För mycket sömn gör dig sjuk

I natt hade vi barnvakt. Svägerskan tog med sig 3-åringen, min älskade mor 2-åringen hem till sig. Med andra ord var det bara maken, minsta barnet och jag själv kvar hemma. Eurovision. Ostbågar och choklad. Najs.
   Sömn. Ostörd sådan. Jag minns inte när det hände senast.
   Jag vaknade med mild huvudvärk klockan halv elva på förmiddagen. Det var flera år sen sist jag sov så länge. Döm om min förvåning.

Så vad händer då? När kroppen får vila så? Jo, serru. Nu, ca halva dygnet senare, känner jag hur den smyger sig på... förkylningen. Som ett brev på posten.

Tack för det, Televerket. Och jag tror det var bättre då. När Televerket var Televerket. Innan det blev Telia. TeliaSonera.

Tur då att jag ska återgå till att sova sämre nu när alla barnen är tillbaka i huset. Upp med axlarna till öronsnibbarna igen, bit ihop och kom igen. Det här är ingen kyrka att sova i. God kväll.

Säsongspremiär

Plötsligt händer det. Som i Trissreklamen. För nog kan den ödmjuka delen av mig anse att dagens väder är att jämföra med en trissvinst.
  Efter att ha lämnat de större barnen på lämplig institution tog jag mig så en promenad i närområdet. Det har inte hänt sen... det hände sist. Foglossningar, jobbstress och allmänt skitväder har satt stopp för såna inspirerande saker som promenader ända sen i oktober förra året.
   Bebisen och jag tog långa benet före och drog iväg. Andas in, svettas ut.
   Den pånyttfödda delen av mig, den som inte minns livet före förra årsskiftet, hade tusen frågor till den mer erfarna, 39-åriga delen.

"Vad är det som känns på huden på armarna?" frågade den pånyttfödda efter att ha gått några minuter utan tröja, bara i kortärmad t-shirt. Det kändes lite som när man skolkade från skolan...
   "Det är värme. Från solen." svarade 39-åringen.
   "Jaha..."

"Vad är allt det gröna, rosa och gula en bit upp i luften?"
   "Det är blommor och blad. De växer på träden när det blir vår och sommar."
   "Jahaaaa..."

"Vad är det för ljud? Och vad är det som luktar?"
   "Det är fågelsång. Fåglar låter så när de gillar livet och vill träffa andra fåglar. Och det som luktar är en blandning av gödsel, blommor och mopedavgaser."
   "Jaha."

"Vad är det för varelser jag ser framför husen längs gatan?"
   "Det är andra människor. De kommer ut nu när fåglarna börjar sjunga. Du behöver inte vara rädd för dem."
   "Nähä..."


En fantastisk promenad. En timmes överdos av såväl syre som D-vitamin. Och jägarbränna (andra byxor får införskaffas om det här ska bli en vana). Jag kommer att sova som en stock inatt.
   Nu sitter jag och pustar ut framför datorn med en kaffe och ett stooort glas vatten. Den pånyttffödda undrar: "Vad är det får konstig känsla i låren, korsryggen och vaderna?"
   Den visa 39-åriga kvinnan kan inte annat än konstatera: "Det är början på den träningsvärk du kommer att ha imorgon. Du kommer inte kunna ta dig upp ur sängen."
   Man är i fantastiskt dåligt skick.

Om det ändå vore så väl

“Love, trust, beauty, sincerity, truthfulness, authenticity – these are all feminine qualities, and they are far greater than any qualities that man has. But the whole past has been dominated by man and his qualities. In three thousand years, man has fought five thousand wars. Yes, this is also strength but not worthy of human beings. This is strength derived from our animal inheritance. It belongs to the past, which is gone, and the feminine qualities belong to the future, which is coming." -Osho.

And so say we all.

Jobb och familj

Om familjen hade varit ett jobb hade jag tagit tjänstledigt.
Eller sjukskrivit mig.
Eller sagt upp mig.

1+1+1 blir inte 3.

Att ha 1 barn under 4 år = 100 % jobb.
Att ha 2 barn under 4 år = 200 % jobb.
Att ha 3 barn under 4 år = 400 % jobb.

Min erfarenhet på området är inte så stor, men den jag har säger mig att siffrorna är enligt ovan. Och det spelar ingen roll vilka av de tre barnen man har, har man bara ansvaret för två av dem en stund är det hälften, om ens det, så mycket att göra som att ha alla tre.
   Det var bara det jag ville ha sagt idag. Tack.  

Var sak på sin plats

Den som har barn vet att det här med att plocka är en livsstil. Det är tvätt. Duka fram, duka av. Tömma diskmaskinen. Tumla. Byta lakan. Leksaker som ligger överallt. En helt sinnesjuk mängd udda strumpor som ligger under tv-bänken och bakom soffan. Blöjpaket som ligger framför tv:n där de nyligen utgjort blöjtåg (fråga inte). Lillasysters kläder bland storasysters och tvärtom. Omaka skor i fåtöljen. Pusselbitar till pussel vi inte har dyker upp. Det hela är underligt.
   Och det tar aldrig, aldrig slut. Man kan gå omkring och plocka en hel helg och det ser likadant ut som när man började. I all oändlighet.
   Jag tillbringade en dag med att plocka och sortera igår. Dela in efter materialslag, liksom. Urvuxna kläder sorterades i storleksordning. Vinterkläder hängdes undan. Skräp källsorterades och skafferi rensades. Dammsög. Jag höll på i sex timmar och kände väl inte att det direkt märktes någon skillnad. Tröstlöst.

Tänk om var sak låg på sin plats. Allt där det skulle vara. Ordning och reda, måndag på fredag. Vilken grej.
   Alla kläder på rätt plats i garderoberna. Leksakerna inne i barnens rum (och i en drömvärld, köksleksakerna i leksaksköket och pusselbitarna ihop i rätt kartong, men det kanske är överkurs). För små kläder bortskänkta till bättre behövande. Flingor i barnens magar eller kvar i flingpaketet istället för spridda över köksgolvet. Kall, kladdig pasta i soporna istället för fastkletade i strumporna. Handdukar i linneskåpet istället för framme i vardagsrummet om ifall att något av barnen fortfarande är magsjukt. Skor i hallen istället för under soffan eller i barnens sängar. Små bebismössor kvar i bilstol och/eller barnvagn istället för i spridd ordning någonstans där det tar 40 minuter att hitta dem. Axlarna i axelhöjd istället för som örhängen (jag som inte ens gillar smycken). Brösten i brösthöjd. Blicken rakt fram istället för precis framför tårna. Och, inte minst, var och en i sin egen säng nattetid.
   Det är sådant som en 4-barnsmamma kan drömma om när hon sitter vaken 2,5 timmar på natten för att få 2-åringen att somna om. Jag är inte bitter.
   Det är en utopi. Jag vet. Men ta det inte ifrån mig. Låt mig få tro att det finns ljus i slutet av tunneln.    

Axlar, immunförsvar och dåligt samvete

Den uppdaterade vet att en envis magsjuka har härjat i hushållet Sträng de senaste två veckorna. Först 3-åringen, nästan en vecka, lagom till att vi trodde att det bara var hon som drabbats fick 2-åringen det. I 5 dagar och sen fick fru Sträng det. Inte så illa som barnen, men ändå. Ett drygt dygn av toabesök och den där äckliga hissen som åker upp och ner i halsen: dags att ta fram spannen eller inte? Oklart...
   Nu verkar det dock som att det lagt sig. Men jag är trött. Så evinnerligt trött.

Såna här perioder, där man varit på helspänn i två veckor, beredd att rycka ut så fort något av barnen andas eller rör sig... så tänker jag: kommer man någonsin att känna sig avslappnad? Någon mer gång i livet? Någonsin?
   Våren har inte varit toppen. Det är inte mycket slack vi fått här i hushållet sen jul. Det har varit slitsamt. Bortsett från lilla underverket, den coola, lugna fantastiska lilla bebisen vi fick i mars, har den här våren inte varit mycket att skriva hem om. För mycket arbete, för lite sömn, för mycket trotsåldrar samtidigt och framför allt en bristande hälsa.
   Det har kostat på. Jag har inga axlar längre, utan örhängen. De är lika min axlar, det kan jag se i spegeln, men de sitter alldeles för högt upp, där de verkar ha frusit fast i ett krampartat tillstånd. Det ger huvudvärk och bristande tålamod.
   Lika bristande som immunförsvaret då kan jag känna. Det har inte stått pall för värst mycket det sista. Influensa och lunginflammation vilket rann ut i en förkylning som höll i sig 8 veckor. Mmmm. Marabou. Och sen resten av familjen varav två dagisbarn. Immunförsvaret får slita hund.

Så är det egentligen så konstigt, att man en dag som denna hade velat lämna bort 3- och 2-åringen? I 2 dygn. De är friska nu, uttråkade och överenergiska. Men det är inte jag. Och inte maken heller. Vi har inte sovit något att tala om på över två veckor.
   Tänk att få sitta i soffan, halvsova nån halvtimme-timme här eller där. Inte hela tiden vara på språng, halvt i beredskapsställning. Med en bok att sjunka in i när man inte njuter av den underbara doften, de mjuka kinderna och de lena händerna på världens finaste 5 veckors bebis. Sova, sova och sooova en natt. Tills man vaknar av sig själv den här gången. Kanske till och med hinna börja längta efter dem en liten smula...
   Dåligt samvete. Den som inte har barn tänker kanske: då skulle ni inte skaffat några barn. Nej. Det har du kanske rätt i. Men nu är det så, att hade barnen varit det enda uppdraget man hade här i världen hade man orkat mycket mer. Men man har ett jobb också. Det är kombinatitonen som knäcker en. En bra idé i teorin, men i verkligheten... Nej.

Dags att lägga 3- och 2-åringen. Hoppas på en lugn natt. Vi kanske kan låtsas att de inte är hemma.

Inte till salu, men...

"Hemma på våran gata i stan, där bor det en tant som sålde alla sina ungar för 25 öre styck. Där kunde du ha köpt en. Men de är slut nu", berättade Stina i Saltkråkan.

Vi har många barn. Men de är såklart inte till salu. Självklart inte. Så dumt. Hallå eller? De är ju våra bästa, våra älsklingar och allt sånt där. Ni vet.
   Men efter de 13 senaste dygnen här i Casa Sträng, där en seglivad magsjuka studsat omkring, kan jag tänka mig att lätta lite på reglerna.
  För snart två veckor sen insjuknade 3-åringen. Hon var inte sig själv på 6 dygn. Lagom till att lugnet sänkte sig, byttes fokus till 2-åringen som idag, 5 dygn efter utbrottet, inte heller är sig själv.
   För att servera grädde till moset bjuder 3-åringen dessutom hårt motstånd mot att "sköta magen" på toaletten. En evig kamp. Jag vill inte, skriker hon och där sitter vi fast.
   Kort sagt. Fru Sträng och hennes make är så evigt trötta på bajs just nu. Bajs i alla dess former. Både det som kommer ut och det som inte kommer ut, löst, hårt, gult, brunt, grönt, svart...  det som luktar filmjölk och det som luktar... död.

  12 nätter där man sovit decimetern ovanför madrassen, redo för brandkårsutryckning. Maken sovande i soffan med för stunden sjukt barn.
   12 dygn med undanrullade mattor, frottéplast, soffan draperad i handdukar och 6 maskiner tvätt om dagen. Lukten av galla som sticker i näsan. Händerna söndertvättade i desperat försök att "vara noggrann med hygienen".
     Så, igår eftermiddag var det där med barn till salu en lockande tanke. 3-åringen ylade för full hals inne på toaletten: "JAG VILL INTE, JAG VIIIILLLL INTEEEEE!!!!!"
   2-åringen gick omkring utanför toaletten med raka ben på tå och galltjöt med stora tårar rinnande på kinderna: "Det gör ont, det gör ooooont..." medan hennes mage stökade runt. I soffan satt jag och ammade för åttioelfte gången den dagen eftersom minsta dottern blivit väckt av systrarnas ångestskrik varje gång hon äntligen somnat. Hela dagen. Så hon var inte på sitt bästa humör heller, kan sägas.
   Maken satt också i soffan. Vi hade båda givit upp efter snart två veckor av detta. Man orkar bara så mycket.

Men nej. Efter moget övervägande. Trots allt. De är inte till salu. Aldrig i livet.
   Men jag är inte främmande för någon typ av biblioteksverksamhet. Dvs barn för hemlån om du kan visa upp giltigt lånekort. Vi skickar påminnelse efter någon månad om att de borde lämnas tillbaka. Man kan hoppas att det finns andra som vill låna dem...
   Fast det gäller bara barnen vi har som är tjejer och under en meter långa. Det fjärde barnet, den 10-årige sonen, han är mer referenslitteratur och inte för hemlån.  

För mycket och för lite skämmer allt

Den lilla bebisen är nu 5 veckor och man kan, om man vill, sammanfatta denna första levnadsmånad. April. Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansaaaa.

Så som jag hade tänkt mig den första, helt magiska, månaden tillsammans med lilla bebisen... så blev det ju inte då. Så blir det ju aldrig, visserligen, men ändå. Jag hade tänkt mig det hela i siffror ungefär såhär:

Medeltemperatur dagtid: 15 grader.
Antal böcker lästa: 3 st.
Antal sjukdagar, familjen totalt: 0. Ok 3. Jag har varit med förr.
Antal arbetade timmar: 25, lite skönt lagom som omväxling.
Antal sköna promenader i vårvädret och tillika avslappnade koppar kaffe avnjutna utomhus: 20.
Antal middagslurar tillsammans med bebisen: 15
Antal nätter spenderade ej i egen säng: 0.
Antal dagar med baby blues: 3.

Typ så. Men hur gick det då? När det, som tydligen kallas verkligheten, egentligen slog till och vi sitter med facit i hand?

Medeltemperatur dagtid: 8 grader. Regnigt och blåsigt.
Antal böcker lästa: 1 st. Lästes ut på BB.
Antal sjukdagar, familjen totalt: 14. Vi har haft magsjuka i hushållet Sträng. Inget annat tvingar dig in i nuet på samma effektiva sätt.
Antal arbetade timmar: 65. Dvs 40 %.
Antal sköna promenader i vårvädret och tillika avslappnade koppar kaffe avnjutna utomhus: Promenader 0, kaffe utomhus 1.
Antal middagslurar tillsammans med bebisen: 0
Antal nätter spenderade ej i egen säng: 7.
Antal dagar Baby blues: 35.

Där har ni det. I vissa fall mer än beräknat, i andra fall mindre. För mycket och för lite skämmer allt.