Precis som Alfons, så ska jag bara...

Här sitter man. På jobbet. Och ligger lite efter. Med en vecka kvar till beräknad förlossning.
   Planen var att den 1:e mars skulle varit sista dagen jag jobbade heltid (nu 3 veckor sen) och att jag sen skulle ha lyxen att chilla lite. I min egen takt. Jobba lite sådär. Mest hemifrån. Mest för att få tiden att gå lite grann.
   Men så blev jag sjuk i februari, låg på sjukhus, och där nånstans försvann ca 2 veckors arbetstid. De måste nu tas igen. Plus att det tenderar att tillkomma nytt. Hela tiden. Det är då skit. Och bara mitt eget fel. Det är ju inte direkt så att jag sitter på Guantanamobasen med ett elakt vapen riktat mot huvudet med hot om skott om jag inte jobbar... Jag hade behövt jobba hela nästa vecka också för att ligga i fas. Det vill säga, jobba fram till sista sekunden, med hundra knyck rakt in i kaklet.
   För jag är som Alfons. Jag ska bara.

Tittade på Helt sjukt igår, det nya programmet med David Helenius. Charlotte Perelli och Anders Timell berättade om hur det var för dem när det gick illa. I hennes fall hjärnhinneinflammation och i hans självmordstankar. Bland annat.
   Nu gillar inte jag att stå på scen och vara i centrum som Perelli och inte heller har jag samma typ av DAMP som jag skulle gissa att Timell har (förlåt att jag tar mig friheten att diagnostisera våra kändisar, men jag har så många runt mig med såna diagnoser att jag liksom känner igen dem. Framför allt hyser jag den största respekt för dem och skulle gärna ha en släng av det själv.. de får så mycket gjort och ser världen med ett rörligare sinne än jag, lite avis blir jag...).
   Men jag, precis om de, tänker tankar som:

Nej, det är bara lite mycket just nu. När alla bokslut är klara lugnar det ner sig.
Ja, sova bättre, bara jag får gjort klart det här projektet så kommer jag att kunna det. Bara några veckor till nu.
Ojdå, nej, det är bara en rad olyckliga omständigheter som lett hit... Ibland har man missflyt. Man får ta det som det kommer.
Lite motion... ja. så fort jag bara landat med detta, så ska jag börja med mina promenader igen.
Sen, när bebisen är ute, köket är renoverat och taket fixat, då ska jag gå ner i arbetstid och ägna mig mer åt barnen...
Ja, det är lite stressigt nu, men det är det värt för jag bygger ju inför framtiden och för att mina anställda ska ha en bra situation och trygghet när de går till jobbet... Det kommer vi alla att kunna njuta av, bara ett par månader till...
Det där synbortfallet jag fått på höger öga lite nu och då de sista månaderna? Nejdå, får jag bara vila en eftermiddag försvinner det säkert.
Att jag varit konstant sjuk i 8 veckor? Tja, man har ju lite nedsatt immunförsvar när man är gravid och med dagisbarn på det, vetdu... Snart är det vår och då kommer solen och värmen och bebisen är ute. Då försvinner det, bara att bita ihop till dess och komma igen... Vila? Nejdå, det tror jag inte skulle hjälpa... Snart blir jag ju mammaledig, då kan jag vila... Det ordnar sig.  

Precis som Alfons: Jag ska bara...

Känns det igen?

Så jag öppnar upp ett nytt företag i mitt bokföringsprogram, bloggar en kort stund, höjer musiken (för stunden underbart underbara Big Elf och deras Disappear; ni som inte känner till: you're in for a treat) tar en kaffe och tvingar hjärnan att än en gång flytta fokus från drömmar om bebisdoft och mental uppladdning inför förlossningen till debet och kredit. Man kan göra så. Om det är rätt, får vi se i efterhand.

Uppe med tuppen

Det är nog inte meningen att jag ska sova. Inatt har vi haft båda de små trollen utlämnade på entreprenad. Följaktligen har här varit alldeles tyst.
   Igår kväll kunde vi till och med avnjuta ett parti Monopol med äldste sonen. Något som inte låter sig göras med småtroll hemma. För första gången på 4 år vann fru Sträng. På drygt 1 timme sopade jag banan med allt motstånd. Och gick sen och la mig.

Vaknade kvart över sju. Omöjligt att somna om. Ärligt talat. Med världens läge att ta igen hur mycket sömn som helst. Men det gick inte. Suck.

Ah, well. En annan gång kanske.

Förlossnings-TV

Jag har en faiblesse. En fixering. Ett osunt, långtgående behov av att se på förlossnings-TV när jag är gravid. Så har det varit varje gång, i synnerhet såhär mot slutet. Jag frossar i serier som Barnmorskorna och allt vad de heter. Den här gången har det blivit En unge i minuten på 4:an. Som förtrollad kan jag se 8 avsnitt i rad.
   Det är intressant att se vilken bredd det finns av kvinnor. Såna som gråter från det att de sätter foten innanför dörren tills bebisen är ute (och sannolikt efter det också) till de som chit chattar ledigt med make, barnmorskor och sköterskor fram till de sista skälvande minuterna. De som är livrädda för allt, nålar, masken med lustgas, inte vågar titta på bebisen när den är ute... till de som klargör för personalen, klart och tydligt, att jag vill ha det si och så, ta fram akupunkturnålarna direkt och dra på max på lustgasen, för här ska minsann födas barn...
  Och bredvid dem kommer generellt sett en något vilsen man - om det så är 5:e barnet som ska ut. Han håller ordning på glaset med saft i sugrör, masserar nån ländrygg och pussas. Eller så står han en bit vid sidan av, lätt genomskinlig och blank. Och ser ut att mest tänka på semestern. Kanske undrar han just då om det verkligen var värt det... de där korta minuterna av... nöje. Som ledde till det här.
   Kvinnorna vill bli masserade... mmm... gott... precis dä... VAD FAN GÖR DU!! De är törstiga, men GE MIG INTE SAAAAAFT!!! VAD TÄNKER DU MED!!! Svåra att tillfredsställa. Sitter, ligger, på rygg, på sidan, sitter igen, står, går omkring, rullar omkring på en stor gummiboll. Från sekund till annan vet de inte vad som känns bäst. Vill krypa ur skinnet.
   Jag har gjort det 3 gånger; jag pratar av egen erfarenhet. Det är inte lätt som en plätt att föda barn - även om jag haft ganska problemfria förlossningar (peppar peppar).

Det är också intressant att se vilka likheter det finns bland dessa kvinnor. Någonstans finns de gemensamma nämnarna. De flesta som kommer in, glada som lidande, är bleka, osminkade, sammanbitna. Liksom koncentrerade på uppgiften. En stress, en oro, en laddning inför slutspurten. Då och då totalt insjunkna i sig själva, långt bort från omvärlden.
   Magen är stor och kantig, kroppen svullen, de sista veckornas brist på sömn flyter ur ögonen. Så gott som varenda en skulle nog skriva under på att man känner sig som en flodhäst. Som bäst. En sjöko.  Låt oss få det här gjort nu då. Kom ut nu, unge. Och då, precis då. När vi gör det kvinnligaste som finns, nämligen föder barn.... svettiga, skriker och gråter om vartannat... efter månader av foglossningar, hemorrojder, hudbristningar, stora, läckande bröst och åderbråck... Just då, i de sista skälvande timmarna... När kroppen är aldrig så full av de konstigaste hormonerna i hela världen... Precis då... när den kvinnliga närvaron på ett sätt är som mest påtaglig...
   Är vi aldrig så långt bort från det som anses vara det moderna, kvinnliga idealet. Märkligt. Den smala midjan och de snygga benen, de piffiga, plutande röda läpparna och de tajta kläderna. Det ungdomliga, det lättsinniga.
   Då är vi anti-idealet. Liksom. Och de flesta har säkert ägnat sista månaderna åt att läsa på hur vi så snart som möjligt, pigga och flåshurtiga, på ett par veckor ska vara tillbaka i 25-årsformen.

Underligt. Underligt och sorgligt, säger jag.

Ett barn kan inte ersätta ett annat, men ändå

Har haft en sån där konstig dag. En sån där de flesta tankar som dykt upp i huvudet har kommit från de där ställena dit man trodde man hade låst och slängt bort nyckeln för alltid. Icke så. Men det är väl bara att inse - jag kommer aldrig lyckas med det. Nycklar kan vara bra att ha, tänker den mörka delen av mig... Och här följer en tankevurpa från förr. Logisk och ologisk på samma gång.

För några år sen var en dåvarande kollega till mig i Stockholm och jobbade på ett stort projekt. En av de ansvariga för kunden däruppe råkade under projektets gång ut för något fruktansvärt. Hennes då ca 10-årige son blev påkörd av en buss när han på cykel var på väg till skolan. Hon själv satt på cykel ca 15 meter bakom och såg när pojken fastnade i bussen och släpades med till bussen fick stannat. Han dog direkt.
   När min kollega så berättade detta för mig, även han i nån form av chocktillstånd, hörde jag efter en liten stund min egen röst säga: "Har hon fler barn?" Något annat kom jag mig inte för att säga med min inre syn full av bilden av det inträffade såsom jag målade upp den för mig själv.
   Kollegan svarade: "Ja, hon har en dotter också. Som tur är."

Som om ett barn någonsin skulle kunna ersätta ett annat. En så egendomlig tanke att tänka. Men ändå tänkte både min kollega och jag den samtidigt. Det är något med ensamheten tror jag. Har man ett barn kvar, blir man inte ensam i alla fall. Inte på samma sätt.

Så det kanske inte år så knasigt ändå att göra som vi: skaffa 4 barn. Jag menar inte att göra mig lustig, utan är högst allvarlig när jag tänker att man då har något i reserv. Liksom en plan B. Om något skulle hända något av barnen.
   Även om aldrig ett barn kan ersätta och läka saknaden av ett annat. Såklart. Och jag hoppas att jag aldrig blir medveten om exakt hur omöjligt det är.

Bara att inse. Trendradarn är för evigt paj.

Sommaren 1996 gjorde jag en kraftig missbedömning. Jag satt hemma och pluggade fysik, A-kursen på universitetet, och hörde i radion: "....aaaah, tell me what you want, what you really really want... ... zig-a-zig-aaahh..."
   Jag tänkte då direkt. Jaha. Kvalificerad skit. One hit wonder. Kommer aldrig bli nåt det här. Dagsslända. Varför produceras sånt här? Platt fall.
   Ja. Eller inte. Spice Girls. Nog höll det i sig ett tag.
   Så jag har väl haft fel förr, såklart. Rätt ofta faktiskt. Men igår var det ju Melodifestival. Det händer att vi väljer att se finalen även om vi högaktningsfullt skiter i delfinalerna. Så blev det även igår. I alla fall såg vi den delvis.
   Jag trodde att det skulle stå mellan Yohio och Sean Banan och att hoppet till en eventuell 3:a skulle vara långt. Jag kunde inte se varför någon av de andra skulle dra hem poäng gentemot såna deltagare. Det betyder inte att jag själv skulle röstat så. Jag är en tant i yngre medelåldern och tycker för egen del att Louise Hoffsten och Ralf Gyllenhammar var bäst. Men jag tänkte att den publik som i första hand röstar borde ha den uppfattningen. Yohio och Sean Banan.

Men se. Lång näsa. Lange schnabel. Icke så. Istället gick nån slags Rick Astley look alike och plockade hem segern. Till hans stora förvåning dock. Som det kan gå.

Fru Strängs trendradar visar åter hur illa in tune med resten av världen den är. Aldrig modern, men kanske heller aldrig omodern å andra sidan. Det finns för- och nackdelar med allt.

Lilla fröken Sträng mäter fötterna på Kvinnodagen

Såhär på internationella kvinnodagen lobbade äldsta dottern in en sån där... klockren. Hon och lillasyster har varit sjuka i veckan, men äntligen har det vänt och det böev därför dags att bada. I vanlig ordning kivades och knuffades det kring badkaret medan det tråcklades av kläder. Att bada är alltid en hit.
   Plötsligt uppmanar storasyster lillasyster med ett högljutt: "Nej, nej vänta lite, D! Jag ska bara mäta fötterna!"
   Jag tittade upp. Mäta fötterna? Que?
   Dottern böjde sig ner och slet sonika fram vågen från under skåpet där den står. Hon startade den, ställde sig på den och mumlade "13". En siffra som såklart inte hör ihop med nånting annat än att hon tycker det låter lagom, liksom.

Och just idag också. På kvinnodagen. Ett så självklart finger rakt upp i etablissemanget, på nåt sätt, utan att hon hade någon som helst aning om det. Lilla barn. Mamma älskar dig. Sluta aldrig mäta fötterna. För att använda den där vågen till något annat, kommer bara gör dig olycklig.

Och så tar vi det en gång till

Igår kväll mötte jag 3-åringens febriga, glasartade blick när jag skulle gå och lägga mig. Med tårarna hängande i ögonvrån sa hon: "Jag vill sova hos pappa."
   Ett snabbt övervägande. Ok. Hur får vi alla sova mest? 3-åringen hos favoritpappan, är nog bäst för henne. Och då sannolikt också bäst för pappan. Jag får plats bredvid tills dess att 2-åringen också kommer. Hon vill å andra sidan sova hos mig i allmänhet, så då blir det trångt. Och går jag därifrån kommer hon att vilja följa med.
   Så jag kom överens med 3-åringen om att jag fick låna hennes säng nu när hon fick låna min. Det var ok. Hon önskade mig god natt och jag gick för att knyckla ihop min höggravida, foglossningsömma, svullna och förkylda lekamen i den 175 cm långa och 70 cm breda juniorsängen med en alldeles för tunn madrass.
   Jajamen. Så gick det några timmar tills minsta dottern vaknade. Även hon förkyld med hosta. Och mitt i sitt elände kom hon fram till att det nog var bäst att släntra över till mamma och ligga nära på riktigt. Ett redan trångt utrymme blev... outhärdligt litet för fru Sträng. Så fort det lilla barnet somnat om igen bytte jag till hennes juniorsäng. Hennes madrass är något mjukare.
   Men se, då var det dags igen för fru Sträng att få igång febern och uteliggarhostan från några veckor sen, så det var bara att inse sig besegrad och gå upp och sätta sig i soffan och halvslumra. Till slut kunde jag lägga mig ner och fick någon dryg timmes kvalitativ sömn innan två små tjejer dundrade in kvart över sex för att pussa på mig.
   Det var det hela. Kanske 3 timmars sömn inatt. Ihopknycklad som en aluminiumburk i pantmaskinen. Ont överallt idag som följd.

Och hostan är tillbaka. Liksom en släng av febern. Kan det vara så att lunginflammationen aldrig riktigt gav med sig sen sist och när förkylningen satte in kom den tillbaka, nu dessutom hämndlysten? Du ska få för att du försökte ha ihjäl mig med antibiotika... ta den, här har du... Vart vända sig? Tillbaka till infektionskliniken? När? Idag, när jag är lite sjuk? Eller ska jag vänta, tills det får mer fart och det blir lättare att ställa diagnos? Å andra sidan, är jag 3 veckor ännu mer gravid än vid förra lunginflammationen med allt vad det innebär och inte direkt sugen på att gå i däck så fullständigt en gång till. Finns inget direkt lyckat recept att följa här.
   Så jag åker och jobbar. Båda de små får vara hemma med pappan idag eftersom de är sjuka och det är alldeles för kallt för små förkylda tjejer att gå på lång skogspromenad med förskolan. Och det är mer vila för mig att i lugn och ro sitta på kontoret och puttra på i egen takt än att vara hemma och passa upp. För det där med att få vila hemma när båda barnen är där? Spelar ingen roll om den andra föräldern slår dubbelknut på sig själv - man kommer inte undan.

Jodå, så atteeee.... Men bilen går bra. Absolut. Kanske provkör jag den nya bilen till jobbet idag. Bara för att det går, liksom.

Att sova är som en kryssning i Västindien

Det här med att få sova en hel natt. Vakna av sig själv, i sin egen takt. Lugn. harmonisk och utvilad. Sugen på dagen, laddad med energi. Klar i huvudet. Inte en av statisterna i Walking Dead.
   Det känns snarast lika avlägset som en kryssning i Västiniden på det lyxigaste fartyget, 2 veckor för 500 000. Exkl dricks.
   I december gick jag matchen mot 2-åringen om i vilken säng hon ska sova. I januari vaknade jag kallsvettig och yrade om sociala avgifter, periodiseringsfonder och annat som hör boklsutsarbete till. I februari var jag sjuk. Med andnöd en stor del av tiden. Satt upp och halvsov/slumrade till nån halvtimme emellanåt. I nästan 4 veckor.
   Jag hade hoppats på en stark mars. Full av ljus, värme, tillförsikt och god hälsa. Vem trodde jag att jag kunde lura? Inatt har jag knappt sovit nånting alls. Bebisen stökar runt med kisseblåsan och jag har haft halsont från helvetet. Nästäppa. Igen. Men jag kan andas, det är väl bra. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.

Jag tänker sömntabletter. Hårda sådana. Knark. Och förhandling med maken. En natt (två) i veckan tar du kidsen och jag sover.
   Visst. Men se, det går ju inte. Bebis i magen. Tror inte läkarna är pigga på att ge mig nåt förrän den är ute. Efter det tror jag inte de är pigga på att ge mig något förrän jag slutat amma. Vilket är om ett år eller så. Dystra utsikter.
   Så som det känns, är alltså en god natts sömn lika svår att få ihop som de 500 000 för lyxkryssningen i Västindien. Exkl dricks. Berget är lika högt. Oöverstigligt. Jag kommer nog aldrig nå dit.

Jag har sovit dåligt de sista 10 åren. Av en rad olika skäl som jag inte tänker ta upp här hur som helst. Men jag kan säga att det är utstört. Jag tror kanske att jag aldrig kommer kunna sova djupt och avslappnat nån mer gång i mitt liv. Inte utan artificiell hjälp.

Till dess är jag statist i vilken skräckfilm du vill. Genomskinlig, ljuslila, hålögd, kallsvettig och svullen. Startsträckan att få igång hjärnan - några timmar. Hållning som en säck potatis. För jag orkar liksom inte. Nånting alls.

Ny bil. Enterprise.

Jodå, så atteeee.... Annars då? Bilen går bra? Både ja och nej. Den ena går finfint. Den andra är man trött på. Och den är dessutom för liten nu när vi blir 6 i familjen. Så idag ska vi hämta vår nya bil.
   Det här med att köpa ny bil år 2013 verkar vara en hel vetenskap. Det krävs tydligen ett par timmars kurs hos bilhandlaren i hur man ska använda alla finesser.
   Fru Sträng klarar mycket. Kan ha många järn i elden. Men sånt stressar nåt fruktansvärt.
   Det är inte en bil vi köpt. Det är ett rymdskepp. På steroider. Hur gör man?
   Gravidhjärnan kan få totalkolaps av att belastas med detta.
   Jag får be maken att jag får fortsätta köra min hederliga gamla 940 fram till att gravidhjärnan är borta. Om amningshjärnan är så mycket bättre är dock tveksamt... Kanske blir det inte att jag kör nya bilen förrän till jul..