Inte till salu, men...

"Hemma på våran gata i stan, där bor det en tant som sålde alla sina ungar för 25 öre styck. Där kunde du ha köpt en. Men de är slut nu", berättade Stina i Saltkråkan.

Vi har många barn. Men de är såklart inte till salu. Självklart inte. Så dumt. Hallå eller? De är ju våra bästa, våra älsklingar och allt sånt där. Ni vet.
   Men efter de 13 senaste dygnen här i Casa Sträng, där en seglivad magsjuka studsat omkring, kan jag tänka mig att lätta lite på reglerna.
  För snart två veckor sen insjuknade 3-åringen. Hon var inte sig själv på 6 dygn. Lagom till att lugnet sänkte sig, byttes fokus till 2-åringen som idag, 5 dygn efter utbrottet, inte heller är sig själv.
   För att servera grädde till moset bjuder 3-åringen dessutom hårt motstånd mot att "sköta magen" på toaletten. En evig kamp. Jag vill inte, skriker hon och där sitter vi fast.
   Kort sagt. Fru Sträng och hennes make är så evigt trötta på bajs just nu. Bajs i alla dess former. Både det som kommer ut och det som inte kommer ut, löst, hårt, gult, brunt, grönt, svart...  det som luktar filmjölk och det som luktar... död.

  12 nätter där man sovit decimetern ovanför madrassen, redo för brandkårsutryckning. Maken sovande i soffan med för stunden sjukt barn.
   12 dygn med undanrullade mattor, frottéplast, soffan draperad i handdukar och 6 maskiner tvätt om dagen. Lukten av galla som sticker i näsan. Händerna söndertvättade i desperat försök att "vara noggrann med hygienen".
     Så, igår eftermiddag var det där med barn till salu en lockande tanke. 3-åringen ylade för full hals inne på toaletten: "JAG VILL INTE, JAG VIIIILLLL INTEEEEE!!!!!"
   2-åringen gick omkring utanför toaletten med raka ben på tå och galltjöt med stora tårar rinnande på kinderna: "Det gör ont, det gör ooooont..." medan hennes mage stökade runt. I soffan satt jag och ammade för åttioelfte gången den dagen eftersom minsta dottern blivit väckt av systrarnas ångestskrik varje gång hon äntligen somnat. Hela dagen. Så hon var inte på sitt bästa humör heller, kan sägas.
   Maken satt också i soffan. Vi hade båda givit upp efter snart två veckor av detta. Man orkar bara så mycket.

Men nej. Efter moget övervägande. Trots allt. De är inte till salu. Aldrig i livet.
   Men jag är inte främmande för någon typ av biblioteksverksamhet. Dvs barn för hemlån om du kan visa upp giltigt lånekort. Vi skickar påminnelse efter någon månad om att de borde lämnas tillbaka. Man kan hoppas att det finns andra som vill låna dem...
   Fast det gäller bara barnen vi har som är tjejer och under en meter långa. Det fjärde barnet, den 10-årige sonen, han är mer referenslitteratur och inte för hemlån.