Dystymi är det nya svarta

"Dystymi", sa läkaren. Och jag gick hem och googlade. Det är ju för härligt att läsa om sig själv på det där sättet, som åskådare till sitt eget personliga Lars Norén-drama.

   Definitionen lyder: "sjukligt svårmod". Låt oss smaka på det för ett kort ögonblick. Sjukligt svårmod. Sjuuuukligt svååårmoood... änna då va. Liksom.  

   Man förstår också snart att man utöver detta, som lök på laxen och grädde på moset, kan drabbas av egentlige depression. Då har man liksom två depressioner på gång samtidigt. 

Så utöver medicinering ordinerade doktorn god sömn, bra mat, fysisk aktivitet och att planera in roliga saker. 

   Jag kan gilla konceptet. 

   Om det inte vore för att en person med sjukligt svårmod som en smörgås med lite extra depression som gott pålägg, i allmänhet inte tycker att något är roligt. Det är liksom det som är hela grejen.

Vi får se hur det går.    

Groupies och doggystyle

Det är Mello-tider. Som en sann motvals kärring försöker tant Sträng i mest möjliga mål undvika att ta del av eländet. Tant gillar inte dunka dunka.
   Men det verkar barnen göra.
   För den oinvigde dock, som försöker hålla en viss nivå här hemma. Kommer det lite som en chock. När barnen helt ledigt går omkring och sjunger om såväl groupies som doggystyle.
   Då tvingas tant Sträng söka information. Och läsa på. Och höra sig för.
   Jag förstår nu att det är en helt annan typ av groupie än den jag i första hand tänkte på. Till min stora glädje.
   Och till min ännu större glädje visar det sig att det där med doggystyle var en fråga om språkförbistring och dålig hörsel i flera led. 5-åringens något otydliga uttal av det för henne okända ordet dollystyle i kombination med tant Strängs ålderspåverkade hörsel.

Puh. Nu kan vi andas igen. Saker och ting är tillbaka på rätt plats och tant Strängs puls har gått ner med ett par hundra slag per minut.

Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words.