Det är mycket nu. Och inte mycket av det går min väg. Nu. Faktiskt. På riktigt.
Det är problem problem problem. Stress stress. Sjukdomar. Otur och missflyt. Misstag. På längden och tvären. Högt och lågt. Knivig logistik.
Och om en månad fyller jag 40. Det suger.
Fan. Inte mycket slack i det repet.
Kan man skita i allt? En stuga i skogen, långt bort, utan kontakt, el. Egen brunn. Off the grid. Säga som Kevin Spacey i American Beauty: "I'm looking for the least possible amount of responsibility." Där skulle jag odla såväl morötter som min egen weirdness. Helt ekologiskt dessutom.
Det vore nåt. Låta hjärnan få stanna av lite, få vila. Ta ledigt. "Det är skönt för skalder att få sova". Inte för att jag skulle vara mycket till skald förstås. Men ändå.
...
...
Men i väntan på att det skulle kunna bli verklighet, genomförbart (nånstans plågsamt medveten om att jag förmodligen skulle gå under av tristess på en vecka) får jag blogga mitt i natten, för uppspelt, övertrött, anfäktad och irriterad för att kunna sova.
Men, mina vänner. Ni som sover. Ni missar något. Ni missar den vackraste stjärnhimmel jag sett på länge. Så vacker den blir här uppe i världens bortglömda hörn där man bara får spridda smakprov på den härlighet som är Vintergatan. Klart. Kallt. Krispigt.
Precis som mitt förakt.
torsdag 27 mars 2014
torsdag 20 mars 2014
Går det så mycket fortare egentligen?
Det är inte ofta jag kör omkring i vår stad, men det hade jag nöjet att få göra igår. Rondeller. Obevakade övergångsställen. Folk som med totalt dödsförakt kliver rätt ut i gatan. Och det är då det händer. Samma sak. Hos ung och gammal, ljus och mörk.
Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick.
Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.
Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?
Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.
Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick.
Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.
Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?
Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.
tisdag 18 mars 2014
Föräldraskap är att regelbundet umgås med sina dåliga sidor
Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
"Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
"Jag vill inte."
Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
"Stäng dörren" säger vi.
"Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
"Ok."
Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
"Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
"Men jag har bajsat", säger 3-åringen.
Eller hur. Varför inte.
Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
"Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
"Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.
Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.
Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.
Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.
Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.
Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "
Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.
Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
"Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
"Jag vill inte."
Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
"Stäng dörren" säger vi.
"Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
"Ok."
Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
"Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
"Men jag har bajsat", säger 3-åringen.
Eller hur. Varför inte.
Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
"Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
"Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.
Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.
Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.
Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.
Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.
Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "
Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.
måndag 10 mars 2014
Pårökt och politiskt korrekt
Det här med att gå upp innan Skam fått på sig tofflorna vareviga dag... Jag vaknar oftast strax före klockan 6 av en viskande röst, ett intensivt väsande: "JagvillsepåTV".
Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.
Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
Bolibompa.
Tecknat.
Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:
"Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."
Och med detta citat börjar veckan.
Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.
Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
Bolibompa.
Tecknat.
Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:
"Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."
Och med detta citat börjar veckan.
söndag 2 mars 2014
Skoldisco, nakenbilder, okej?
Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
Hur som helst.
Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
Kollegan: "Bananarama alltså."
Jag: "Kan du fetehajja."
Tystnad. En stund. Några låtar.
Kollegan: "Modern Talking, alltså."
Jag: "Det är riktigt."
Tystnad. Några låtar.
Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
Jag: "Absolut."
Tystnad.
Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:
???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:
Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.
Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.
Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...
Likadant fast tvärtom, tänker jag.
Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
Nej, inte alls.
Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.
Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
Hur som helst.
Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
Kollegan: "Bananarama alltså."
Jag: "Kan du fetehajja."
Tystnad. En stund. Några låtar.
Kollegan: "Modern Talking, alltså."
Jag: "Det är riktigt."
Tystnad. Några låtar.
Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
Jag: "Absolut."
Tystnad.
Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:
Boys, boys, boys
I'm looking for a good time
Boys, boys, boys
Get ready for my love
Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby
???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:
Hot and cold emotion, confusing my brain
I could not decide, between pleasure and pain
Like a tramp in the night, I was begging for you
To treat my body like you wanted to
Oh, Oh
Oh, Oh
Oh, I was begging for you
Touch me, touch me
I want to feel your body
Your heartbeat next to mine
(This is the night)
'Cause I want your body
All the time
Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.
Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.
Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...
Och...
Likadant fast tvärtom, tänker jag.
Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
Nej, inte alls.
Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)