I'll be back

Hoppsan hejsan där. Alla ni därute. Som undrar vart jag tog vägen. Ni kan båda chillaxa.
Jag är här. Som vanligt. I vilket fall skuggan av den genomskinliga varelse som är jag.
Ni förstår, det är bokslutstider. Såsom varandes ekonom är det lika med bråda tider. Inte för att jag har det soft annars, men ändå.

Dagarna är skittråkiga. Jobb. Förra året vid den här tiden vaknade jag ångestladdad och kallsvettig en natt efter att ha drömt att vi i hushållet Sträng AB skulle betala sociala avgifter för vår då 2-åring. Men att jag inte hittade vilken procent avgifterna var på för den åldersgruppen.

Där har ni det. Siffror, siffror, siffror. Delirium. Förföljelsemani. Tourettesaktigt droppandes kontonummer högt och lågt, i alla sällskap. 5460. 6992. 2990.

Sexigt. Så att man blir hes och suddig i konturerna.
Eller inte.

Vi hörs på andra sidan. Om jag inte får vibb. Räkna inte med det.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Igår begravdes min mormor. På det stora hela en odramatisk händelse. Är man 92 och går bort efter en lång tids sjukdom och valsande mellan samhällets olika vårdinstanser och en uttalad önskan om att få dö, kanske det trots allt är bäst för alla när det blir så. 

I förrgår tändes reservlampan på bilen lite grann till och från på väg hem från jobbet. Det var 3 grader och snett regn rakt upp i näsan och jag behövde lösa såväl bakelse som liten present till lilla barnet som skulle fylla 3 år, så jag fattade ett snabbt beslut om att istället tanka dagen efter, dvs igår, på väg till begravningen. 
  Så, lite lagom smådarrig av stress medan jag försökte få lagt ett skapligt jämnt lager ögonskugga frågade jag maken vilken bil jag skulle ta, om han möjligen hade tänkt använda den större för utflykt med alla barnen medan jag åkte på begravning. Eftersom reservlampan ändå tänts i mindre bilen dagen innan, liksom, och jag varit såpass seg på morgonen att jag nu hade förbrukat mina chanser att kunna tanka på vägen dit. Vi dividerade lite hit och dit om hur många mil jag kunde tänkas ha kvar i tanken. Det är en 940, reserven är rätt stor. Vi kom fram till att jag skulle klara mig dit, men att jag skulle planera in en tankning ganska snart på väg hem igen. Men, sa maken, ta den andra bilen om du känner dig osäker. 
   Fegt. Jag är ju en gambler. 
   Vi skulle visa sig att vi hade rätt i höjd, men fel i sida, så som vi golfare brukar säga. Beräkningarna höll så till vida att jag klarade mig till begravningen. Svängde in på en p-plats 8 minuter innan begravningen drog igång, damp ner i kyrkbänken 3-4 minuter före utsatt klockslag med andan i halsen. Blotta förskräckelsen.

Min mamma och jag stod kvar vid bilarna en lång stund efter avslutat farväl till mormor, pratade om ditten och datten och inte minst om var närmsta bensinstation ligger i förhållande till kyrkan. Mamma satte sig så i sin bil och körde iväg. Jag satte mig i min, pysslade lite med pod och annat, satte nyckeln i tändningen och... nej. Stendött.
   Ringde mamma i hopp om att hon kunde vända bilen och komma till undsättning. Inget svar. 
   Jag ringde maken. Ställde den uridiotiska frågan "Vad gör man när bensinen är slut?"
   Han svarade det enda svaret: "Tankar."
   Jag hade liksom hoppats att han skulle ha ett annat svar, något trick som bara killar kan, liksom en sån hemlis (typ: luta dig lite åt vänster, tryck 4 ggr på kopplingen och rivstarta, så kommer trycket att omfördelas i tanken, funkar varje gång, så har du ett par kilometer till, the secret handshake, liksom). Nej, jag är inte enfaldig; jag vara bara desperat och grep efter fantasifulla halmstrån. Hade du också gjort i situationer lika ångestladdade för dig som denna för mig.
   Soppatorsk. Ok. Inte min paradgren.  
   Ringde mamma, inget svar. Nehej, så vad sa hon nu då om vilken station som låg närmst. Inget annat att göra än ta långa benet före och handgå benledes uppför backen i ett sen länge bortglömt territorium. 

Efter ca 10 min promenad skymtade en OKQ8 fram mellan husen. Kanon. Och in klev jag i denna oas i öknen. På OKQ8 finns yoghurt, nybakade bullar, filmer att hyra, barnmat och ett par olika sorters keso. Men det finns inte reservdunkar. Liksom. Varför skulle man ha det på ett sådant ställe? Känns ju omodernt. Så jag ställde mig i kön bakom en ung man med stressad blick. Det framgick att han också hade varit optimistisk med mängden bensin i bilen. 
   Den vänlige expediten gav sig ut bland tankstationens pumpar och letade i sopbingarna efter lämpligt kärl och hittade slutligen en tom dunk för spolarvätska, sköljde ordentligt och gav till den unge mannen före mig i kön. När det gick upp för alla att jag varit lika snurrig jag, sa den vänlige unge mannen att han skulle vara tillbaka inom 5 minuter med sin bil och att jag kunde få ta över spolarvätskedunken då. 
   Expediten erbjöd sig vänligt att ge sig ut och leta bland soporna en gång till medan vi väntade. Och hej och hopp, till slut fann han en dunk till som han sköljde ur och gav mig att tanka i. Fina människan. Jag fick också engångstratt avsedd för att fylla på motorolja med mig för att lyckas med själva ihällandet. 
   Tillbaka till bilen i rask takt under kontemplation. Vad lär vi oss av detta? Tanka när lampan tänds, såklart. Men vi minns också alla andra visdomsord: 

Är huvudet dumt får kroppen lida.
Förhåll dig alltid till tider du har att passa som om du skulle med ett flyg då.
Det man inte har i huvudet, får man ha i benen.
Tänk efter före.
Ta det säkra före det osäkra. 
Ta inget för givet.
Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag. 

Ja, ni förstår. I såna här lägen är det lättare att förstå varför alla talesätt tillkommit.
   Väl framme vid bilen, visade det sig att tratten för olja var någon dimension eller två för stor för att passa i tanken. Jaha. Begravningsklädd i bästa gå-bort-kostymen, fick Sträng öppna bagageutrymmet för att se vad som månne finnas att ta till hjälp. Jag hittade så en tom Imsdal-vattenflaska, vars kork var mer i rätt diameter. Återstod det vanskliga att få ner bensinen från dunken till Imsdalsflaskan... Ja, ni förstår. Åh, vad jag hade unnat er alla detta goda skratt jag måste ha utgjort källa till där och då. 
   Efter en del pill, darrande, iskalla händer och klurande, lyckades jag slutligen få i de 3,4 litrarna bensin i tanken och höll tummarna när jag satta nyckeln i tändningen. Ångest. Har nog hellre soppatorsk parkerad än mitt på vägen, så nu hoppades jag bara att det skulle funka fram till stationen. 

Strax därefter fyllde jag 67,5 liter bensin i tanken till den facila summan av kronorna under tusingen. Då vet man att tanken djeflar-i-mig varit tom. 

Ärligt. Amatörernas afton, eller vaddå. Kom igen nu Sträng. Logistik och planering är din starka sida, vad liknar detta?
   Men det kunde varit värre. Jag fick ju egentid, detta esoteriska, flyktiga, exotiska och förgängliga tillstånd. Jag fick egentid och en skön promenad under vad som fläckvis till och med var en blå himmel. Ingen vind, inget regn. Sena kvällar på Ica maxi samt bilköer (och magoperationer under lokalbedövning) har tidigare varit vattenhål för egentid och nu kan jag även lägga soppatorsk till listan. 
   Jag hade i alla fall tur med vädret. 
  

Lurigt värre

I julklapp fick 4-åringen en sagobok med datum. Det vill säga, att det är en lagom lång saga per sida, en sida per dag med datum uppe i hörnet. Det är en perfekt bok. Man slipper läsa sig hes om kvällarna.
   Idag var det naturligtvis dags för tredje januari. Gurknäsan, var titeln.
   När jag hade läst färdigt sa jag: "Så, nu var sagan slut. Så läser jag nästa imorgon. Sagan på den fjärde."
   4-åringen tittade på mig med alla sina rävar bakom öronen hängande ut. "Neeeej, mamma, nu luras du."

?