Punktering. Bildligt och bokstavligt.

Det har varit en underlig vecka. Upphackad, splittrad och oförutsägbar. Som livet i stort? Med andra ord en vecka som livet i miniatyr.

Det mest spännande var väl i tisdags morse, när jag backade ut från uppfarten här hemma. Bilen full av barn, hjärnan full med information, kroppen full av stress, väskan full med förberedelser inför dagen.
   Men tydligen inte bildäck fulla av luft.
   Strax kunde jag konstatera att jag hade punka och körde in på närmsta parkering och fick ett nervöst sammanbrott.
   Jag hanterar sådana saker väldigt dåligt. Ringde maken med darrande röst. Hjälp. Ynkligt. Hjäääälp...
   Bredvid mig i bilen satt 1-åringen, som inte ätit frukost hemma och därför var på väg att härskna ordentligt. I baksätet satt 3-åringen, som förvisso var på ett strålande humör, men som... utan att gå in i detalj, det lilla barnet har haft lite trassel med magen och hade precis dagen innan fått en rejäl kur med linfrön och katrinplommonpuré. Och vardagsedge-junkie som jag är chansade jag denna morgon på att skippa blöjan. Fatta själv vilket läge. Vad gör jag nu? Ställer in dagen? Sluter ögonen och gör en struts - blundar jag försvinner det? Situationen var mig övermäktig. Jag ger upp, sätter mig ner och gråter och ropar på mamma, så får hon lösa alltihop.
   Punka. Och då blir det punka på hela systemet, liksom såväl bildligt som bokstavligt. Hjärnan stänger ner, skärmsläckaren går på och jag blir fullständigt handlingsförlamad.
   Dagen fortsatte på samma tema sedan med att kund och jag missuppfattat tid så det blev precis inget gjort och framför allt stressade jag helt i onödan.

Dessutom startade två nya uppdrag igång denna vecka. Och, som jag skrev på fejsbukk: "Att vara konsult: de man kommer till behandlar en som att man är lösningen på alla problem de någonsin haft. Själv vet man inte ens var toaletten finns eller hur kaffemaskinen funkar och hade behövt en ny-på-jobbet-knapp på bröstet."
   Alla ni därute som jobbar så, ni vet hur trött man är när man kommer hem. Och mitt i detta ska man träna, äta bra, ha vuxentid och hinna med barnen. Föräldramöte. Handbollsträning. Liksom.

När fredagen kommer är man en spillra, vaknar med huvudvärk och undrar hur det ska gå. Men jag överlevde även denna gång. I alla fall så långt. Klockan är 20.19 och jag är fortfarande vaken. Fantastiskt.

Trevlig helg alla.

Damp. Till husbehov.

Det är lördag. Komadag. Efter en vecka med tidiga morgnar, tre barn som ska förpassas till rätt utbildningsinstitution. Och själv ska man ha med sig dator, bankdosor och åka runt bland 10 olika uppdrag i veckan.
   Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
   När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
   Jag orkade helt enkelt inte mer.
   Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
   Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
   Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?

Då slår den in. Avundsjukan.

På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.

Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.

Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.

Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.

Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
   Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
   En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.

Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.

Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
   Skål och tack så mycket för visat intresse.

  

Nu är det fredagsmys

TGIF. Thank God it's Friday.
Hela veckan har man laddat.
Förberett sig noga.
Den stora finalen.
Upplägget är här, allt är perfekt.
Allt annat är bara förberedelser för denna härliga stund, den bästa.
Klockan är halv åtta, barnen har somnat, vi plockar fram lite godis.
Det är nu det händer.
Det är nu det är läge.
Som vi har längtat.
Efter att få somna i soffan framför TV:n strax före 21, innan första glaset vin är slut.

Ja, nu är det dags för fredagsmyyyyyyssss!!!!

Brev till mina barn: Lita på magen

Idag vill jag sända något tänkvärt till mina barn. Man vet ju aldrig, Kanske får man inte vara med så länge att man aktivt kan lära dem allt man kan, så man får säkra upp. I "brev till mina barn" försöker jag dela med mig av sådant som jag lärt mig under åran.
   Idag handlar det om beslut. Och jag vill uppmana mina barn: Var inte rädda för att fatta beslut. Fattar du inga beslut, står ditt liv antingen helt still, eller så blir det som andra runt omkring dig vill. Varav inget är bra alternativ.

Något annat jag lärt mig är då att beslut består av 10 % information och 90 % intuition;  10 % hjärna, 90 % magkänsla.  Eller borde göra det i alla fall. Hos dem där det är tvärtom, ser man sällan utveckling. Åren går och det blir inget gjort. Ingen förändring. Inget driv. Ingen glädje. Ingen framtidstro. .
   Vad hjälper det med 90 % information? Information kan bara säga dig hur det har varit, aldrig hur det kommer att bli. Ju fortare du inser att information bara är historia, aldrig framtid, desto bättre mår du. Din intuition, kvalificerade gissningar och, framför allt, ditt eget jävlaranamma, kan sannolikt pricka framtiden bättre.
   Information kan hjälpa dig lära av dina misstag, men kan aldrig säga något om de nya misstag du ännu inte begått. Inte heller kan information hindra dig från att göra dem.

10 % information, 90 % intuition. Så bör det se ut bakom alla beslut, stora som små. För intuitionen har du i magen och magen vet alltid vilken väg du ska gå om du bara tar dig tid att känna efter.
   Magen lurar dig inte. Magen ger dig harmoni. Magens beslutsvägar är korta och enkla, till skillnad från hjärnans förmåga att komplicera allting, skapa falska illusioner och snubbla på sina egna fötter. Hjärnan försöker få dig att se vägar som du på långre sikt inte vill gå, men som på kort sikt verkar självklara.
   Magen vet från början att det inte finns några genvägar. Gå rätt från början. Det är obekvämt nu, men sen är det över.

10 % information och hjärna; 90 % intuition och mage. Håll dig till det mitt barn, så slipper du huvudvärk.