.
Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.
Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:
Duran Duran Rio
Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä.
Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.
Och det har fortsatt på inslagen linje.
Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.
Soundgarden Black Hole Sun
Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.
