Det är fredag

Jaha och sedär. Runt 6 veckor sen sist inspirationen flödade. Jag kom in i ett stim. Som jag sen trillade ur igen.

Men, varför inte prova något annat. Idag är det fredag. Regnigt. Och jag kan inte göra annat än att vara låtsasvuxen. Idag igen.

Och det var allt för idag.

Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag. 

Även 3-åringen hanterar trots

3-åringen: "Jag har så dåliga ben."
Jag: "Har du dåliga ben? På vilket sätt då?"
"De är så bråkiga."
"Är de bråkiga?"
"Ja. Det här benet vill leka. Det här benet vill inte leka. Och då bråkar de med varandra hela tiden. Och så lyssnar de inte på mig. Alls."

Tro det? Lilla vän. Welcome to my world. Här trotsar allt från egna kroppen till just nämnda 3-åring.

Aj.

Vår minsta sover fortfarande mellan oss. 1 år och 4 månader gammal. Snart nog är hon stor. 

Men. Jag kan säga en sak. Det enda som slår en liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen, är en gipsad liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen. 

Men det finns glädjeämnen också. Idag börjar dagis. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen. Men jag tycker dagis är bra. 
   Just sayin'. 

Summan av lasterna ger 5 av 5 sprutor

Det låter kanske som en dramatisk titel. Och ja, lite dramatiskt har det varit. Men inte så värst ändå liksom. Det som är värt att fundera på är ironin. Ödets ironi. 

Jag har ägnat våren åt att städa. Den ena energitjuven (så pretentiöst uttryck att jag nästan behövde en grogg innan jag ens kunde skriva det, men det finns inget bättre ord) efter den andra har åkt ut med huvudet före. Jag har ett litet antal kvar. Men de flesta har åkt ut. En efter en, målmedvetet, beslutsamt, har jag jobbat mig fram till en lugnare tillvaro. Och den kulminerade helt lägligt med en för Sverige storstilad rekordsommar med tropisk värme. Och semester under densamma. 3 veckor kommer jag att ha haft då jag nästan inte jobbat någonting. Det har varit (är) fantastiskt. Några sköna kvällar ute, några goda cigarrer i gott sällskap. Och sol och bad. Allt det jag hoppats och trott att en semester kunde vara. 

Men här kommer ironin. Summan av lasterna ska ju vara konstant har man nu en gång lärt sig efter att ha sett Mannen som slutade röka. Och precis som Gösta Ekman hade jag lust att skrika "Versez le café sur votre derrière. S'il vous plaît", när minsta barnet, på dagen nästan 1 år och 4 månader, igår ramlade omkull i köket och föll så illa att hon bröt benet.  Det blev en tur till akuten på lokala orten där läkaren röntgade det lilla benet, mailade bilder till närmsta stora sjukhus för utlåtande från specialist på området. Ett par timmar senare hade vi en styck 1-åring med ett litet ben i ett ännu mindre gipspaket. 

   Det är ju strålande, moderna tider, när man kan få välja färg på gipset. Hon hade kanske inte brytt sig, men de äldre systrarna skulle gilla lila, tänkte vi. 
   För denna insats får den svenska sjukvården 5 sprutor av 5 möjliga. Man läser så många skräckhistorier att det är skönt att få se något annat. Även om man blir förtvivlad över att det inte funkar på det sättet jämt, för alla. Jag skulle hellre betala en högre slant och veta att det var lite ordning på grejerna. Men det är ett helt annat inlägg.    

Dottern spekulerar

Satt med 5-åriga dottern i knät efter ett dopp i poolen. Vi myste. Hon tittade på mitt ärr i naveln efter operationen för mitt navelbråck. Hon frågade:
"Mamma, vad är det?"
"Det är ett ärr."
"När försvinner det?"
"Aldrig."
"Aldrig aldrig någonsin? Ska du ha det där tills du dör?"
"Ja."
"När är det då? Hur många år?"
"Många hoppas jag. Så många att jag hinner se dig bli riktigt stor. Så stor att du får egna barn, en egen bebis någon gång om du vill det."
"Ok. Då kan ju du vara barnvakt för den om jag plötsligt får lust att göra något annat."
"Ja, det kan jag."
"Vad bra."
Tystnad. En axelryckning. 
Och sen var det inte mer med det. En 5-åring har mycket att sköta en varm sommardag. 

Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

Husmorssemester?

Om man söker på begreppet husmorssemester på NE får man veta att: "Åren 1946-79 fanns en organiserad verksamhet för att ge utarbetade "hemmafruar" möjlighet till en tids avkoppling." Det ni. Mums för Måns.
   Nu är ju jag ingen utarbetad "hemmafru" (med alla citattecken och grejer på rätt ställe). Utarbetad? Ja absolut, så klockorna stannar och grisar flyger. Men hemmafru? Nejdå, inte alls. Bara delvis. Ungefär lika mycket som maken är hemmaman. Vi delar lika. 
   Men, som sagt, utarbetad. Det kan du fetehajja. 
   Jag har nyligen haft dagar då jag suttit en stund i soffan med barnen före frukost och undrat om det är såhär det känns precis innan man åker till vårdcentralen istället för kontoret. Är det såhär det känns precis innan galenskapen tar över och man omyndigförklaras.  Och det är därför jag hängt här på Lyran mindre än någonsin. Huvudet har varit tomt. Eller fullt. Lite beroende på hur man ser det. Och så har jag fyllt 40. Det är inget för veklingar. Men det är inte sånt det ska handla om idag. Utan om husmorssemester, denna våta dröm... Låt mig utveckla. 

En dag ur fru Strängs liv. Företrädesvis en helgdag med fint vårväder. Vi har 4 barn i familjen (varav 3 är under 5 år). En härlig familj med där barnen helt Bullerbyn-mässigt springer runt på tomten i gummistövlar och keps. Det är så idylliskt så man kan svimma. Det doftar av vårens blommor och den nedklippta tujan. Vi har planterat nya klängväxter kring de stammar som blivit kvar och ser fram emot att se hur vår (läs makens) konstnärliga idé kommer se ut när allt vuxit klart. Grannar stannar till på gatan för att knyta skorna - resterna av tujan ser tillräckligt postapokalyptisk ut för att skapa nyfikenhet. 
   Okej, där har ni scenen, starten, upplägget. Att barnen väckt mig halv sex på morgonen, att jag försökt få dem somna om liggande på golvet i deras rum i en timme medan vi kontinuerligt grälar på varann, att de bråkar om allt från pålägg till vad de ska ha på sig... Det låter vi vara för nu. Andas istället in doften av nyklippt gräs och känn vårsolen värma din rygg. 

Projekt: rensa kirskål kring altanen, ca 7 meter lång och 30 cm bred yta, dvs sammanlagt drygt 2 kvm. 
Ambitionsnivå: Få bort det synliga ovan jord, dvs blad och tillhörande stjälk. Inget avancerat med att hoppas få med rötter och liknande. 
Beräknad tidsåtgång: ca 1 timme. 
Starttid: Ca kl 10.00. 
Beräknad sluttid: Med lite avbrott här och där för att snacka lite med grannen, ta en snabb kaffe och leta efter diverse trädgårdsredskap; lunch.
Extra mål för dagen: Om tid finnes, kanske också hinna med att plantera lite blommor (köpt påsar med färdiga blandningar sommarblommor). 

Lite sen i starten kliver jag ut i trädgården ca 10.15, redo att driva den ojämna kampen mot kirskålen. Jag vet att det aldrig går att vinna, bara att kämpa väl. Och jag är för dagen stridslysten. Kom an bara. Jag hittar en gammal filt att sitta på, en sekatör för de fall jag samtidigt kan klippa ner nån torr gammal gren från buskarna i närheten och vid 10.30 är jag färdig för avfärd. På med handskarna, ner på knä och klara...  färdiga...  G...
   "Mamma, V kastar sand på mig!"
Av med handskarna, upp igen och ånga iväg till sandlådan där 3-åringen sitter med händerna för ögonen och ser skyldig ut. Jag reder lite i situationen, det vanliga, hotar med att de åker i säng om de bråkar med varandra, att vi tar bort sandlådan igen om de inte kan sköta det när de leker i den, att det inte blir någon TV ikväll om de inte håller sams... 
   Åter till projektet, på med handskarna, ner på knä, ett, två, tr...
   "Buäähhh!!!" 1-åringen har trillat över trehjulingen. Av med handskarna, upp, ånga iväg till olycksplatsen, trösta, pyssla, gosa. Ok, allt på banan. Tillbaka till projektet, på med handskarna och ner på knä. ...på det fjärde ska det ske, på det fe... Eehhh... Vad är det som låter? Är det en liten röst jag hör? Helt avlägset liksom? Ett ropande barn?    
   "Färdig! Mamma!! FÄRDIG!! Jag är FÄRDIG!!" Eller hur. 5-åringens röst inifrån husets toalett. Av med handskarna, upp, in i huset, torka. Vänder på klacken och krockar med 3-åringen i köket. "Mamma, jag är törstig."

Sen är det igång. Barn som bråkar, springer in till grannen, som ramlar, som inte når, som blött ner sig och fryser, som är för varma, som inte kan knäppa tröjan/byxorna/skorna, kissat ner sig, som vill vattna blommorna men inte får, som är törstiga, hungriga, behöver sova middag, vill gå till lekplatsen, blöjor som behövs bytas, jord och sand som får sköljas ur nyfikna munnar. Barn som tar av sig skorna och fyller dem med jord, som behöver ha på cykelhjälmen, som behöver ha av cykelhjälmen, som är livrädda för diverse insekter, som är rädda för grannens gräsklippare, som lämnar grinden öppen så lillasyster springer ut i gatan, som undrar tusen gånger vad man håller på med och vad det blir för mat, som tycker det är för ljust, för mörkt, som inte har något att göra och behöver plåster. Och nånstans emellan allt vill jag själv ha en kopp kaffe och sitta still en sekund. 

Vid 16-tiden står en frustrerad, ilsken och oförlöst fru Sträng, på gränsen till nervsammanbrott, inne i köket och skalar potatis till middagen. Möjligen är drygt 1 kvm kirskål bortrensat, i runda slängar en halvtimmes jobb på drygt 5 timmar. Framför TV:n sitter 3- & 4-åringen och ser på Powerpuffpinglorna och frågar en gång i minuten när de kan få glass. De är trötta och griniga eftersom de vaknat för tidigt. Idag också. 
   Och i bakhuvudet på fru Sträng viskar en röst: husmorssemester...