medelålderskris ut?
   Som jag ser det är det ett helt annat upplägg på det. De flesta har det bra, behöver inte skryta med prylar på samma sätt. Och vi har bevarat våra "tjejkvällar" eftersom papporna är hemma med barnen till stor del redan från början. Och de flesta av oss har inte fått barn förrän vid över 30, så vi har små barn, vilket begränsar en smula vad vi kan ägna oss åt på fritiden, för det har vi ingen. Och så jobbar vi lite för mycket också.
   Så vad gör vi då, för att liksom kliva in i medelåldern till synes så smärtfritt som möjligt?
   Göteborgsvarvet, Vätternrundan, korpfotboll, singelmaltwhiskey... och egenproducerat surdegsbröd. Bland männen.

Alltså, att helt livsfarligt utsätta kroppen för fysisk ansträngning den inte ens sett på vykort de senaste 15 åren (om någonsin; de flesta jag känner var inte direkt några idrottsfantaster som unga heller) och på sätt dra på sig skador i menisk och diskbråck... och att gå back to the roots matlagningsvis, laga mat som toppkockarna inte ens uppfunnit ännu, sätta egen vildjäst och fiska sin egen middag lite Hemingway-hårt. Det är så vår medelålderskris bland männen ser ut.

Och vi tjejer då? Det får jag återkomma till i ett annat inlägg, orkar jag inte ens börja på nu. Puh... God kväll.

Fick en sorkk i hemläxa

Nej, det är inte felstavat, men det är en ganska misslyckad ordvits. Ibland är jag inte bättre än så...
   Som jag tidigare nämnt har nu turen kommit till en KBT-terapeut i detta sökande efter svar. Utav henne fick jag i hemläxa över julen att förstå och ta in konceptet SORKK. Som jag väljer att se det är det vetskapen om att man faktiskt kan bryta mönster. Verkar kanske självklart för många av er där ute, men för mig är det ett hårt arbete. Terapeuten gav mig SORKK som ett verktyg att kanske så småningom komma ur vissa hang-ups jag har. Vad är då SORKK? Jo, som jag fattat saken... Och jag är lekman, så jag får ha hur fel som helst.

S = Stimuli
O = Organism
R = Reaktion
K (k) = Kortsiktigt resultat
K (l) = Långsiktigt resultat

S och O kan man inte förändra, det är instinkt och reptilhjärna helt och hållet. Däremot kan man styra över R och på så sätt förändra resultatet.

Exempel: Undertecknad är på väg hem efter en stressig och tröttsam dag på jobbet, huvudet snurrar med problem och hela kroppen är inställd på att bara komma hem, så jag kan slappna av, äta och släppa ner garden en smula. Där är utgångsläget, situationen.
   Då ringer älskade maken och ber undertecknad köpa hjulsidor till bilen på vägen hem. Makens samtal är i det här fallet "S", dvs stimulit, det som inträffar och förändrar situationen. När signalen når in i hjärnan, reagerar "O", dvs organismen.
 I detta specifika fall reagerar, dvs "R", den enligt följande: "Åh, nej, gud vad jobbigt, och jag som är så trött... Är det inte bättre att du sköter allt som har med bilarna att göra, du vet ju vad det är vi ska ha och var affären ligger och... Jag blir så himla stressad när det dyker upp sånt här..."

Idag fick jag lära mig att S och O inte är något att göra något åt, men däremot är det helt i min makt att ändra på R, dvs reaktionen. Om jag i exemplet ovan slipper åka och handla hjulsidor, slipper hamna out of my comfort zone, så blir det bra för mig på K(k), dvs på kort sikt. Jag slipper pressa mig till något jag tycker är jobbigt och det är precis så hjärnan fungerar. Den vill inte lära sig något nytt, den vill fungera per automatik. Men då utvecklas jag inte. Så vad blir det på K(l), dvs lång sikt? Icke-utveckling är stagnering och till slut regression.
   Så jag kan styra R och istället säga: "Ok, vart ska jag åka då? Vad behöver jag säga till dem i butiken för att det ska lösa sig?" Visst på K(k) blir det jobbigare för mig och jag stressas en smula, men på K(l)? Då har jag lärt mig något och nästa gång just hjulsidor behövs köpas, vet jag var och hur och löser det helt utan stress.

Nu är ju inte skälet till att jag är hos terapeuten att jag inte vågade köpa hjulsidor, det hoppas jag alla som läser detta förstår. Oh nej, det är andra, så mycket tristare saker jag håller på med som behöver skärskådas och förändras. Men insikten om SORKK, om vad som sker per automatik och som därmed är direkt utanför vår kontroll kontra vad vi faktiskt kan påverka, vilket till slut leder till att instinkten, automatiken indirekt förändras, det är det som blev min hemläxa.

SORKK on, mina vänner, själv har jag två trötta små tjejer som ska i säng.

 
 

En stor stark och kanske något till kaffet

Kom plötsligt att tänka på kvinnan jag såg på flygplatsen i Turkiet när vi var på väg hem från vår fina semesterresa här i september.
   Klockan var väl runt 23-tiden lokal tid och vi satt vid gaten och väntade på att tiden skulle gå. Sonen hade somnat utsträckt på några stolar, minsta tjejen gled in och ut ur Johns Blunds grepp i min eller makens famn och den av oss som inte satt still med de två och alla packning släntrade slitet efter mellandottern som var piggast av oss alla. Upp och ner i rulltrappan för femtioelfte gången.

Jag vet sen gammalt att människor har olika knep att få tiden att gå. Själv läser jag om jag har möjlighet, men jag har sett att alkohol i olika mängd och koncentration är ett gångbart alternativ bland andra. Det gällde inte minst den kvinna i 40-årsåldern iklädd höga klackar och smyckade glittriga jeans, som kom gående från baren till sin gate medan hon utövade ett balanskonststycke av dignitet.
   Först hade hon självklart en handväska som hängde på axeln men som helt klart var på vippen att glida ner längs överarmen till den böjda armbågen, vilket kan ställa till det om man har vätskefyllda kärl i sina händer, vilket var fallet. Djupt koncentrerad skulle hon få med sig en till bredden fylld stor stark och ett mindre glas, likaså fyllt till bredden med annan gulbrun, svagt trögflytande vätska, gissningsvis cognac. Med en bråkande handväska och höga klackar vid 23-tiden kan ju det vara tufft nog.
   Men, grädde på moset, momsen, liksom det lilla extra, försökte hon samtidigt få det dyrbaraste av allt, trots dess hala underdel, att lilla kvar uppe på glaset med öl: en gigantisk kanelbulle. Kanske inte den kombination jag hade sett som mest naturlig. En stor stark, en cognac och en kanelbulle. Jag tänker att hon nog redan hade varit och hämtat kaffet.

Borde, men har inte lust

Jag har en massa saker som jag borde göra, men som jag inte har lust med. Det är varken konstigt eller annorlunda. Det är inte heller bra.
   Men det som är ännu sämre, är att jag inte har några saker alls som jag har lust att göra men inte borde. Om ni hajjar.