Helt oväntat, världens bästa semester med den lilla prinsessan

Funderingarna gick högt och lågt, fram och tillbaka och veckor, månader. Ska jag, eller ska jag inte, åka på semester själv?
   Många år har det varit, det ena efter det andra, ingen rast, ingen ro, ingen tid att vila. Slutkörd, knappt rullande i styrfart, på fälgen med tanken tom. Ett sätt att återhämta, tänkte jag då, en vecka ensam på nåt varmt ställe. I resväskan enbart badkläder, böcker och en bib rödvin. Inte prata med någon, inte titta på någon. Läsa. Bada. Äta. Sova. Me, myself and I.  
   Resebyråernas hemsidor som favoriter, prisjämförelser, flygtider. Men det kändes inte hundra. Inte ens nittio. 
   Så mitt i sommarvärmen i den lilla poolen i trädgården när lilla treåringen i sin badring tjöt av skratt plaskandes med ansiktet mot solen. Då plötsligt kom insikten. Såklart jag inte ska åka själv. Jag ska ju åka med bara henne. Världens bästa och mesta M. Och det kändes inte hundra utan hundratrettio från sekund till annan. Halvtimmen senare var den bokad, resan till Rhodos. Med bara ett av barnen. Det är ju som att åka själv på ett sätt, att ha kakan och äta den. Och några veckor senare satt vi där på Landvetter flygplats redo för äventyr.
. 

Planen var att vi skulle bada, gosa, busa, äta och sova. Det var vad vi hade lovat varandra innan vi åkte. Inget annat skulle få uppta tiden. Med undantag av fru Strängs ack så undernärda litteraturtarm då. Jag hade fyllt resväskan med blandade karameller, allt ifrån zombiapokalyps till stora klassiker och hoppades att planeterna skulle rada upp sig på bästa sätt och möjliggöra en fin lässemester. Med omsorg valde jag bokmärke hemma (har en stash - de har en tendens att försvinna i detta hemman) och skåda... 

Även den mest skeptiske måste erkänna att mitt bokmärke äckligt bra matchade kuddarna på hotellet. Som om allt bara var meningen. 
   Visserligen fick vi inte havsutsikt, men icke desto mindre bästa möjligheten till poolhäng. 

Allt var i zonen. Allt synkade. Treåringens humör i harmoni, fru Strängs matchande bokmärke, nära till bad och mat. Och jag gjorde mig redo att varva ner. Inte alltid så lätt som man kan tro det där...

   Förvånansvärt fort anpassade jag mig till barnets takt och barnets perspektiv. Promenaden in till lokala affärsgatan gick precis så fort som en treåring med en glass och stora ögon kan gå. Den enda klockan jag hade koll på var den lilla magens behov. Och de treåriga ögonen bestämde när det var läggdags. Jag följde bara med, struntade befriat i egna förutfattade meningar och funderingar kring hur en semester ska se ut på de punkterna. Och att bada 5-6 timmar per dag? Ville det lilla barnet göra pilen 612 gånger i stora poolen, var det där jag intog plats; 1 pil i taget. Jag åkte inte på den här semestern för att hålla fast vid principer om matintag och annat. Meningen var att det skulle vara konfliktfritt för en gångs skull... Lugn, bara lugn. Jag var beredd på allt detta och att min belöning i första hand skulle bestå av treåringens oslagbara skratt och hennes hårda och varma kramar och möjligen någon bok eller två... 
   Föga anade jag att nämnda ting inte skulle bli den största vinsten av alla. Föga anade jag storheten i att på en vecka inte prata med någon vuxen annat än kvinnan i receptionen på hotellet. Att umgänget med en treåring i en hel vecka skulle tvinga mig, på ett helt okomplicerat sätt, att lägga jobb, vuxenproblem och vardagsbekymmer i en osynlig låda långt utanför medvetandet. Har man ingen att älta saker med, så ältar man inte. Man glömmer. Förminskar. Och där kom jordskredssegern. Lilla treåringen visste det inte, men bara genom att vara det hon alltid är, tvingades hennes mamma vara mentalt ledigare än jag varit på år. Många år. Många många år. I nuet istället för i snurren. Att jag skulle behöva bli 42 för att förstå vad en semester egentligen går ut på. Efter någon dag följde jag hennes sovklocka, för vad annat kunde jag göra? En cigarr på balkongen när hon sov middag. Andas. Halvslumra. Släckte ljuset vid 21-tiden och tackade för mig.

För att påminna mig själv om vissa klokheter, har jag tatuerat in dem på armarna där de dagligen gör mig uppmärksam på sådant jag tenderar glömma alldeles för lätt. På min högra arm står det "l'essentiel est invisible pour les yeux", en del av ett citat ur boken Den Lille Prinsen. Och där, bredvid den sovande prinsessan, föll bitarna på plats. För det som gick upp för mig, är att hon inte bara är allt hon är under en badsemester på Rhodos. Hon - och alla hennes tre syskon - är precis allt de är varje minut, varje dag på året. 
   Citatet i sin helhet i svenska översättningen av boken lyder "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt, det viktigaste är osynligt för ögat". 
    
   

Polkagrisar och blöta blomblad

Så i morse hade det plötsligt blivit höst. 7 grader. Förvisso soligt för första gången på ett tag - vi bor ju ändå på västkusten menar jag. Kan inte ha alltför höga krav. 
   Jag bestämde mig för promenad. Jag brukar vara en bitter och grinig människa, men idag var det svårt... Visserligen tappade jag känseln i fingrarna första kilometern, men sen kom det loss. Det luktade polkagrisar och blöta blomblad om vartannat. Och hade jag nu sänkt ner min Rammstein i öronen, sjöng säkert fåglarna något alldeles ljuvligt. Fisk, fuktig, hög luft som gladde lungorna och ansiktet. På det hela taget en rätt mysig upplevelse. 

Glaset är sjukt halvfullt nu.  

Dystymi är det nya svarta

"Dystymi", sa läkaren. Och jag gick hem och googlade. Det är ju för härligt att läsa om sig själv på det där sättet, som åskådare till sitt eget personliga Lars Norén-drama.

   Definitionen lyder: "sjukligt svårmod". Låt oss smaka på det för ett kort ögonblick. Sjukligt svårmod. Sjuuuukligt svååårmoood... änna då va. Liksom.  

   Man förstår också snart att man utöver detta, som lök på laxen och grädde på moset, kan drabbas av egentlige depression. Då har man liksom två depressioner på gång samtidigt. 

Så utöver medicinering ordinerade doktorn god sömn, bra mat, fysisk aktivitet och att planera in roliga saker. 

   Jag kan gilla konceptet. 

   Om det inte vore för att en person med sjukligt svårmod som en smörgås med lite extra depression som gott pålägg, i allmänhet inte tycker att något är roligt. Det är liksom det som är hela grejen.

Vi får se hur det går.    

Groupies och doggystyle

Det är Mello-tider. Som en sann motvals kärring försöker tant Sträng i mest möjliga mål undvika att ta del av eländet. Tant gillar inte dunka dunka.
   Men det verkar barnen göra.
   För den oinvigde dock, som försöker hålla en viss nivå här hemma. Kommer det lite som en chock. När barnen helt ledigt går omkring och sjunger om såväl groupies som doggystyle.
   Då tvingas tant Sträng söka information. Och läsa på. Och höra sig för.
   Jag förstår nu att det är en helt annan typ av groupie än den jag i första hand tänkte på. Till min stora glädje.
   Och till min ännu större glädje visar det sig att det där med doggystyle var en fråga om språkförbistring och dålig hörsel i flera led. 5-åringens något otydliga uttal av det för henne okända ordet dollystyle i kombination med tant Strängs ålderspåverkade hörsel.

Puh. Nu kan vi andas igen. Saker och ting är tillbaka på rätt plats och tant Strängs puls har gått ner med ett par hundra slag per minut.

Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words. 

Att fira julen ensam på köksgolvet is the shit.

Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.

Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag. 

Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
   I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google: 
   "A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."

Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv. 
   Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind. 

Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
   Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten. 
   Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade. 
   Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn. 
   I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet. 
   Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något. 
   "Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på. 

Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig. 

Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet. 

God fortsättning alla.        

Det är fredag

Jaha och sedär. Runt 6 veckor sen sist inspirationen flödade. Jag kom in i ett stim. Som jag sen trillade ur igen.

Men, varför inte prova något annat. Idag är det fredag. Regnigt. Och jag kan inte göra annat än att vara låtsasvuxen. Idag igen.

Och det var allt för idag.

Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag.