Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag. 

Även 3-åringen hanterar trots

3-åringen: "Jag har så dåliga ben."
Jag: "Har du dåliga ben? På vilket sätt då?"
"De är så bråkiga."
"Är de bråkiga?"
"Ja. Det här benet vill leka. Det här benet vill inte leka. Och då bråkar de med varandra hela tiden. Och så lyssnar de inte på mig. Alls."

Tro det? Lilla vän. Welcome to my world. Här trotsar allt från egna kroppen till just nämnda 3-åring.

Aj.

Vår minsta sover fortfarande mellan oss. 1 år och 4 månader gammal. Snart nog är hon stor. 

Men. Jag kan säga en sak. Det enda som slår en liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen, är en gipsad liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen. 

Men det finns glädjeämnen också. Idag börjar dagis. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen. Men jag tycker dagis är bra. 
   Just sayin'.