Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words. 

Att fira julen ensam på köksgolvet is the shit.

Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.

Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag. 

Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
   I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google: 
   "A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."

Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv. 
   Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind. 

Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
   Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten. 
   Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade. 
   Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn. 
   I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet. 
   Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något. 
   "Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på. 

Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig. 

Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet. 

God fortsättning alla.        

Det är fredag

Jaha och sedär. Runt 6 veckor sen sist inspirationen flödade. Jag kom in i ett stim. Som jag sen trillade ur igen.

Men, varför inte prova något annat. Idag är det fredag. Regnigt. Och jag kan inte göra annat än att vara låtsasvuxen. Idag igen.

Och det var allt för idag.

Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag. 

Även 3-åringen hanterar trots

3-åringen: "Jag har så dåliga ben."
Jag: "Har du dåliga ben? På vilket sätt då?"
"De är så bråkiga."
"Är de bråkiga?"
"Ja. Det här benet vill leka. Det här benet vill inte leka. Och då bråkar de med varandra hela tiden. Och så lyssnar de inte på mig. Alls."

Tro det? Lilla vän. Welcome to my world. Här trotsar allt från egna kroppen till just nämnda 3-åring.

Aj.

Vår minsta sover fortfarande mellan oss. 1 år och 4 månader gammal. Snart nog är hon stor. 

Men. Jag kan säga en sak. Det enda som slår en liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen, är en gipsad liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen. 

Men det finns glädjeämnen också. Idag börjar dagis. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen. Men jag tycker dagis är bra. 
   Just sayin'. 

Summan av lasterna ger 5 av 5 sprutor

Det låter kanske som en dramatisk titel. Och ja, lite dramatiskt har det varit. Men inte så värst ändå liksom. Det som är värt att fundera på är ironin. Ödets ironi. 

Jag har ägnat våren åt att städa. Den ena energitjuven (så pretentiöst uttryck att jag nästan behövde en grogg innan jag ens kunde skriva det, men det finns inget bättre ord) efter den andra har åkt ut med huvudet före. Jag har ett litet antal kvar. Men de flesta har åkt ut. En efter en, målmedvetet, beslutsamt, har jag jobbat mig fram till en lugnare tillvaro. Och den kulminerade helt lägligt med en för Sverige storstilad rekordsommar med tropisk värme. Och semester under densamma. 3 veckor kommer jag att ha haft då jag nästan inte jobbat någonting. Det har varit (är) fantastiskt. Några sköna kvällar ute, några goda cigarrer i gott sällskap. Och sol och bad. Allt det jag hoppats och trott att en semester kunde vara. 

Men här kommer ironin. Summan av lasterna ska ju vara konstant har man nu en gång lärt sig efter att ha sett Mannen som slutade röka. Och precis som Gösta Ekman hade jag lust att skrika "Versez le café sur votre derrière. S'il vous plaît", när minsta barnet, på dagen nästan 1 år och 4 månader, igår ramlade omkull i köket och föll så illa att hon bröt benet.  Det blev en tur till akuten på lokala orten där läkaren röntgade det lilla benet, mailade bilder till närmsta stora sjukhus för utlåtande från specialist på området. Ett par timmar senare hade vi en styck 1-åring med ett litet ben i ett ännu mindre gipspaket. 

   Det är ju strålande, moderna tider, när man kan få välja färg på gipset. Hon hade kanske inte brytt sig, men de äldre systrarna skulle gilla lila, tänkte vi. 
   För denna insats får den svenska sjukvården 5 sprutor av 5 möjliga. Man läser så många skräckhistorier att det är skönt att få se något annat. Även om man blir förtvivlad över att det inte funkar på det sättet jämt, för alla. Jag skulle hellre betala en högre slant och veta att det var lite ordning på grejerna. Men det är ett helt annat inlägg.    

Dottern spekulerar

Satt med 5-åriga dottern i knät efter ett dopp i poolen. Vi myste. Hon tittade på mitt ärr i naveln efter operationen för mitt navelbråck. Hon frågade:
"Mamma, vad är det?"
"Det är ett ärr."
"När försvinner det?"
"Aldrig."
"Aldrig aldrig någonsin? Ska du ha det där tills du dör?"
"Ja."
"När är det då? Hur många år?"
"Många hoppas jag. Så många att jag hinner se dig bli riktigt stor. Så stor att du får egna barn, en egen bebis någon gång om du vill det."
"Ok. Då kan ju du vara barnvakt för den om jag plötsligt får lust att göra något annat."
"Ja, det kan jag."
"Vad bra."
Tystnad. En axelryckning. 
Och sen var det inte mer med det. En 5-åring har mycket att sköta en varm sommardag.