Jag har ägnat våren åt att städa. Den ena energitjuven (så pretentiöst uttryck att jag nästan behövde en grogg innan jag ens kunde skriva det, men det finns inget bättre ord) efter den andra har åkt ut med huvudet före. Jag har ett litet antal kvar. Men de flesta har åkt ut. En efter en, målmedvetet, beslutsamt, har jag jobbat mig fram till en lugnare tillvaro. Och den kulminerade helt lägligt med en för Sverige storstilad rekordsommar med tropisk värme. Och semester under densamma. 3 veckor kommer jag att ha haft då jag nästan inte jobbat någonting. Det har varit (är) fantastiskt. Några sköna kvällar ute, några goda cigarrer i gott sällskap. Och sol och bad. Allt det jag hoppats och trott att en semester kunde vara.
Men här kommer ironin. Summan av lasterna ska ju vara konstant har man nu en gång lärt sig efter att ha sett Mannen som slutade röka. Och precis som Gösta Ekman hade jag lust att skrika "Versez le café sur votre derrière. S'il vous plaît", när minsta barnet, på dagen nästan 1 år och 4 månader, igår ramlade omkull i köket och föll så illa att hon bröt benet. Det blev en tur till akuten på lokala orten där läkaren röntgade det lilla benet, mailade bilder till närmsta stora sjukhus för utlåtande från specialist på området. Ett par timmar senare hade vi en styck 1-åring med ett litet ben i ett ännu mindre gipspaket.
Det är ju strålande, moderna tider, när man kan få välja färg på gipset. Hon hade kanske inte brytt sig, men de äldre systrarna skulle gilla lila, tänkte vi.
För denna insats får den svenska sjukvården 5 sprutor av 5 möjliga. Man läser så många skräckhistorier att det är skönt att få se något annat. Även om man blir förtvivlad över att det inte funkar på det sättet jämt, för alla. Jag skulle hellre betala en högre slant och veta att det var lite ordning på grejerna. Men det är ett helt annat inlägg.
